Den 1 januari, för några innebär det en ny start, för ännu några fler så innebär det att bakisnivån har nått nya höjder men för alla snökubbsentusiaster så innebär det att dagen har kommit.
Det är äntligen dags för 2017 års upplaga av Snökubbs-SM i Klimpfjäll och uppslutningen har aldrig varit större. De trefaldiga mästarna Växjö Bakers är tillbaka men lagkaptenen Ante Olofsson har åkt på en dålig omgång kubbarmbåge och laget har därför tvingats plocka in Antes lillebror Olle i laguppställningen. Olle, som förut har tävlat för ett mindre lag i Division 2 är ingen dålig kubbare men snacket går om att Bakers kan få det svårt i år.
Redaqtionen tog kontakt med Olle och frågade honom vad som egentligen hänt med Ante:
“Jo, jag och brorsan stod hemma och övade kastpinnsjonglering* på juldagen när han plötsligt fick en skjutande smärta i sin kastarm”
Oavsett om Bakers lyckas hålla formen uppe eller inte så står det klart att det kommer bli en nervkittlande tävling utan dess like. Kanske kan ärkerivalen och den ständige tvåan Haninge Rancors äntligen visa att de har vad som krävs för att stå på toppen av prispallen.
* Kastpinnsjonglering är en teknik som ofta används som metod för att psyka motståndarlaget
Efter att årligen packa upp sin dator, surfplatta och läsplatta så fort de kommit hem, är en familj i södra Arboga nu inne på sitt femte år av den nya traditionen. De tre barnen i familjen, två söner och en dotter, har alla under de senaste åren flyttat hemifrån för att fortsätta sitt sökande efter misslyckande. De är på god väg, då de blivit placerade på välrenommerade institut såsom Örebro universitet, Mälardalens högskola och Högskolan i Skövde. Med tanke på den geografiska och logistiska svårigheten att ta sig hem så samlas familjen enbart runt julhelgen, där planen är att återigen uppleva familjetiden som den var förr när alla bodde under samma tak.
“Jag hälsar på de andra i dörren, tar min väska till rummet, byter om till mjukisbyxor och t-shirt, plockar med mig min mobil till vardagsrummet för att sedan chatta med mina vänner jag annars träffar dagligen. Det är skönt att vara hemma.” berättar den yngsta sonen Arvid.
De fem korta dagarna familjen är samlad spenderas kvalitetsmässigt genom att alla stirrar ner i sin upplysta skärm, något som blivit lite av en ritual. Pappan i familjen, Lars-Olof, tittar ibland upp och tar ett djupt andetag som om han är på väg att berätta något, men inser ganska fort att han inte har en anekdot som är tillräckligt värd för att avbryta den självläkande process alla i familjen går igenom.
Grendosan bredvid vardagsrumssoffan liknar vid denna tiden en laddningsstation på Kjell & co, enligt källor. Varje familjemedlems tre elektroniska apparater behöver ladda tre gånger per dag på grund av den enorma datorkraft det krävs för att utföra de samhällsgivande uppgifterna.
“Mina vänner slutade spela redan innan spelet kom i somras, för att det blev för populärt för dom. Men jag gav aldrig upp. Level 35, bitchezzz.” kommenterar dottern Alicia om hennes framgångar som monstertränare i den digitala världen.
2016. Ett enda stort m på makronivå. Krig, död, mobbare i Vita huset och allt varmare klimat. Eventuell medgång på det personliga planet känns snabbt betydelselöst när det sätts i ett större perspektiv. Årskrönikorna gör sitt bästa för att hitta positiva nyheter från detta år, ”2016 kommer att gå till historien som ett ovanligt turbulent år – men det hände en del positiva saker också!” skriver DN. Det är bara att hoppas att vindarna kan vända en aning nästa år.
På mångas mobiler dyker pushnotiser från tidningar upp titt som tätt för att berätta om ett ännu ett nytt bakslag för världen. Men varför matas med all denna negativitet? Vi har det ju jämförelsevis väldigt bra här uppe i norr, är det inte bättre att bara vara lycklig i sin egna lilla bubbla?
För att fly verkligheten en stund finns det en mängd andra sätt annat än att bara stänga av notifikationerna på mobilen. Att till exempel sätta in en skiva i sitt Playstation, leva som en annan karaktär och bara se timmarna flyga förbi. Eller att inte kunna hålla sig borta från ”se nästa avsnitt”-knappen när man fastnat för en fängslande serien. Ja, att förlora sig själv i någonting och försvinna in en annan värld kan vara väldigt rogivande i dessa tider.
Just nu väljer var och varannan människa att i alla fall i tankarna hamna någon annanstans, på Hartvig Nissens gymnasieskola i Oslo. Människor i alla åldrar är helt fast i det norska tv-seriefenomenet Skam. Utan att älta serien så mycket mer så går det i alla fall att reflektera över fenomenet, hur så många människor har blivit så uppslukade av att slungas tillbaka till gymnasietid att det helt enkelt inte går att stänga av. Det känns mer aktuellt än någonsin att vilja lämna verkligheten för en stund.
