Al Dente. Alkoholfri bål. Alkoholfull bål. Ungefär så var Redaqtionens senaste teambuilding. Vi satt och skrev i min lilla 1800-tals lägenhet, där taket har sprickor i sig och tulpaner växer ur det jordiga golvet. Inte riktigt så extremt, men Johan beskriver min lya så.

Jag samlade mina tankar och gjorde mitt bästa för att få fram en läsbar ledare till vårt midsommarnummer. Fan vad svårt. Det blev tillslut en tre stycken lång text som var lika underhållande som TV2 är på förmiddagen. När klockan närmade sig 23 slogs jag av den briljanta idén: Vi måste besöka ett kasino.

Som de allmänbildande datalogerna vi är, vet vi om att det endast finns ett riktigt kasino i stan och det är Casino Cosmopol. Vi begav oss dit på en gång! På vägen dit kunde vi dessutom återvinna min två månader gamla samling av plast och kartong. Delicious.

Vi såg på tok för unga ut för att vistas i den lyxiga foajén med mjuka lädertäckta väggar. Efter den långa byråkratiska processen (vi fyllde i våra uppgifter på varsin papperslapp) kunde vi tillslut passera metalldetektorn och släppas in.

Var och en av oss växlade 200 kronor till vita checkar med en streckkod, förutom Valle som ville spela med riktiga casinomarker. Vilken grabb. Han förlorade nästan alla direkt när han spelade roulette. Det gjorde förvisso jag med, fast på en spelautomat.

Jag fastnade för en slotmaskin (eller enarmad bandit som den ibland kallas). Den var väldigt fin med massor av ädelstenar på skärmen och det var definitivt en Försvunna Diamanten-nostalgitripp. Där försvann mina 200 kronor, men det stoppade inte mig. Jag tryckte in en hundralapp i maskinen för att spela lite till. Fredrik tyckte att jag var bananas som gick runt med kontanter, men det är ju bevisligen användbart.

De resterande minuterna (timmarna?) som jag spelade var Redaqtionen skeptisk, men jag var inställd på att gå plus. Jag hade dessutom en taktik för att vinna tillbaka mina 200 kr (nu i efterhand inser jag att det antagligen handlade om gambler’s fallacy). Tro det eller ej, men när kvällen led mot sitt slut blev jag utdragen med nästan 3000 kronor kontant i plånboken. Så kom ihåg: 83% av spelarna slutar innan de får jackpot.

Nu när jag är utflyttad från Svedmyra kan jag äntligen öppna hjärtat utan rädsla för förtryck. Spilla bönorna om en konflikt som härjat fritt inom det lugna, lummiga bostadsområdet.

Svedmyra är inte ett stort område, cirka 2000 invånare om man räknar med lägenhetshusen ovanför backen. Svedmyras torg är litet, med en fantastisk matbutik och en bedrövlig pizzeria. Vill du ha någonting annat behöver du lämna Svedmyra. Där kommer vi till det ena kruxet med stadsdelen - det ligger så avsides som möjligt i Söderort. Det som räddar det som annars hade gjort Svedmyra till en bilburen amerikansk förort är tunnelbanestationen. Och det är det andra kruxet, den ligger på Hagsätragrenen av den gröna linjen.

Vilken tunnelbanelinje man är på definierar stadsdelen. Det är skillnaden mellan en 15 minuter lång promenad eller en åktur på 2 minuter. 5 minuter till Globen Shopping eller 25 till Farsta Centrum. Det skapar också kulturell samhörighet längs tunnelbanelinjerna. Stationen innan och stationen efter Svedmyra ligger i stadsdelsområdet Enskede-Årsta-Vantör. Svedmyra tillhör Farsta.

Hur stor skillnad kan då en byråkratisk linje i sanden ha? Stor, visar det sig. Några pensionärer som bor på Jösseforsvägen hade hört om en bussresa till Strängnäs för seniorer. Kul tyckte dem och ville anmäla sig. När de försökte anmäla sig till resan fick de frågan om var de bodde. Udda nummer? Tyvärr, udda nummer tillhör Farsta, då får ni inte åka med.

Exemplet kommer från en artikel i mitti, (läs den här). Artikeln fortsätter med att beskriva hur Svedmyrabor starkt förordar Svexit, att Svedmyra skulle lämna Farsta stadsdelsområde till förmån för den större, närmare och rikare Enskede-Årsta-Vantör. En undersökning visade att 82% av lokalbefolkningen stod bakom Svexit. Jämför med 52% för Brexit.

Så vad har det här för implikationer för Söderort? Typ inga. Än mindre påverkan har det på resten av Stockholm, för att inte nämna Sverige. Men det belyser att även i det tidiga 2020-talet finns det små hyperlokala frågor som bra lokaltidningar tar upp. Jag uppmanar alla dbuggens läsare att plocka upp sin lokala mitti, eller liknande. Läs den, särskilt insändare från abnormalt upprörda pensionärer. Läs om hur svårt det är för ensamstående mammor i kollektivtrafiktäta Blåsut har svårt att parkera sina två bilar. Särskilt för oss studenter kan det hjälpa oss att lära känna platsen vi bor på. Eller att skratta åt dumma personer, vilket som.

En kall decembermorgon värms jag i Meta när dtek-projektet är i full gång och plötsligt dyker en ny grå bild upp på META-TV. Anime är härmed bannat i META. Konglig Lokalchef, Fredrik Blomqvist, har missbrukat sin makt genom att propagera sin personliga agenda för animens förbjudande i sektionslokalen. Är det för sektionens bästa eller endast tyranniskt maktutövande?

När jag konfronterar Blomqvists ifrågasättbara beteende skriver han “Jag måste säga att det här var en oväntad karaktärsutveckling från din part, det sagt så leder anime endast till degeration vilket inte är hälsosamt för den redan socialt inepta datalogen”. Det må stämma, men samtidigt är det inte en ursäkt. Jag vill konsumera video som är klassad som certifierade bangers och musik på ett språk som jag inte förstår mig på. Det här är en fråga om yttrandefrihet och att kunna vara sig själv i sektionslokalen.

För att vara helt ärlig så fanns det en tid då jag inte heller gillade anime. Det var en förvirringens tid och mina åsikter var då endast baserade på fördomar kring konstformen. Efter utövandet av normkritik och att ha blivit indoktrinerad av Makoto Shinkai-filmer är jag av en helt annan åsikt. Nu finns det inget bättre!

Sammanfattningsvis är det här beteendet inte okej. Speciellt inte när det kommer från en lokalchef. Därför hoppas vi på ett mer liberalt förhållningssätt till anime under Carl Liljencrantz styre. Let them watch anime, som Marie Antoinette sa.

En kall decembermorgon värms jag i META, slappt arbetade på dtek-projektet medan jag småpratar med mina bordskamrater, samma människor jag sitter med varje dag. Vi är alla med i METAspexet och ser väl oss i någon mån som kreativt intellektuella individer vilket ofta leder till diskussioner om olika kulturfenomen, i detta fall serier. Mitt bland annars redig diskussion om makalösa serier som Fargo och Bojack Horseman börjar det plötsligt uttalas ord aldrig menade att sägas i detta land. Samtalet har spårat och det oundvikliga har hänt, animen är kommen.

Jag såg på Pokémon som ung - vem gjorde inte det. Jag hade ingen större hängivenhet till det men vad annars skulle man se på, det var ju trots allt en cool serie associerad med det där coola kortspelet ingen visste hur man faktiskt spelade. När man är liten får man komma undan med saker och ting för man saknar perspektiv, man förstår kan inte förväntas skilja bra underhållning från dålig och därför är man ursäktad. Jag växte däremot upp och gick vidare i livet, detsamma kan jag inte säga om mina medmänniskor i META. Anime, som den weeb-shit det är, är inte bra underhållning utan endast en flyktväg. Är det verkligen rimligt att behöva se 500 avsnitt av en serie bara för att komma till punkten då den börjar bli bra? Det ter sig fullkomlig galenskap.

Quora-användaren Calvin Johnston frågade Quora för flera år sedan; ‘‘Does watching anime make you a degenerate?’’. Svaret blev ett rungande ‘‘Inte nödvändigtvis, det beror på’’. Att kolla på Anime gör dig inte till en ‘‘degenerate’’, men om du kollar på anime är du troligtvis redan en. Det krävs en viss person att kunna uthärda den enorma grad cringe som bygger upp animens grunder. De genomgående troper som är så stela att det enda som skulle kunna vara värre är att hamna i samma grupprojekt som din kompis och dennes ex som du nu börjat dejta. Av samma skäl som dataloger inte förstår den liknelsen är det inte hälsosamt för dem att se på anime. Dataloger är ett folkslag redan präglade av vår sociala inkompetens, är det verkligen rimligt att tillåta dem sabotera sig själva, utöver sina redan befintliga handikapp, med anime? Svaret är nej, men datalogen är för enfaldig för att förstå detta själv och behöver därmed en hjälpande hand för att leda den i rätt riktning.

I Guds ögon är vi alla redan hädare, för vem gillar inte lite sodomi. Det sagt finns gränser. Varje dag hör vi nyheter om de extrema överträdelser animen gör mot våra grundläggande värderingar. Vad är det med animeflickor som är tilltalande? Varför måste de ha kattöron? Har de ens mänskliga rättigheter, det verkar inte så. Man måste självklart skilja på lämplig och olämplig anime, men precis som att marijuana, utan ingrepp, 100% av fall leder till heroinberoende så är det oundvikligt någon som kollar på anime till slut finner sig med ett bälte runt halsen och lättklädda kattflickor på skärmen. Animen sätter orimliga standarder ingen kan tänkas leva upp till, och vi som en organisation behöver göra mer för att begränsa dess inflytande.

Vare sig METAs invåndare förstår det eller inte är detta anime-förbud en välsignelse. Jag sträcker ut en hand för att hjälpa er ur det djupa djupa hål ni grävt ner er själva i. Jag har inte bannlyst anime av illvilja, utan för att jag älskar er - till skillnad från era föräldrar, verkar det som. För varför annars skulle ni kolla på fucking anime liksom.

Skribentens tankar:

Anime är töntig - come at me, Laura. Vare sig ni misstroendeförklarar mig eller inte är varken jag eller anime-förbudet på väg någonstans.

Läskkylen är äntligen tillbaka!!!
Den invigdes 23:e maj kl 18.03.

De allra flesta har varit där. Tittat in i skärmen, genom webbläsaren, stirrat sig blind på ett klockslag och datum, inte sällan i fetstil. Ditt prokrastinerande har inte ändrat labbens deadline, så otacksamt. Insikten flyttar in i dig. Det är görbart, men som en vis person sagt: “Det är aldrig för sent att ge upp”. Du sitter där, vid laborationens vägskäl och ponerar dina alternativ. Efter några minuter får du en stor blixt (eller liten pust med motivation). Du kommer vinna över den röda texten i Canvas. Jag kommer att leda din hand genom denna resa i hur du kan underlätta för dig själv.

1. Minska på distraktionerna

Släng in mobilen bakom lås och bom. Den gör ingen nytta ändå. Lägg den på samma ställe som du gömmer allt stöldgods från fyllan, eller alla dina kompisars singelstrumpor.

2. Sätt dig i en produktiv miljö

Lämna omedelbart META. Passera inte gå, inkassera inte 200₩. Du vet bäst själv, men alla typer i META kommer att lura in dig massa roligheter som tyvärr inte hjälper med labben. Rekommenderade fokus-platser är

• Hemma (om du inte fastnar i gamingdatorn)
• Godtycklig datorsal
• Biblioteket, utnyttja grupptrycket från att se alla flitiga typer plugga
• Utrymmet under läktarna i E3

3. Undvik särskilt farliga distraktioner

Här kommer några farliga distraktioner, eller bra tips på tidsfördriv:

• slowroads.io
  • Många små besök kan bli en arbetsvecka sett över en period
• Universal Paperclips
  • Genomsnittlig första session brukar sluta med att man hör fåglar kvittra och inser att solen gått upp, trots att man inte ätit middag än
• Factorio
  • Se ovan.
• TikTok, YouTube shorts, MatLab Reels eller annat godtycklig kortvideoplatform.
  • Lika svårt att ta sig ur som en Saccosäck smord med vaselin

4. Fokus

Här är din främsta fiende din koncentrationsförmåga. Hämta mobilen igen och dra igång en 10h lång Subway Surfers-video. Ställ upp telefonen precis vid din datorskärm. Hämta din mormors gamla iPad som du av någon anledning tog med dig till ditt korridorsrum och börja spela slumpmässiga Family-Guy-scener.

