Det spöregnade och jag fick en känsla att det skulle bli en sorglig dag den morgonen, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en sådan traumatisk upplevelse skulle inträffa. Jag har gråtit två gånger i mitt liv, när jag föddes och den här dagen. Allt började med att jag drog på mig mina nytvättade byxor och min nytvättade skjorta. Jag försökte att vända på mitt första intryck av hur dagen skulle gå genom att känna mig fräsch, det funkade lika dåligt som när White Star Line bestämde sig för att bygga en båt.

På väg hemifrån kunde jag höra lite kvävda ljud. Det lät som “Go orgo lan”, jag fattade inte vart det kom ifrån så jag fortsatte med min dag. När jag väl var framme i skolan så satt jag mig ned för att lyssna på en två timmars föreläsning om experimentell omformning av bilder i inDesign, kunde dagen bli sämre? Svar på min retoriska fråga är: Ja, ja dagen kunde bli sämre. För precis när jag satt mig ned hörde jag ett skrik, det isade till i hela kroppen. Det kändes som att något krossades i bakfickan så jag sträckte armen bak för att känna i bakfickan, jag trodde att jag tog på en leksaksfigur. ”Men jag slutade ju leka med Action-Man för två år sen, hur kan en ha hamnat här?”, tänkte jag för mig själv. Jag tog fram leksaken men i själva verket var det min favvodadda!! HAN HADE KRYMPT I TVÄTTEN!! Nu var alla hans ben krossade och han kämpade för livet, så jag sprang ut ur föreläsningssalen för att skynda mig till sjukhuset, jag kan ha råkat peka fingret åt föreläsaren när han frågade vart jag var på väg.

Väl i sjukhuset sprang jag in till akuten, det var en lång kö men jag lyckades muta han i receptionen med en fidget spinner så det tog inte lång tid. När läkaren träffade min favvodadda sa hon att vi var tvungna att amputera hela högra sidan av min favvodadda, jag tyckte det lät konstigt att amputera hela högra sidan av kroppen inklusive halva hjärnan men jag har ju inte gått läkarutbildningen så jag höll min mun. I efterhand kom det även fram att det hade hon inte heller gjort och min magkänsla om att amputera halva hjärnan var rätt, operationen var ett stort misslyckande och jag såg aldrig min favvodadda igen.