Detta till trots väljer ändå de flesta att reflektera och ta till sig av alla dessa deprimerande nyheter, men i slutändan är det nog bra. Även fast det känns deppigt för oss så får vi inte glömma alla som upplever det hemska vi läser om – varje dag. Att få upp ögonen för problemen är det första steget till att vara med och förändra något. Men det är inte heller fel att då och då bara stänga av, blunda och försvinna iväg. Nu lägger vi detta, i många meningar, skitår bakom oss och hoppas att 2017 har lite mer vind i seglen.
Minns du poesi? Det där konstiga, töntiga momentet i svenskan i gymnasiet. Kanske fick du läsa något oförståeligt stycke från 1800-talet, av Edgar Allan Poe, William Shakespeare eller Emily Dickinson. Kanske fick du skriva egen poesi, använda de krångligaste orden du kan för att få fram något så abstrakt att varken du eller läraren kan bedöma nivån.
Men poesi har långt ifrån stått still sedan dess! Genom renässanser såsom graffiti, hiphop och film är konstformen idag mer lättillgänglig än någonsin förr. En utav de senare nytändningarna inom poesin tar plats på sociala medier, närmare bestämt Instagram. Denna artikel lyfter några mer eller mindre kända “Instagrampoeter”, helt utan inbördes ordning och med ett stort mått personlig preferens.
Jesper Waldersten
Konstnär, författare, art director, regissör, poet, etc. Jesper Waldersten är nästintill definitionen av en mångsysslare. Vissa kanske har hört talas om honom i samband med boksläppet Kent Waldersten - Lägg er inte i! som såldes i samband med Kent albumsläpp av Jag är inte rädd för mörkret. På hans instagramkonto waldersten blandas hans konst med poesi, ofta skriven på skrivmaskin. Hans dikter är ofta kortare, en eller ett par meningar, och blandar abstrakta tankeställare med relaterbara konkreta texter. Waldersten råkar även vara verksam i Stockholm, så med lite tur kan du springa på honom på någon föreställning, signering eller vernissage.
Ett foto publicerat av Jesper Waldersten (@waldersten)
Bim Eriksson
Vi fortsätter lite på mångsysslar-temat med författaren, konstnären och serietecknaren Bim Eriksson. På hennes instagramkonto bimcamilla återfinns mycket av detta i form av hennes säregna serietecknar-stil, ofta ackompanjerad av ett kort stycke poesi ibland på formen av en pratbubbla. Hennes budskap är ofta samtida samhällskritik, på skiftande sidor om satirgränsen, ibland färgat av en stark politisk åsikt. För den som vill se mer finns även hennes relativt nyutgivna bok Det kändes lugnt när mina känslor dog.
Ett foto publicerat av B I M E R I K S S O N (@bimcamilla)
Anna Kristiansson
Nu till något lite annorlunda! Under kontot bokpoesi hittar vi Anna Kristianssons verk, där hon skapar poesi genom att stryka över större delen av orden i böcker och sparar en handfull ord som tillsammans bildar ett nytt budskap. Resultatet blir ofta aningen mer abstrakta dikter där man får läsa mellan raderna (pun so very much intended) bland de få ord som kvarstår efter att Anna gått lös med tuschpennan. Som hon själv beskriver det: “Poesi är bra överallt, och på nätet kan det oftast vara enklare med poesi. Det känns mindre pretentiöst”.
Till sist vill jag lyfta fram den i sammanhanget lite mindre välkända poeten Bo Sundström, som på sitt konto bo.s (tidigare kaffeklotter) leker mycket med olika format för att frambringa sitt budskap. Med sin i skrivandets stund äldsta bild uppladdad den 15e augusti så är detta konto bra mycket yngre än de övriga. Trots detta håller Bo en hög nivå på sina texter, vilket uppmärksammats i bland annat radio, definitivt någon att hålla koll på inför framtiden!
Det är inte varje dag man vaknar upp genomsvettig på en stenhård bädd som säkert är minst 250 grader varm, men å andra sidan förstod vi ju alla att denna dag skulle komma. Det är nämligen den 1a januari och kroppen känns lite mör, som om den blivit knådad hela natten lång.
Huvudet bultar medan jag vrider blicken långsamt till höger och ser min polare Margareta ligga på andra sidan bädden. Hur hamnade hon där? Vad hände igår egentligen? Jag försöker minnas men helt förgäves. Det är nästan som om gårdagen inte existerade.
Peter flyger in i rummet, som skjuten ur en kanon och glider upp bredvid mig. På sig har han en såndär hula-hula kjol, blommor runt halsen och med en ananas i handen. “Jävlar vad fräsch han ser ut…” tänker jag när han ligger där och jäser bredvid mig. Jag kan ju dock inte heller minnas hur mycket Peter drack igår, men det va ju nyår så man kan ju anta att det inte va en promenad i parken, så att säga.