5. Sluta läs dbuggen

Okej, inte sluta. Men du kan väl ta en liten paus efter att du läst klart det här fantastiska numret. Kom gärna tillbaks sen när du har en mindre viktig deadline att prokrastinera.

Så där ja! Nu sitter du fastklistrad vid din uppsättning av skärmar, redo att angripa de mest prövande utmaningarna en datalog kan utsättas för. Eller väldigt överförberedd till att börja med en prosamtext.

I takt med att klimatet går åt helvete blir det allas ansvar att hjälpa till. THS och Datasektionen är inget undantag. Sektionen har på senare dagar kommit att leda arbetet mot ett hållbart sektionsliv. THS har skrivit och implementerat en klimatpolicy som för det mesta följs. Bilen har sedan årsskiftet gått på biodrivmedel och matsvinn minskas med behållkylen. De flesta nämnder följer alltså redan sektionens klimatpolicy ritualistiskt men det finns fortfarande mycket kvar att göra.

I år är det dags för nästa stora kliv, och i enlighet med §5.1 i Klimatpolicyn ska STUDS (STUDiereSan) sluta flyga. Enligt dbuggens beräkningar stod flygandet inom detta projekt för 113% av sektionens totala utsläpp, vilket utgör cirka 4% av Sveriges klimatpåverkan. STUDS har gått ut med löftet om att 2024 resa med tåg och planerar att träffa sin huvudsponsor Shell färre gånger för att minska utsläppen[källa saknas].

Potentiella resmål inkluderar Berlin, London, Novosibirsk och Mörby Centrum. Trots dbuggens prisvinnande journalistik har vi inte kunnat förstå vad STUDS faktiskt gör, men målet med studieresan skulle kunna vara att undersöka datalogins påverkan på resandemönster och järnvägsinfrastruktur i olika länder.

Då ingen velat söka ledningsgruppen i STUDS 2024 finns det ingen kommunikationsansvarig så har STUDS 2024 inte kunnat kommentera dessa uppgifter.

OBS! För att läsa den här uppdateringen behövs det att läsa artikeln “D-Reks Tysta Skandaler” (i förra numret) först.

Vår styrelse gör många saker. De sköter verksamheten, bokföringen, yrka att avslå dJubileets budgethöjning, jag kan fortsätta hur länge som helst. Men allt går inte runt. Lyckligtvis finns D-buggen.

Skandal 1.1: D-reks ambivalenta te-känslor

Var: Mötesrummet i Meta

När: Efter Punschlunch

Telådan var försvunnen. Men vem var det? Hela 2 veckor efter händelsen fanns telådan i styrelsens rum. De bara tog den från meta! Vem vet vad som är kvar i styrelsens rum!?

Skandal 2.1: Vote-(sh)it

Var: Sektionsmöte i D1

När: 15 Maj, 20:00

Röstning 1. Efter 3 försök.

Kevin: “Jag hatar voteit. Jag hatar voteit så jävla mycket. Det är lite orimligt att man sitter i en halvtimme för att få ett röstsystem att fungera. Jag håller med med berättelsen från förra SM.”

Röstning 2. Efter 3 försök. igen.

Anonym (samma som i Skandal 2.0): “Det är inte värt att rösta den andra gången. För antingen går det igenom direkt eller efter tredje försöket.”

17. Maj. Efter 2 försök.

dBuggen-redaktör är för trött (och för full) för att skriva ner hur det fortsatte, fast minns att det inte blev bättre.

