Jag brukar skämta med en nära vän till mig om att när jag bjuder honom på petitesser så är det vad jag kallar för “persisk kultur”. Det kan vara allt ifrån att jag bjöd honom på en drink senast han besökte Datas onsdagspub eller att jag hjälpte honom bära grejer när han skulle flytta. Både han och jag vet att när jag själv flyttade så kom han över med såpan för att moppa det nya golvet och att han då skämtade om att han också hakat på det här med “persisk kultur”. Det är lite roligare att säga än “givmildhet”.

Att försöka vända det här mot andra av mina vänner har inte lyckats lika väl. Det kan till exempel plinga i min mobil för att jag fått en notifikation om en Swish-betalning på tio kronor för den där läsken jag bjöd på, eller kanske fem kronor för att vi delade läsken. En vanlig köpar-säljar-affär inne i stan hade fungerat på det här sättet, men som människa till människa lämnas man lite mållös. Jag frågar mig själv: varför är pengar det viktiga i att hjälpa till?

Mycket händer ute i vardagen just nu, och planeringen för att få ekonomin att gå runt samtidigt som vi socialiserar oss i samhället kan ha snurrat till det lite i huvudet. Molnet av stress som lagt sig över mänskligheten har infört att vi är på väg att schemalägga vårt samvete i den fullspäckade kalendern. Kanske dyker det upp en känsla att man mättat stundens givmildhet tack vare autogirot till Röda Korset, eller att bartenden i Nymble fick behålla den där enkronan du fick över för att ölen du köpte inte kostade jämnt. Det är varken fel att ge bistånd systematiskt eller sporadiskt, för all bistånd gör nytta. Men handlar det om pengar? Dödar vi vårt sinne för tacksamhet i mänsklighetens utveckling, eller har det alltid varit så?

Att spontant och välvilligt ge bort något meningsfullt till dina nära kära är lite snack och mycket verkstad. En god eftersmak i själen och ett strå till stacken att fortsätta spendera en gnutta av ens resurser åt andra. Sedan kan man skämta bort det om att det är “persisk kultur”, men det handlar varken om berömmelse eller bekräftelse, utan om befriande. När du själv är i situationen där du behöver hjälp att bära grejer när du ska flytta, låt inte din instinkt be din kompis: “Hur mycket ska jag Swisha dig för hjälpen?”

Det är alltid en värmande känsla att kunna motstå frestelsen att ge eller få kompensation. Till slut kan det bli det vänskapen lever vidare på. Jag kan vända mig mot min vän och säga två enkla ord: “persisk kultur”.