nØlledbuggen

Ledare

Shayan Effati

Mottagningen! nØllan! Så fett att allt det här händer! Och välkommen till ert livs första dbuggen-nummer. Vad som kommer märkas efterhand är att livet bara går utför härifrån, och att dbuggen gör allt i sin makt för att hjälpa er ner för den nedåtgående spiralen. dbuggen är en fullständigt seriös publikation som grundades av Olov D. Bugg någon gång på 1800-talet, i ett sista hopp att ytterligare tråka ut mänskligheten. Så vad är det här för ställe egentligen? Låt oss ta det tillbaka några steg.

dbuggen är Datasektionens “inofficiella” officiella nyhetsbevakare. Det finns inget som händer ute i världen, men främst på Datasektionen, som går förbi dbuggens redaqtion. dbuggen har fått lovord från både kungen och KTHs rektor, så mycket att KTH valde att byta slogan från “KTH - Vetenskap” till “KTH - Vetenskap och konst”, där då dbuggen utgör KTHs enda utbud av någon sorts konst. Vi kan inte på något sätt få dig att sluta kolla dina Instagram stories och börja läsa dbuggen istället, så därför ligger våra förväntningar i att ingen någonsin kommer läsa det här numret. Därför kan vi skriva vad vi vill. Jag har Zika.

Men vi har en lösning på att mänskligheten grottat ner sitt face i mobilen. Vi finns på alla sociala medier du kan tänka dig. Förutom WhatsApp. Och Kik. Och Tantan.

Varför ska du läsa dbuggen? Vi vill nu utmana er att “think outside the box” när det kommer till din känsla för vad dbuggen tillför i ditt liv. Vi vill att ni går hem, lägger er, vaknar upp mitt i natten, skriver ner alla drömmer ni minns, lägger er igen, och sen vaknar upp med en uppenbarelse om att dbuggen fyller det hål i ert dagliga kulturintag ni alltid haft. Om ni kan övertala er själva att dbuggen är mycket roligare, mer pretentiös, och mer samhällskritiserande än vad dbuggen faktiskt är, så kanske vi inte behöver skriva några artiklar. dbuggen is all in your mind.

Vad jag vill ha sagt med denna debattartikel är att vi borde ha en lösning på problemet att man inte har någonstans att fästa sin blick på när man sitter på tunnelbanan. Man vill ju inte stirra på personen mitt emot. Man kan inte stirra ut, för när man åker genom en tunnel så bildas ju en reflektion på personen som sitter mitt emot, och då stirrar man ju på varandra igen. Och man vill ju absolut inte kolla runt och läsa all reklam som hänger på väggarna, för då accepterar man ju den Illuminati-styrda värld vi lever i. Kan vi bara sluta vara pinsamma, är det jag försöker säga.