Redan innan Donald J. Trump svors in som USAs 45e president den 20e januari höjdes röster om att avsätta honom, både från det demokratiska oppositionspartiet och vanliga medborgare. Att The Donald har betett sig excentriskt sedan dess har nog ingen undgått, och jag behöver knappast gå in på detaljerna kring de så kallade exekutiva ordrarna, det konstanta twittrandet, eller upprördheten över dottern Ivankas misslyckanden i klädbranschen. Hans eskapader har dominerat media den senaste månaden, mycket till hans egen stora förtret – allting är FAKE NEWS!

Men går det faktiskt att avsätta en president, eller är det bara förtvivlade åskådare som gör oväsen i ett försök att matcha oljudet av Trumps twitterflöde? Svaret på den uppenbart retoriska frågan är såklart ja, men det tillkommer en inte helt oväsentlig asterisk innan vi kan ropa hej. Det är nu siffran i rubriken kommer in i spelet – 285. Det är nämligen så många personer som ska trycka på rätt knapp vid rätt tillfälle för att en amerikansk president ska sparkas ut ur Vita Huset.

Innan vi fortsätter passar vi på att fräscha upp minnet av hur den lagstiftande grenen av USAs regering ser ut. Den så kallade kongressen är uppdelad i två delar, representanthuset och senaten — det undre respektive övre huset. För att en lag ska träda i kraft måste den röstas igenom i båda husen (först det undre, sedan det övre), men i övrigt behöver vi inte veta skillnaderna mellan de båda husen.

Precis som om vi skulle rösta igenom en lag börjar vi alltså vår process med att ställa presidenten inför så kallad riksrätt i representanthuset. Vem som helst av husets 435 representanter kan lämna in motionen, som skickas till husets juridiska kommitté. De utreder motionen, och lämnar en rekommendation för hur de anser att huset bör ställa sig till anklagelserna. Representanthuset röstar sedan, och kräver minst hälften av rösterna för att passera. Nu har vi alltså 218 av våra 285 röster!

Det vi egentligen har röstat igenom är att ställa presidenten inför rätta, vilket görs i senaten. Nu utses några av representanterna som agerar som åklagare i domstolen, där senatorerna utgör juryn, och Högsta Domstolens chefsdomare är – japp, domare. Överläggningen som sker nu tar formen av en riktig rättegång, snarare än en vanlig debatt om ett lagförslag, och båda parter har rätt att kalla och förhöra vittnen. I rättegångens sista skede röstar senaten, och till skillnad från det undre huset krävs nu att 2/3 av de 100 senatorerna ger sitt godkännande, vilket leder oss till de sista 67 rösterna.

Hur troligt är det då att detta faktiskt händer? Republikanerna har i dagsläget en tydlig majoritet i båda husen, vilket kanske inte ger några större hopp om en avsättning. Demokraterna innehar 193 platser i representanthuset, vilket innebär att de behöver övertyga 25 högerlutande representanter om att Mike Pence (Trumps vicepresident) skulle utgöra en bättre kandidat för landets högsta ämbete. I senaten sitter det bara 4 fler republikaner än demokrater (52 mot 48, varav 2 egentligen är oberoende som ställer sig med demokraterna), men på grund av det högre kravet på konsensus i senaten behöver 19 röda senatorer rösta ja för att förslaget ska gå igenom.

Kongressens republikanska ledamöter har hittills inte visat sig speciellt intresserade av att fälla Trump – betyder det att det är kört för resten av hans mandatperiod? Nej. Nästa presidentval hålls först 2020, men kongressen har andra mandatperioder än presidenten och har sitt nästa val redan november 2018. Representanthuset har en mandatperiod på två år, vilket innebär att samtliga 435 platser i representanthuset är tillgängliga för omval, medan en tredjedel av senaten kan bytas ut. Där sitter man i sex år, men valen är skiftade så att det byts ut en tredjedel vartannat år.

Om Donald Trump faktiskt lyckas reta upp kongressen tillräckligt för att de ska fälla honom i en riksrätt innan det att han suttit ut sina 1 461 dagar som utgör en hel mandatperiod skulle han skapa historia som den första presidenten någonsin att faktiskt bli avsatt i en riksrätt. Kongressen har försökt tre gånger tidigare – Andrew Johnson (1868), Richard Nixon (1974), och Bill Clinton (1998). Johnson och Clinton friades båda av senaten, medan Nixon avgick på grund av Watergate-skandalen innan representanthuset fick chansen att rösta.

Det är alltså kongressen som håller makten om Trumps öde i sina händer, och omvärlden kan inte annat än fortsätta undra om vi ska skratta eller gråta.