Dessa ord utbrast min gruppkamrat uppgivet en morgon i ett grupprum i biblioteket. Samtalsämnet var detsamma som på otaliga andra möten som gruppen haft den senaste veckan. Hur vi skulle ta oss an den till synes omänskliga uppgiften att få ett godkänt betyg i █████. Om du kära läsare är erfaren datalog så kanske du till uttrycket något i stil med ”Men jag trodde det var omöjligt att få underkänt i █████” och tro mig, det trodde vi också. Anledningen till att det inte blev så kallas ███ ██████. En karaktär som jag så elegant beskrev för mina vänner med en strof ur Mozarts trollflöjten, ”Jag tror att han är satan själv, jag tror att han är satan själv.”

Hen verkade inte så farlig till att börja med men en kurs fylld av stress, ångest och mentala sammanbrott senare stod vi där med insikten att allt vårt hårda arbete var förgäves. Efter att först ha fått underkänt i hela kursen hade vi nu fått två veckor på oss att omarbeta vår rapport. Två veckor där vi hade givit vårt liv till denna kurs, blod, svett och tårar hade utgjutits och till slut satt vi ändå där framför vår handledare som med ett snett leende förklarade att vi tyvärr inte hade uppnått alla krav. All hans kritik hade åtgärdats, all feedback hade tagits hänsyn till. Resultatet: 3/5 poäng, ett underkänt helhetsbetyg då kursen kräver minst 75% av alla poäng för godkänt. Återigen kom tanken till mig. Hur svårt får det vara egentligen? Uppfylld av ilska fann jag inte någon annan utväg än att fråga denna mentor som till synes ansåg vårt arbete ovärdigt: Hur är det rimligt att vi givit allt vi har och ändå fått underkänt. Svaret var lika väntat som ohjälpsamt. ”Det är tyvärr inte mitt jobb att se till att ni klarar kursen”

Med det tog mötet slut och vi kastades ännu en gång ned i mörkret. Men orden ekade kvar i min skalle ”Det är inte mitt jobb att se till att ni klarar kursen”. Vems är i så fall ansvaret. Om vi gjort allt och ändå inte nått upp, vad säger det egentligen? Finns det någon som har ansvar för att kurser ska gå att klara? Det verkar inte så.

Generellt på KTH finns det en attityd hos lärarkåren som förespråkar eget ansvar. Det är studentens egna ansvar att klara kursen, inte lärarens. Om en elev misslyckas med en kurs så är det på grund av lathet, okunskap eller kanske bara brist på vilja. Denna tanke kan man se i sin tydligaste form i den klassiska mattetentan. Misslyckas man så misslyckas man. Inga undantag ges, omtentan är om två månader. Sett ur detta perspektiv så har ██████ inte gjort något fel. Vi har inte nått upp till kraven och då förtjänar vi ett F. Att det är mentorns egen otillräckliga feedback som direkt lett till vårt misslyckande är oviktigt i sammanhanget. Enligt KTH är svaret på frågan om hur svår en kurs får vara väldigt enkel. Precis hur svår som helst.

En bättre fråga att ställa är väl då om det är rimligt. Är det rimligt att en lärare inte har något ansvar för att se till att en kurs går att klara? Är det rimligt att alla misslyckanden måste vara avsiktliga? Är det rimligt att en handledare gör rätt trots att han inte handleder? Jag vill säga nej och inte bara säga det, jag vill skrika det högt så att hela KTHs ledning hör. För det är vår framtid som står på spel.