Plötsligt rycker någon ner mig från sängen, allting omkring mig blir mörkt och rummet börjar att vagga fram och tillbaka som en ålandsfärja på vågigt hav. Öronen börjar ryka av ilska och jag svär för mig själv medan jag försöker fatta vad fan det är som händer?
Jag vaknar upp med ett ryck från min provisoriska säng på golvet när Pelle öppnar dörren och kliver in i rummet. Munnen är torrare än pappas humor och huvudet dunkar i takt med ekot från gårdagens fyrverkerier. “Nu ska det smaka med pizza, hörru!” säger Pelle och ställer ner en 3150 kubikcentimeter kärlek framför mig. Jag öppnar kartongen och luften i rummet fylls med en doft av tro, hopp och kärlek. Kan det nya året börjat bättre?
Namnen i texten är utbytta, delvis för att det vore relativt osoft att sitta och skriva om någon utan att de vet om det men också för att jag har inte den blekaste aning om vilka dessa personer är. Det här är ett typexempel på hur fantastisk roligt det kan vara att bo i en liten stad i 40 år och veta allt om alla.
“Nu har Bjurström på andra sidan gatan lämnat altandörren på trekvart igen, det lyckas han ofta göra när han åker till jobbet.”
“Det är hans pappa som var den här skytten från Heby va?”
“Ja, det stämmer.”
“Men du, är han släkt med Bjurströms borta på Länsförsäkringar måtro?”
“Jaha du menar Kattis, Kurtis och Pluttis? Nej det tror jag inte att han är men visst är han väl släkt med Bjurströms som hade den gamla barnbutiken i stan?”
“Ja just det, Peter och Anja! Ja det tror jag att han är, kusiner kanske?”
“Så kan det vara! Men du han är väl kompis med Ahlgren borta på hörnet i Johanssons länga också?”
Vi avslutar nu ett år fyllt av den känslofyllda berg- och dalbana som detta magasin utgör. Skratt, tårar, blod och… nej, jag skojade bara. Det har varit ett kul år för dbuggen, men vi är nog den största skaran pajaser denna kårsektion skådat. Vårt mål har alltid varit att erbjuda sektion en alternativ källa till humor, lite som en avstickare i vardagen. Alla artiklar är skrivna av dess skribent med kärlek och omsorg. Alla skribenter har noga valts ut med hjälp av metoden “lol, skriv nåt så publiceras det”. Metoden har vi försökt marknadsföra både på sociala medier och hemsidan, men jag kan poängtera en gång till att: alla som vill vara skribenter är fullt välkomna.
I denna ledare tänker jag vara helt ärlig med vad vi gjort och varför. Som chefredaktör var mitt mål med uppdraget att forma och utveckla detta magasin som hamnat lite i skymundan när det talas om nämnder i Datasektionen. Ett magasin med stor potential för att vara ett utlopp för den inre komikern hos oss studenter. Ett magasin som tidigare år präglats av internskämt och lång väntetid, då det enbart kom ut ett nummer per år. Allt detta har vi försökt vända på de senaste två åren, vilket har lett till något som blivit lite av en ny form av kultur, riktad till alla studenter som vill ta del av kulturen. Det har varit ett år där dbuggen kört igång en storsatning på två nya medieformer som har varit i behov av satsning: sociala medier och podcast.
Jag har en förkärlek för närvaro på sociala medier. Mest för att samhället som klump mycket hellre skrollar i flöden dagarna i ända än att trycka in de fem bokstäverna “dbu.gg” i sin webbläsare. Det är fullt förståeligt, för inte en jävel gillar att läsa dbuggen ändå. Att därför ta vår närvaro vidare till andra plattformar har varit nödvändigt för att dbuggen ens ska vara relevant nowadays, you know what im sayinnnn? Vi blev tyvärr blockade på Snapchat, men det gör väl inget nu när de andra två gärna kopierar och klistrar in alla funktioner som annars var exklusivt för Snapchat, lol. I framtiden hoppas jag på en satsning på mer bilder och filmer på internet, mer grafik i texterna och mer av det goda vi gillar med magasinet. Men i ärlighetens namn så skulle det vara imponerande om dbuggen ens överlevde.
dbuggen försökte sig på en satsning på podden (slang för podcast, red. anm.) förra kalenderåret, som ledde till ett sjukt roligt avsnitt. Jag tyckte idén var fantastisk, så under denna höst har vi satsat mer på vår egen podd, som numera kallar sig själv för dtugget. Eftersom att jag låg hemma med en mystisk feber några veckor så har planen för att släppa ett avsnitt i veckan varit halvknackigt, men i ärlighetens namn så är ändå sju avsnitt av dtugget (hittills) ganska imponerande. Mer kommer dock att komma, så se till att följa podden på iTunes/Castbox/TuneIn/eller whatever du nu använder för poddar.
Två gånger är en tradition brukar man säga, så “varför inte?” tänkte jag när förslaget nyårsnummer återigen kom på tal. Låt oss go out with a bang med ett fantastiskt nummer, och håll utkik efter ett dbuggen-år 2017 som kommer toppa allt du någonsin sett.