sommaren är kort-dbuggen

Korta tåg

Samuel Hertzberg

Jag stod en februarikväll på Östermalmstorg tunnelbaneperrong och väntade på tåget som skulle ta mig hem. Stationen var sådär stillsam som perronger kan vara i pensionärstäta områden klockan kvart i elva. Skylten visade 2 minuter tills tåget skulle komma, skönt tänkte jag, det där med visshet. Till höger i ögonvrån såg jag en figur närma kanten ner till spåret. När jag tittade såg jag två lattepappor ta foton med sina mobilkameror med vinkel nedåt perrongen. Den ene hade gråsprängt hår á la George Clooney 10 år sedan och den andra hade glasögon och en halsduk som man kan tänkas se på en lattepappa just här, på Östermalmstorg. Jaha, tänkte jag och tanken slutade där. Männen kom närmre och verkar prata om något utöver det vanliga.

“Nej nej”, sa Clooney-pappan och skakade på huvudet. “tåget stannar längst fram!”. Vad är det frågan om? Tänkte jag, medan jag pausade musiken. “Om det är ett korttåg så stannar tåget när tåget når det främre delen av tunneln”, fortsatte Clooney-kopian.

I min lätta salongsberusning undrade jag om dessa män på fullaste allvar diskuterade de regler som tunnelbaneförare följer när det kommer till vilken del av perrongen som korttåg skall stanna vid. Jag kunde inte undgå att tänka på hur oerhört lätt det är att klassa samtalsämnet som långtråkigt och rentav banalt. Men en liten del av mig förfördes av deras hängivna och fullständiga dedikation till diskussionen.

Kamrat Clooney var inte klar och kastade sig utan rädsla eller tvivel in i en vågad liknelse med hur bussen stannar så att dörren är vid den där mörka rutan på marken vid busstationen, och hävdade att detta vidare stödde hans tes om hur tågen stannade så långt fram så möjligt.

“Icke!”, utstötte den mer intetsägande lattepappan full av självförtroende och tornade upp sig, trots Clooneys 20 cm övertag. “Jag har med mina egna två ögon sett tåget stanna kort om mynningen till tunneln”, nu med en viss pösighet i blicken. “Tåget stannar så långt bak så möjligt”, fortsatte han med samma självklara självmedvetenhet.

“Men det är svårt att se även om perrongen är spikrak! För att inte tala om krökta perronger”, kontrade Clooney-pappan.

I mitt inre pågick en vild kamp om värderingar och huruvida jag skulle sluta lyssna eller fortsätta. Jag visste inte längre vem jag var och djupt inom mig kunde jag känna principer gå i kras.

Paret insåg nu att de hade kommit till en mycket kritisk punkt i resan mot sanningen i denna fråga, in på perrongen rullar nämligen ett korttåg. Jag blev besviken på mig själv när jag insåg att mitt hjärta bultade. Hur skulle det bli? Vem ska vinna, och vem ska försvinna? Jag tittar med girig blick mot lokförarens konturer i den mörka kupén. Tåget stannar helt klart inte längst fram. Jag inser hur fånig jag är, men kastar ändå en blick mot den bakre delen av tågen. Att döma av det uteblivna avståndet mellan tågets bakre del och tunneln drar jag slutsatsen att tåget har stannat enligt den intetsägande lattepappans teorem. Det var det, inser jag och kliver in i den tysta vagnen. De två männen ska på samma tåg och ställer sig jämte mig innanför dörrarna. Clooney verkar inse sitt absoluta nederlag då tåget stannar på liknande vis även på Karlaplan, där de går av.

Jag funderar över hur intressant världen skulle vara om alla var så sakliga och civiliserade i så förbisedda saker. När tåget stannar längst fram på Gärdets perrong lämnar jag tunnelbanan och hela min värdegrund för att grubbla mig igenom en sömnlös natt.