“Voteit aged like fine wine.” - Filip Ramslöv

“Voteit aged like fine milk.” - Felix Murnion

Förkunskaper och Progression

Trots världens alla underverk med höga berg och djupa dalar som människan upplevt och utforskat i tusentals år ska ni få höra min berättelse; en kort en, utan faktiskt värde eller stordåd, men ändå lika verklig. Det var sensommar 2020 och jag stod i en kö nedanför KTHs guldiga sigill som på något vänster även lyser starkt i mörkret och jag kände inte lika många känslor som man skulle kunna göra. Jag blev tilldelad ett paraply som jag skulle komma att glömma på en buss bara några timmar efteråt.

Läxa 1: Ta vara på era paraplyer.

Några minuter senare tog jag emot ett vitt kort som skulle ge mig tillgång till rum med bord, stolar och elektricitet. I dessa rum har jag suttit dag in och dag ut med, om jag ska vara ärlig, väldigt många undantag. Så det här är berättelsen om hur mitt liv blev vänt upp och ner och jag skulle vilja ta en minut, sitta här och berätta hur jag blev just jag. Första terminen på KTHs datateknikprogram började och sensommar blev höst och halloween. Jag hade sedan tidigare väldigt begränsade programmeringskunskaper även om jag lyckats få en plats på tekniksprånget under det tidigare året genom att inte erkänna att jag aldrig skrivit en enda rad python även om grundläggande kunskaper var ett krav. Som den goda feministen jag är, var jag helt övertygad om min överlägsenhet och kallade mig självklart helt och hållet flytande i programmering efter bara några månader av att skapa värdelösa diagram i plotly. I naturlig ordning satte jag mig själv därför i plusgruppen.

Läxa 2: Blind tillit till sin förmåga är självgott men det tar en alltid längre än tvekan gör.

Efter veckor av programmeringsuppgifter övergick halloween till gråa novemberkvällar och lika naturligt som dag och natt var tilltron till min egen förmåga ena veckan i de lägsta dalarna och andra vecka på de högsta bergen. Som många av oss vet ser veckorna i årskurs 1 mellan november och mars, ja ända fram till juni, ganska lika ut med veckovisa programmeringsuppgifter parallellt med oändliga mattekurser och några texter här och var som behöver skrivas. Jag är inte för cool, även om ni helt naturligt kan tro det, för att erkänna att jag lärde mig mycket och slutade året med att en än gång vara övertygad om att jag nu, en gång för alla, var flytande i programmering. Och så fortsatte det, lyckan över prestationer suddades ut av morgondagens stress och denna glömdes sedan bort i den stundvisa tillfredsställelsen över färdiga inlämningar och redovisade labbar. Löftet om att året ska ta slut oavsett resultat eller insats var både lugnet i morfinet och rädslan för läkemedlets bieffekter.

Läxa 3: Ta inte morfin utan läkares rådgivning.

Årskurs 1 var något av en feberdröm men de efterföljande åren började en insikt ta form. Jag hade utvecklat någon sorts kontroll och förståelse. Förståelse över problem programmering kunde lösa och vilka aspekter som var relevanta och kontroll över, ja jag vet inte, mig själv antar jag. Helt plötsligt hade tids- och minneskomplexitet blivit en del av mitt algoritmskapade, matematikkunskaperna kunde användas i programmeringsuppgifter och helt utan förvarning visste jag exakt vad som skiljer en platt organisation från en matrisorganisation även om jag nu i vanlig ordning har glömt bort det. I stunden kunde jag inte sätta ord på det men jag visste ändå exakt vad det var jag hade upplevt. Det var progression och nyttan av förkunskaper. Viva la Vida. Nu är förkunskaperna överallt. Det är nästan läskigt. Ena sekunder hör jag NP-svåra problem i en ADK föreläsning och nästa sekund är konceptet i varenda artikel jag ska läsa och varenda uppgift jag ska lösa. Det går sedan några månader och även fast jag inte längre går kursen som introducerade konceptet hör jag viskningar i vinden om ämnet och alla sociala medier ger riktad reklam om de coola problemen som ingen har kunnat lösa (på rimlig tid).

Läxa 4: True story.

Jag började frågande fråga mig själv; Varför hade jag inte hört ett enstaka mummel om de här sakerna tidigare? Varför kommer vågen av information så plötsligt?

Läxa 5: Next the walls were closed on me

And I discovered that my castles stand Upon pillars of salt and pillars of sand. Årskurs två och tre gick mot sitt slut och konspirationsteorierna kring likheterna mellan KTH och The Truman Show blev fler och fler samtidigt som mina förkunskaper blev större och större. Men till slut. Helt plötsligt. Jag förstod. KTH är studentens gödsel, solsken och i stunder dess koldioxid, men resultatet, det är progression.

Läxa 6: “Unripe grape gets sweet as honey, at a slow pace.” - greek proverb

Likt blommor som inte växt sig starka nog till sommarens hetta begränsar KTH studenternas progression om vissa förkunskaper inte uppfylls. Detta görs genom krav på särskild behörighet. Från årskurs 1 har jag sett, studerat och frågat efter den fruktade programgrafen där en kurs efter en annan skulle stoppat mig från att fortsätta denna resa vi kallar livet. Nu, efter att ha förlorat mitt paraply, trott på min överlägsenhet, förlorat samma tro inom loppet av dagar, inte tagit morfin och lärt mig vad NP är, har jag förstått poängen med progression och vikten av att inte strunta i viktiga förkunskaper. Istället för att bygga sitt slott på korn av sand och salt som till slut kollapsar vill KTH se till att ens grund är bergfast eller i alla fall nära någon sorts hård lera.

Läxa 7: Försök skapa en kunskapsgrund av hård lera.

I period 4 läser jag SF1633 Differentialekvationer och försöker få ihop ett kandidatexamensarbete. Jag känner definitivt av vikten av allt jag lärt mig i årskurs ett och två när jag ska lösa uppgifter i matematikkursen men i KEXet måste jag lära mig mycket nytt för att få ihop arbetet vilket inte på något sätt varit dåligt utan mest bara kul.

Datasektionens fana har länge präglats av det latinska uttrycket “Omnes scientiam computctoricm amant”, vilket vid en första anblick kan verka som en hyllning till datavetenskapen. Men en ovanlig stavning leder till en rad teorier och mönster som kan kopplas till Kungariket Wessex. I denna artikel tar vi en närmare titt på dessa kopplingar och undersöker om det finns något djupare mysterium att lösa.

Datasektionen, en del av det tekniska samfundet, har en lång tradition av att arbeta med datavetenskap och teknologi. Dess fana, prydd med det latinska uttrycket, antyder ett starkt intresse för dessa ämnen. Men den ovanliga stavningen av “computctoricm” istället för “computatoriam” har lett till spekulationer om dolda kopplingar till Kungariket Wessex.

År 611 markerar dödsfallet för Ceolwulf, kung av Wessex, och Cynegils blev kung av Wessex. Båda dessa namn börjar med bokstaven ‘C’, vilket har lett till teorier om att detta kan vara en anspelning på kopplingen mellan Datasektionen och Wessex. Men det finns inga konkreta bevis för att stödja denna hypotes.

Apofeni är tendensen att uppfatta samband och meningsfulla mönster i slumpmässiga eller meningslösa data. Det är möjligt att kopplingen mellan Datasektionen och Kungariket Wessex är en produkt av apofeni, snarare än något meningsfullt eller avsiktligt.

En alternativ förklaring till stavningen kan vara att det helt enkelt är en oavsiktlig felstavning, eller kanske ett inre skämt bland Datasektionens medlemmar.

Efter att ha utforskat bakgrunden och historien kring Datasektionen och dess fana, är det svårt att dra några konkreta slutsatser om kopplingarna till Kungariket Wessex. Även om mönstret som observerats är intressant, finns det inga direkta bevis för att stödja idén om att det finns ett dolt meddelande eller en djupare mening.

Det är viktigt att erkänna att människor ofta letar efter mönster och samband där det kanske inte finns några. I det här fallet är det mest troligt att stavningen är ett resultat av antingen en oavsiktlig felstavning eller ett inre skämt. Men denna undersökning ger oss ändå en möjlighet att lära oss mer om Datasektionens historia och dess engagemang inom datavetenskapen.

Dessa ord utbrast min gruppkamrat uppgivet en morgon i ett grupprum i biblioteket. Samtalsämnet var detsamma som på otaliga andra möten som gruppen haft den senaste veckan. Hur vi skulle ta oss an den till synes omänskliga uppgiften att få ett godkänt betyg i █████. Om du kära läsare är erfaren datalog så kanske du till uttrycket något i stil med ”Men jag trodde det var omöjligt att få underkänt i █████” och tro mig, det trodde vi också. Anledningen till att det inte blev så kallas ███ ██████. En karaktär som jag så elegant beskrev för mina vänner med en strof ur Mozarts trollflöjten, ”Jag tror att han är satan själv, jag tror att han är satan själv.”

Hen verkade inte så farlig till att börja med men en kurs fylld av stress, ångest och mentala sammanbrott senare stod vi där med insikten att allt vårt hårda arbete var förgäves. Efter att först ha fått underkänt i hela kursen hade vi nu fått två veckor på oss att omarbeta vår rapport. Två veckor där vi hade givit vårt liv till denna kurs, blod, svett och tårar hade utgjutits och till slut satt vi ändå där framför vår handledare som med ett snett leende förklarade att vi tyvärr inte hade uppnått alla krav. All hans kritik hade åtgärdats, all feedback hade tagits hänsyn till. Resultatet: 3/5 poäng, ett underkänt helhetsbetyg då kursen kräver minst 75% av alla poäng för godkänt. Återigen kom tanken till mig. Hur svårt får det vara egentligen? Uppfylld av ilska fann jag inte någon annan utväg än att fråga denna mentor som till synes ansåg vårt arbete ovärdigt: Hur är det rimligt att vi givit allt vi har och ändå fått underkänt. Svaret var lika väntat som ohjälpsamt. ”Det är tyvärr inte mitt jobb att se till att ni klarar kursen”

Med det tog mötet slut och vi kastades ännu en gång ned i mörkret. Men orden ekade kvar i min skalle ”Det är inte mitt jobb att se till att ni klarar kursen”. Vems är i så fall ansvaret. Om vi gjort allt och ändå inte nått upp, vad säger det egentligen? Finns det någon som har ansvar för att kurser ska gå att klara? Det verkar inte så.

Generellt på KTH finns det en attityd hos lärarkåren som förespråkar eget ansvar. Det är studentens egna ansvar att klara kursen, inte lärarens. Om en elev misslyckas med en kurs så är det på grund av lathet, okunskap eller kanske bara brist på vilja. Denna tanke kan man se i sin tydligaste form i den klassiska mattetentan. Misslyckas man så misslyckas man. Inga undantag ges, omtentan är om två månader. Sett ur detta perspektiv så har ██████ inte gjort något fel. Vi har inte nått upp till kraven och då förtjänar vi ett F. Att det är mentorns egen otillräckliga feedback som direkt lett till vårt misslyckande är oviktigt i sammanhanget. Enligt KTH är svaret på frågan om hur svår en kurs får vara väldigt enkel. Precis hur svår som helst.

En bättre fråga att ställa är väl då om det är rimligt. Är det rimligt att en lärare inte har något ansvar för att se till att en kurs går att klara? Är det rimligt att alla misslyckanden måste vara avsiktliga? Är det rimligt att en handledare gör rätt trots att han inte handleder? Jag vill säga nej och inte bara säga det, jag vill skrika det högt så att hela KTHs ledning hör. För det är vår framtid som står på spel.

[style guide: Important that it actually does somewhat function as advice on how to deal with impostor syndrome]

[introduction - amogus skämt, troligen, but like, self-aware]

Important to get it out of the way, but yes haha funny, sussy baka, amogus, etc.

[real introduction? - write about some statistics in impostor syndrome. Define impostor syndrome]

Step 1. Pre-preparations

Prior to any given assignment, reflect on all your previous failures. Think about all the ways it could go wrong, or has gone wrong in the past. This ensures that you stress yourself up in preparation of any given work, and furthers any chances that you mess up the actual work.

In the planning stages of work, make sure not to set up workable or incremental goals towards finishing the work. Follow your instincts, as your brain is proficient at screwing up the work, if you let it. This is especially true if you’re used to this kind of workflow from prior experience (see: your entire life).

[Step 2. Actually preparing for work/do the work. Always over-prepare or don’t prepare at all.]

