När den här texten publiceras står jag, förmodligen precis som du, sanslöst berusad, och ser på när någon sorts häxblandning av typ krut, salpeter och svavel (om min snabba googling stämmer) exploderar i luften med massor av bang och boom i fina färger. I själva verket skrev jag den för flera dagar sen, och gjorde så att den publicerades precis nu vid tolvslaget, helt automatiskt. Rätt ballt. Teknologi nuförtiden alltså.

Nåja, tillbaka till ämnet. Nånting pantat. Jag tror att det är dbuggens slogan i år. Men för att göra nånting riktigt jävla pantat behöver jag människor som hjälper mig panta till det på riktigt. Och det är där ni, mina kära vänner, kommer in i bilden.

Om ni känner att det här låter som nånting för er, sväng förbi dbuggens koja i cyberrymden och slå en pling.

Ribban sitter otroligt lågt. Om man skulle jämföra med ett höjdhopp sitter ribban inte ens på ställningen. Den ligger under mattan. För att återigen citera min föregångare: “Målet är faktisk existens”. Artiklar / intervjuer / dikter / foton / teckningar / selfies / roliga bilder du hittade på internet. Alla bidrag är välkomna.

För att spinna vidare på den numer inom politiken populära termen “alla ska med”: alla är med. Vare sig de vill eller inte. Du är med. Från och med nu. Bara genom att läsa den här dumma krönikan (är det ens en krönika? jag vet inte, jag kan inte sånt här) har du blivit utvald till den mest exklusiva, mest mytomspunna, och framför allt, mest pantade sekten på Datasektionen. Redaqtionen.

Välkommen.

Klockan slår 00.00 och fyrverkerierna drar igång. Mitt huvud går på högvarv på två saker: “blir det en nyårskyss?” och “jag måste verkligen dra igång med de där nyårslöftena i år”. Året blir precis 2014 och jag har ett helt år framför mig att göra allt jag någonsin velat göra. Kanske vill jag börja dejta, börja träna eller börja rappa. Möjligheterna är oändliga, men jag måste göra det DET HÄR ÅRET! Men så sitter jag här, året snart slut, 2015 på ingång och tänker “vad åstadkom jag av mina löften egentligen?” och känner att året har gått åt skogen. Att jag nickar instämmande med Instagram-bilderna som säger “2015 ska bli sååååå mycket bättre än 2014”. Jag stannar upp, sätter mig på Google Drive och börjar genast skriva “VAD FAN HAR HÄNT MED MINA LIVSPRIORITERINGAR?!”

Vi behöver verkligen inga nyårslöften. Strunta i allt. Vi behöver bara göra det vi verkligen vill och göra det enkelt för oss. Ingen idé att låtsas som att vi allihopa är motivationsgurus som vet exakt vad vi behöver och hur vi kommer dit, för sanningen för många är oftast att nyårslöften bara finns till för att göra oss besvikna året efter. Jag har ju gjort svinmycket under 2014 som inte var ett löfte, men ändå så sög 2014 av någon anledning. Vilken anledning? Det där jäkla nyårslöftet. Vad vi istället behöver göra är att bestämma oss för resonabla mål. Det behöver inte ens vara ett löfte, utan det kan bara vara en inställning i livet. Inte en fotbollsutspark, utan en enkel putt.

Vill du börja röra på dig oftare? Ta cykeln till skolan. Det behöver liksom inte vara att genast köpa boken “5 dagar i veckan - hård träning med Hunk Biffsson” samt ett årskort på det dyraste gymmet. Vill du slappna av oftare? Ta en timme på kvällen, stäng av mobil, tv, musik och bara existera. Sjukt mycket enklare att bara leva än att gå runt om dagarna och tänka över alla sätt man skulle kunna slappna av.

Vi lovar oss allt för mycket stora grejer. Det är en stressfaktor, for fact! Börja lugnt, ta det i ett enkelt tempo. Livet är fan långt, att ha klarat några av alla våra mål är en gargantuansk bedrift. Så om du står där på nyårsafton med två tankar: “blir det en nyårskyss?” och “jag måste verkligen dra igång med de där nyårslöftena i år” så är det fullt okej att lova dig själv att livet blir en enda lång kyss.

…som aldrig kom fram 2014:

• Malaysia Airlines Flight 370
• Malaysia Airlines Flight 17
• Air Algérie Flight 5017
• Indonesia AirAsia Flight 8501

När jag nånstans kring klockan fyra i morse hade skrivit klart min korkade krönika (som, om du missade det, står först i det här numret) och hackat ihop den här sidan insåg jag att jag ville skriva nånting seriöst också. Jag kunde inte riktigt komma på någonting jag ville skriva om, eftersom allt som snurrade i huvudet var tanken att jag ändå var ganska nöjd med det här först numret av dbuggen 2015.

Nu ligger jag i sängen och drömmer om jakten på något med faktiskt journalistiskt värde, och oroar mig lite grann för att det här kommer bli en tidning med trams, uteslutande. Vi får se vad det blir av det här. Men man brukar väl säga att första steget är det svåraste? Då borde ju resten vara kirre-biff, som man säger. Visst säger man så? Jag tänker säga så i alla fall. Just ja, jag skulle skriva nånting seriöst nu. Det gick väl sådär. Nåja. Det är väl inte så noga.

Det här är nummer ett. Färdigställt natten innan deadline, enligt tradition sedan tryckpressens uppfinnande och alla tidningars historiska ursprung. Mot oändligheten och vidare.