Förkunskaper och Progression

Trots världens alla underverk med höga berg och djupa dalar som människan upplevt och utforskat i tusentals år ska ni få höra min berättelse; en kort en, utan faktiskt värde eller stordåd, men ändå lika verklig. Det var sensommar 2020 och jag stod i en kö nedanför KTHs guldiga sigill som på något vänster även lyser starkt i mörkret och jag kände inte lika många känslor som man skulle kunna göra. Jag blev tilldelad ett paraply som jag skulle komma att glömma på en buss bara några timmar efteråt.

Läxa 1: Ta vara på era paraplyer.

Några minuter senare tog jag emot ett vitt kort som skulle ge mig tillgång till rum med bord, stolar och elektricitet. I dessa rum har jag suttit dag in och dag ut med, om jag ska vara ärlig, väldigt många undantag. Så det här är berättelsen om hur mitt liv blev vänt upp och ner och jag skulle vilja ta en minut, sitta här och berätta hur jag blev just jag. Första terminen på KTHs datateknikprogram började och sensommar blev höst och halloween. Jag hade sedan tidigare väldigt begränsade programmeringskunskaper även om jag lyckats få en plats på tekniksprånget under det tidigare året genom att inte erkänna att jag aldrig skrivit en enda rad python även om grundläggande kunskaper var ett krav. Som den goda feministen jag är, var jag helt övertygad om min överlägsenhet och kallade mig självklart helt och hållet flytande i programmering efter bara några månader av att skapa värdelösa diagram i plotly. I naturlig ordning satte jag mig själv därför i plusgruppen.

Läxa 2: Blind tillit till sin förmåga är självgott men det tar en alltid längre än tvekan gör.

Efter veckor av programmeringsuppgifter övergick halloween till gråa novemberkvällar och lika naturligt som dag och natt var tilltron till min egen förmåga ena veckan i de lägsta dalarna och andra vecka på de högsta bergen. Som många av oss vet ser veckorna i årskurs 1 mellan november och mars, ja ända fram till juni, ganska lika ut med veckovisa programmeringsuppgifter parallellt med oändliga mattekurser och några texter här och var som behöver skrivas. Jag är inte för cool, även om ni helt naturligt kan tro det, för att erkänna att jag lärde mig mycket och slutade året med att en än gång vara övertygad om att jag nu, en gång för alla, var flytande i programmering. Och så fortsatte det, lyckan över prestationer suddades ut av morgondagens stress och denna glömdes sedan bort i den stundvisa tillfredsställelsen över färdiga inlämningar och redovisade labbar. Löftet om att året ska ta slut oavsett resultat eller insats var både lugnet i morfinet och rädslan för läkemedlets bieffekter.

Läxa 3: Ta inte morfin utan läkares rådgivning.

Årskurs 1 var något av en feberdröm men de efterföljande åren började en insikt ta form. Jag hade utvecklat någon sorts kontroll och förståelse. Förståelse över problem programmering kunde lösa och vilka aspekter som var relevanta och kontroll över, ja jag vet inte, mig själv antar jag. Helt plötsligt hade tids- och minneskomplexitet blivit en del av mitt algoritmskapade, matematikkunskaperna kunde användas i programmeringsuppgifter och helt utan förvarning visste jag exakt vad som skiljer en platt organisation från en matrisorganisation även om jag nu i vanlig ordning har glömt bort det. I stunden kunde jag inte sätta ord på det men jag visste ändå exakt vad det var jag hade upplevt. Det var progression och nyttan av förkunskaper. Viva la Vida. Nu är förkunskaperna överallt. Det är nästan läskigt. Ena sekunder hör jag NP-svåra problem i en ADK föreläsning och nästa sekund är konceptet i varenda artikel jag ska läsa och varenda uppgift jag ska lösa. Det går sedan några månader och även fast jag inte längre går kursen som introducerade konceptet hör jag viskningar i vinden om ämnet och alla sociala medier ger riktad reklam om de coola problemen som ingen har kunnat lösa (på rimlig tid).

Läxa 4: True story.

Jag började frågande fråga mig själv; Varför hade jag inte hört ett enstaka mummel om de här sakerna tidigare? Varför kommer vågen av information så plötsligt?

Läxa 5: Next the walls were closed on me

And I discovered that my castles stand Upon pillars of salt and pillars of sand. Årskurs två och tre gick mot sitt slut och konspirationsteorierna kring likheterna mellan KTH och The Truman Show blev fler och fler samtidigt som mina förkunskaper blev större och större. Men till slut. Helt plötsligt. Jag förstod. KTH är studentens gödsel, solsken och i stunder dess koldioxid, men resultatet, det är progression.

Läxa 6: “Unripe grape gets sweet as honey, at a slow pace.” - greek proverb

Likt blommor som inte växt sig starka nog till sommarens hetta begränsar KTH studenternas progression om vissa förkunskaper inte uppfylls. Detta görs genom krav på särskild behörighet. Från årskurs 1 har jag sett, studerat och frågat efter den fruktade programgrafen där en kurs efter en annan skulle stoppat mig från att fortsätta denna resa vi kallar livet. Nu, efter att ha förlorat mitt paraply, trott på min överlägsenhet, förlorat samma tro inom loppet av dagar, inte tagit morfin och lärt mig vad NP är, har jag förstått poängen med progression och vikten av att inte strunta i viktiga förkunskaper. Istället för att bygga sitt slott på korn av sand och salt som till slut kollapsar vill KTH se till att ens grund är bergfast eller i alla fall nära någon sorts hård lera.

Läxa 7: Försök skapa en kunskapsgrund av hård lera.

I period 4 läser jag SF1633 Differentialekvationer och försöker få ihop ett kandidatexamensarbete. Jag känner definitivt av vikten av allt jag lärt mig i årskurs ett och två när jag ska lösa uppgifter i matematikkursen men i KEXet måste jag lära mig mycket nytt för att få ihop arbetet vilket inte på något sätt varit dåligt utan mest bara kul.