Whenever you do preparation, such as studying, or researching, remember that there is always a chance that your work could go wrong. This means that you always have to put in more work than you already have. This ensures that you either put in a ridiculous amount of work, or fail to do any work at all after realizing the huge workload ahead of you.

It’s important to also pre-plan your work ahead of time. Impromptu studying heightens your chances of spending your time in inefficient ways, which furthers our goals.

[Step 3. Finish the work and reflect on your results.]

Present your finished product, or service. If you did well, you may now be feeling a sense of relief, or accomplishment, over having succeeded well. It’s important to keep this feeling short lived, so as to not let the brain imprint this into any long-term memory, to be dredged up later. Instead, remember that you either put in so much work that even someone stupid would have succeeded, so you’re not very good after all. If you didn’t prepare for the work, then remind yourself that it must’ve logically been a fluke.

If you didn’t do well, such as failing your exam, or flubbing a presentation, this is ironclad evidence of your incompetence. Reflect deeply over how you screwed up the preparations, and theorize over how you’ve managed to deceive people into believing you’re competent.

It’s important that you do not talk to other people about this. They will surely lie to you and say that you must have been talented to achieve what you did. Support from friends and family is not helpful, and may even inflate your ego to a level commensurate with the external evidence of competence.

This might result in people seeing through your deceptions!

[Step 4. Continuing the cycle.]

After one year, my time at our beloved chapter comes to an end. This is a short entertaining story about the lesser known aspects of being an international student.

It is summer break in Sweden - and everybody loves it, except me. It is warm and the daylight lasts almost forever. Why do I hate it? Well, first of all: We don’t really have that in Germany. But most importantly: Well, let me explain…

#1 KTH Accommodation

Let’s start from the beginning. The first contact I had with the chapter was via mail. I was looking for advice, the struggle of finding accommodation was plaguing my mind. Getting a spot at KTH Accommodation is really something where one has to be lucky. I would estimate that around 30 to 40 percent of internationals get one. I know internationals that started their exchange studies based on a campsite.

#2 Personnummer, Bank-ID

Getting into my new room (yes, I got lucky), the first idea that came to mind was buying some used stuff online. That is when you realize that everything is built on bank-ID. As an international student staying for one year I could not have a bank-ID, and therefore cannot even use Swish. Sounds frustrating, however it usually was not a big problem for me personally: At least after some time, I got to know enough Swedes so that I could just ask somebody in META for help.

#3 The International Reception

But let’s stick to the timeline. It was finally time to meet the chapter and get to know other students, and practise my Swedish in real life! At least that was what I thought. Little did I know about the international reception, where capacity is so limited that it is almost impossible to get into the cool events like Oskvik or a Gasque. Don’t get me wrong, I really appreciate the work of the International Reception. But the task of creating a single reception for all new international students at KTH is so big, it seems almost impossible. If there only was something like a chapter reception that could include the international students of their chapter directly…

#4 META’s competitors

I know it sounds stupid, but at the beginning, internationals don’t know that META exists. Or at least don’t know about free coffee and tea, the famous “3-fika” and all of the groups that exist. But after spending a lot of time there, I have to say that META became some kind of second home for me.

But what you might not know: META has competition. THS Main organizes weekly boad game nights, where one can meet and get friends with international students with completely different backgrounds! And they also have cheap food there by the way, so it might even be worth a try if you are Swedish!

Although this is the most notable one, there are also alternatives for the bar evenings, spex, choir, so I can say that I could clearly survive without META. However it wouldn’t be half as much fun. Going to META, being part of groups like the baking committee and attending events of the sports club, in the same social circles, made me have some feeling of belonging here, really being part of a community whilst giving me a huge speed boost with my progress of learning Swedish. I grew a big affection for this place, and it was heartbreaking to sing “jag vill leva, jag vill dö i META” with METAdorerna while closing down META for the summer break.

So what happens now? Now, it is summer break in Sweden, and everybody loves it. Except me. Why? First of all: We don’t really have that in Germany. But most importantly: I have to leave Sweden, and all the nice people that I got to meet here during my exchange year.

I really wish you all the best with your studies and with all chapter activities. My train to Germany goes tomorrow. To Karlsruhe, where there is no such thing as a summer break.