d(a)buggen

#metoo

Delia Mörker

Få har nog undgått hashtaggen #metoo som fått stor spridning under de senaste dagarna. Våra flöden fylls av berättelser, krönikor och debattartiklar, mitt flöde är inget undantag. Jag blir stärkt av alla som vågar gå ut och berätta, och gemenskapen och stödet som finns ute på internet. Men framförallt blir jag förbannad, och två av anledningarna till varför hittade jag i ett av min gamla lokaltidnings kommentarsfält på Facebook.

Först en kort bakgrund. Under de senaste veckorna har flera kvinnliga Hollywoodskådespelare gått ut och berättat att de har blivit sexuellt trakasserade av regissören Harvey Weinstein. Som en följd av detta lade skådespelaren Alyssa Milano ut följande tweet:

Inom ett dygn fick tweeten 38 000 kommentarer, 13 000 retweets och 27 000 likes. Sedan dess har spridningen fortsatt och i skrivande stund är originaltweeten uppe i 64 000 kommentarer.

Det gör ont i mig att läsa om allas historier men det kommer inte som någon chock. Jag vet själv hur det är och jag har hört mina vänners berättelser. Det är inte mer än rätt att det här ämnet belyses, det borde det göras mycket oftare. Men varenda gång en feministisk digital rörelse dyker upp, eller någon röst från en utsatt grupp hörs, kommer också idioterna fram. Idioterna med sina kommentarer som får mig att inse vilka fler problem vi måste kämpa mot.

När jag satt och scrollade Facebook såg jag en nyhet om ”Enormt gensvar för ”Me too”-kampanj”. I kommentarsfältet kunde jag läsa två kommentarer, som på varsitt sätt men båda med bottenlösa argument, försökte förminska kvinnor i allmänhet och #metoo-kampanjen i synnerhet.

Den första kommentaren var från en äldre kvinna. Hon skrev att hon tycker att det hela är ”en svår nöt att knäcka” och att ”det idag verkar som att det räknas som sextrakasserier om man lägger handen på axeln på en kvinna”. Den här kommentaren är i stil med programledaren Elisabeth Höglunds omdebatterade och upprörande krönika där hon diskuterar vad som egentligen är sexuella trakasserier. Hon skriver:

Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända.

Att äldre kvinnor inte tar yngre kvinnors parti utan istället propagerar för något i stil med ”sluta gnäll” får mig att tappa hakan. Att de inte ser något värde i att kvinnor idag inte tänker acceptera den här skiten bara för att de inte gjorde det på sin tid. Det sista som behövs är att fler unga tjejer ska behöva fundera på om det var ett sexuellt övergrepp, om det kanske till och med var deras eget fel. Det vi behöver är att ännu fler vågar kliva fram och berätta.

Nästa kommentar var från en man. Vi har hört det förr men han sa det igen: ”inte alla män”. Han skriver att ”[…] många av kommentarerna är rena påhoppen mot alla män och vad alla män gör och det är inte rätt”. Det här är så tröttsamt, att varenda gång kvinnor vågar stå upp så kommer det någon man som istället för att lyssna på det som sägs skylla ifrån sig. Om just denna man råkar vara perfekt och aldrig gjort en kvinna obekväm är det toppen, men han måste se det strukturella problemet. För män, det är inte er det är synd om. Det är synd om alla kvinnor som blir sexuellt trakasserade av, i de flesta fall, män.

Just det här för oss in på ett tredje problem. De flesta kvinnor säger att de blivit utsatta för övergrepp av män, men nästan ingen man säger att han har utsatt någon. Det är tröttsamt att det ständigt är kvinnor som måste ta den här kampen, istället för att män tar sitt ansvar. Det finns dock ingen enkel lösning på det här problemet. Författaren Nina Åkesson diskuterar just detta i ett facebookinlägg, hon menar att lösningen inte är att ”raljera över hur få män som nu går ut och berättar om sina erfarenheter av att utföra övergrepp”. Hon menar att lösningen är en konstruktiv och öppen diskussion, att raljans stänger alla sådana försök med en smäll.

Vi pluggar här på KTH för att bli ingenjörer, för att bygga på en värld som konstant utvecklas till det bättre. Hela tiden tvingas vi dock dras tillbaka av all skit mänskligheten håller på med. Det är krig, terrorattacker, våldtäkter och rasism. Listan kan göras lång.

Att dessutom, på toppen av allt detta, få kommentarer som ”inte alla män” är det sista vi behöver, att ständigt behöva förklara vad vi menar med det vi säger. Det vi behöver från dessa män som ”inte gör något fel” är stöd. Tänk vart vi skulle kunna nå om vi slapp bromsas av all den här skiten hela tiden. Det är hög tid att börja gå gemensamt framåt istället.

Tills dess måste vi fortsätta prata om det och fortsätta kämpa, och du som är kille och läser det här – fundera på vad du kan göra. Rannsaka dig själv, lyssna på kvinnor i din närhet och låt dem äga sina berättelser istället för att bagatellisera dem. Den här texten var lång men det är bara en bråkdel av det som finns att diskutera på ämnet. Som vidare läsning rekommenderar jag följande: