Jag stod en februarikväll på Östermalmstorg tunnelbaneperrong och väntade på tåget som skulle ta mig hem. Stationen var sådär stillsam som perronger kan vara i pensionärstäta områden klockan kvart i elva. Skylten visade 2 minuter tills tåget skulle komma, skönt tänkte jag, det där med visshet. Till höger i ögonvrån såg jag en figur närma kanten ner till spåret. När jag tittade såg jag två lattepappor ta foton med sina mobilkameror med vinkel nedåt perrongen. Den ene hade gråsprängt hår á la George Clooney 10 år sedan och den andra hade glasögon och en halsduk som man kan tänkas se på en lattepappa just här, på Östermalmstorg. Jaha, tänkte jag och tanken slutade där. Männen kom närmre och verkar prata om något utöver det vanliga.

“Nej nej”, sa Clooney-pappan och skakade på huvudet. “tåget stannar längst fram!”. Vad är det frågan om? Tänkte jag, medan jag pausade musiken. “Om det är ett korttåg så stannar tåget när tåget når det främre delen av tunneln”, fortsatte Clooney-kopian.

I min lätta salongsberusning undrade jag om dessa män på fullaste allvar diskuterade de regler som tunnelbaneförare följer när det kommer till vilken del av perrongen som korttåg skall stanna vid. Jag kunde inte undgå att tänka på hur oerhört lätt det är att klassa samtalsämnet som långtråkigt och rentav banalt. Men en liten del av mig förfördes av deras hängivna och fullständiga dedikation till diskussionen.

Kamrat Clooney var inte klar och kastade sig utan rädsla eller tvivel in i en vågad liknelse med hur bussen stannar så att dörren är vid den där mörka rutan på marken vid busstationen, och hävdade att detta vidare stödde hans tes om hur tågen stannade så långt fram så möjligt.

“Icke!”, utstötte den mer intetsägande lattepappan full av självförtroende och tornade upp sig, trots Clooneys 20 cm övertag. “Jag har med mina egna två ögon sett tåget stanna kort om mynningen till tunneln”, nu med en viss pösighet i blicken. “Tåget stannar så långt bak så möjligt”, fortsatte han med samma självklara självmedvetenhet.

“Men det är svårt att se även om perrongen är spikrak! För att inte tala om krökta perronger”, kontrade Clooney-pappan.

I mitt inre pågick en vild kamp om värderingar och huruvida jag skulle sluta lyssna eller fortsätta. Jag visste inte längre vem jag var och djupt inom mig kunde jag känna principer gå i kras.

Paret insåg nu att de hade kommit till en mycket kritisk punkt i resan mot sanningen i denna fråga, in på perrongen rullar nämligen ett korttåg. Jag blev besviken på mig själv när jag insåg att mitt hjärta bultade. Hur skulle det bli? Vem ska vinna, och vem ska försvinna? Jag tittar med girig blick mot lokförarens konturer i den mörka kupén. Tåget stannar helt klart inte längst fram. Jag inser hur fånig jag är, men kastar ändå en blick mot den bakre delen av tågen. Att döma av det uteblivna avståndet mellan tågets bakre del och tunneln drar jag slutsatsen att tåget har stannat enligt den intetsägande lattepappans teorem. Det var det, inser jag och kliver in i den tysta vagnen. De två männen ska på samma tåg och ställer sig jämte mig innanför dörrarna. Clooney verkar inse sitt absoluta nederlag då tåget stannar på liknande vis även på Karlaplan, där de går av.

Jag funderar över hur intressant världen skulle vara om alla var så sakliga och civiliserade i så förbisedda saker. När tåget stannar längst fram på Gärdets perrong lämnar jag tunnelbanan och hela min värdegrund för att grubbla mig igenom en sömnlös natt.

Det går snabbt att få koll på den svenska alkohollagen när en befinner sig i studentsammanhang. Antingen händer det att du jobbar pub någon gång, eller så kan du få det fint berättat för dig att personen bakom baren är personligt ansvarig för serveringen till dig och att du har fått för tok för mycket ikväll, kanske skulle ett glas vatten vara bra?

Åker man därför till andra sidan världen så är det lätt att bli överraskad. Länder som ses som stränga med hårda straff har knappast några serveringsregler att nämna. I Singapore (och många andra länder i Asien) finns det några koncept som kan ses som främmande för en intet ont anande svensk.

3 för 2

Det vill säga, tre flaskor sprit till priset av två. Jag har under min tid i Singapore inte förstått vem det är som går till en bar eller en nattklubb och beställer ett gäng flaskor med sprit. Det är något som går att se titt som tätt, två eller tre människor som sitter och delar på en hel flaska. Jag tror att det underlättas av att du är tillåten att ta med dig flaskan hem om du inte hinner dricka upp hela, men det känns ändå extremt. Flerköpsrabatter till trots så är det inte heller speciellt prisvärt att köra på det upplägget.

Ladies Night

Ladies Night är kvällen i veckan då kvinnor uppmuntras gå ut på nattklubbar och supa sig fulla. Saker har setts erbjudas på några av dessa kvällar:

• Gratis inträde.
• Sminköser.
• Manikyr.
• 10 glas champagne.
• Oändligt med sprit.

I slutändan så är det nog “oändligt med sprit” som är billigast att erbjuda. Beroende på ställe och mängden människor så tenderar drinkarna att vara väldigt outspädda och ibland knappt drickbara. Om det är mycket folk så är det knappt något i dem alls, eftersom kön är så pass lång så går det inte att göra så mycket åt det.

Dessa gratis tjej-drinkar brukar vara färgade på ett speciellt sätt, upptäckte jag en sen onsdagkväll, när en gigantisk vakt kom fram till mig och plockade drinken jag fått av en kompis ur min hand. Han stirrade på mig och pekade på baren, sa åt mig att köpa en ny drink eller att gå hem. Sagt och gjort ställde jag mig skärrad i barkön och beställde ett glas kranvatten. På väg tillbaka ut på dansgolvet såg vakten mitt glas med genomskinlig vätska, is och sugrör, för detta fick jag tummen upp. En kväll med plånboken intakt, helt enkelt.

Free flow

Efter att ha sökt med ljus och lykta efter bra priser på alkohol i Singapore så upptäckte jag att det fanns vissa ställen som erbjöd oändligt med sprit under 5 timmar, till det resonabla priset 180kr. Det lät för suspekt för att vara sant, särskilt i ett land som Singapore som har högre alkoholskatt än Sverige, men jag var tvungen att testa.

Jag begav mig dit och beställde in en gin & tonic. Jag kände mig nödgad att ifrågasätta för den stackars killen som tog min beställning hur de kunde gå runt på att ha en sån här deal. Varje kväll dessutom. Han tyckte inte att det var några konstigheter, ett bra sätt att locka folk på, typ. När jag kort efter det bad om en nästa gin och tonic så frågade han om jag inte hellre ville ha en kanna med GT, och vem säger nej till det? Några timmar, och kannor senare, så verkade det inte vara många som mådde bra på baren. Inte heller såg det roligt ut att städa upp efter gästerna. Kvällen slutade med att jag än en gång ifrågasatte hur de kunde gå med vinst, om än lite mer sluddrande på orden.

dbuggen fullföljer sitt uppdrag att utföra djupt grävande journalistik genom att fråga ett gäng människor om deras synpunkter angående den nya sektionshemsidan på datasektionen.se. Här är ett axplock av deras svar på frågan “Vad tycker du om den nya sidan?”:

Vad är datasektionen?

Jag försökte förstå hur fan man pluggar så jag tryckte på ‘Studier’ men där finns det fan ingen info att hitta så jag ville veta mer om vad fan den här datasektionen egentligen är så att trycka på deras logga kändes som ett vettigt val men då fan dyker det upp en jävla sökmotor som om dom är nya google eller något vad står d:et för egentligen då ska det vara doogle eller vad är det frågan om så jag tänkte att om man loggar in så kanske man får veta vad det här doogle egentligen är och vad deras mål med livet är eller om de kanske tänkt ta över världen så jag trycker på logga in men inget händer fattar ni det INGET HÄNDER jag blir så trött på skiten att jag egentligen vill stänga av datorn men tyvärr har mamma avaktiverat min stänga av dator-knapp för att jag kan bli så sjukt aggressiv när jag spelar wow ibland att jag ångrar mig efteråt och då brukar jag bara gå och lägga mig när jag egentligen borde plugga aha just det det var därför mamma hade stängt av min stänga av min dator-knapp för att jag brukade ha som ursäkt att datorn råkade stänga av sig själv när jag var mitt uppe i ett skolprojekt ja det här var tiden innan allt det där med cloud fanns men nog om mig VAD ÄR DET HÄR FÖR SIDA?

Mm. Funkar bra.

Vårt statistiska urval bestod av folk vi träffade på 7-Eleven i Köping. Det hade kanske hjälpt att fråga dataloger, så det är något vi får tänka på till nästa undersökning.

Everyone who has been, are going or thought about going on exchange has probably come in contact with the KTH travel journals. While this is all well and good for the time being, they are usually written with the receiving end taken into consideration and hence fails to answer some of the question that I had and that I’ve since received from friends. It is with this background I am now writing this, in an attempt to give honest answers to these questions from a less bureaucratic standpoint.

“The application process has set rules and stages to go through.”

This was my delusion when I first decided to apply for exchange, and it could not be further away from the truth. From my own experience as well as talking to others about their applications I’ve learned that every case is unique and handled separately. In my case even more so, being the only student from CSC going to Hong Kong. KTH has amazing people for helping you through this jungle, but at the same time a lot is depending on you fixing your own case. If planning is not your forté, do not worry, I handed in everything really late in panic and still got to go. Everything works out one way or another.

“The first couple of weeks will be scary.”

Another delusion coming from yours truly. In my mind I was under the impression that I would be lonely and lost for a couple of weeks before I settled in, even more so being kinda shy and scared of approaching strangers. There’s two reasons why this was incorrect, both of which feels obvious to me now. First off the receiving school works hard to avoid this situation, with so called “buddies” taking care of the new students. Events, facebook groups, chat groups, you name it, they do what they can to include everyone and make you feel welcome, all you have to do on your end is say yes. Now I do realise that this might differ between universities, but I do still believe that most of them offers something similar and if you somehow find yourself missing this you can simply fix it yourself, which brings me to the second reason. Everyone is in the same boat! We (meaning the exchange students) are all new, lost and full of fear and excitement. We are all experiencing it all for the first time and we can all relate to that. To little surprise I have discovered this to be a great topic for starting a conversation, even though it might seem scary to do so.

“How is school?”

Perhaps the most common question I get from people back home. I’m not going to go into practical details, there are plenty of other good forums for that. Instead I am going to bring forth two discoveries I have made which I had not realized before going.

Everyone wants you to succeed. This might sound obvious but I have a good reason for stating this which differs from studying at your home university. One key attribute of being on exchange is that everything is highly temporary. From how much washing detergent to get to whether or not you should open up a bank account you always keep in the back of your mind the fact that you are heading back in x months/weeks/etc. For the professors and the school, this translates to a one-shot situation where they really do not want to fail you in their course, simply because they have little to no chance of letting you redo assignments/tests. Why they care about this? Reputation, as simple as that. I am sure that this is something that applies to most if not all universities, in a global information society reputation matters.

The second observation was made pretty early and more or less simultaneously by all exchange students; local students do not want you in their project groups. This is nothing personal, and it doesn’t even have to do with skills or background. It is simply that nobody, I would argue, goes on exchange for their first year of studies. Even second year would be an exception. To see this from the other perspective; once you have done a couple of years at your school you will probably have one or two partners you usually do your assignments and study with. Of course there is no reason to go from something that is working to taking a chance with a new group halfway through your studies. Even more so bringing in someone who does not speak your language and forces you to use english everywhere (no matter how good they say it is to practice). The result from this is that the exchange students form their own groups, something that in my mind is an advantage giving you the chance to learn about new cultures from a bunch of countries rather than just the one you have chosen to reside in for the time being.

“Any parties? Travels?”

You bet your sweet ass! Given the situation with school being as is, it gives you a lot of time on your hands. Time that is perfectly spent partying, exploring the city or catching a cheap flight to nearby countries. During the start of the semester they allow you to switch courses if you for some reason can/will not take them, if you do some research (again, which I did not, given the poor planner I am) you could find yourself having just a couple of days a week with lectures. The perfect setup for a long weekend in Bangkok sipping Danish craft beer in Mikkeller’s backyard.

To wrap things up, I now perfectly understand and agree with the choir of people saying that you should take your chance to do an exchange semester or year. It is like having a really long vacation with experiences I could never dream of, and they tell me that somehow this sums up to be something positive for your resumé as well (it’s crazy, I know).

Av glädje för firandet, i stundens hetta, när allt var som lyckligast, så slant det till i skallen på en man som vann en rundpingisturnering i Hallunda. Conny, som tränat ett helt år för att delta i den stora Hallunda-turneringen, även känd som Den Stora Hallunda-turneringen, hade dominerat både gruppspel och slutspel innan det var dags för final. Efter en storslagen seger mot Kenny, Benny och Lenny i finalen, började det med en glädjetår som rann ner för Connys kind. Connys fru Connyetta sprang sedan ner för läktaren för att fira sin man, och var då först på väg att göra deras ikoniska fistbump.

“Jag trodde inte att det var sant. Jag hade helt glömt bort att vi hade en sån”, kommenterar Conny efter matchen.

När Connyetta knöt sin näve för att utbyta denna fistbump, sträckte istället Conny ut sin handflata och high-fiveade Connyettas fistbump. Men det var för sent.

“Jag är djupt besviken. Vi har sen finalen i lördags gått på familjeterapi för att reda ut våra bekymmer”, kommenterar Connyetta.

dbuggen har sökt Kenny, Benny och Lenny för ett vittnesmål, utan respons.

Du har kanske funderat på hur du kan introducera en ny maträtt i din minimala repertoar av matlagningskunskaper. Kanske har du stirrat in i frysdisken i din mataffär och fått tanken “jag har tröttnat på allt”. Kanske kommer du hem kl 2 en onsdagnatt, öppnar kylskåpet och inser att ditt liv är miserabelt tomt. Vi låter våra tankar flyga vidare för att fylla detta tomma hål i våra kroppar. Idag kommer flyget ta oss till landet Italien, som gett oss så många kulinariska mästerverk. Framförallt har detta klackskoformade land populariserat något som antagligen bott så länge i studenternas skafferi att de växt fast, nämligen vanlig jävla pasta.

Låt oss skippa din traditionella pastarätt och istället försöka oss på en gammal klassiker - Hungus Fungus. Denna rätt kombinerar det du älskar med att häva i dig pasta 4 på morgonen, samt det du älskar med att låtsas vara kock. Något så enkelt som att slänga ihop ett par grönsaker för att sedan få din lördagsdejt att gå locoooo. Yes, det stämmer. Karl Hungus är numera din personliga wingman. Hungus Fungus är en perfekt go-to-rätt för att variera den vardagsångest du hittills tröttnat på, samtidigt som det funkar lika bra att slänga ihop 7 på morgonen (jag försöker få med dygnets alla tider för att få denna artikel så relaterbar som möjligt).

Karl Hungus mathörna Koriander & Hummus presenterar stolt det första receptet ur den hyllade serien Pastarätter för alla fyllenätter:

Hungus Fungus

(hemskt ledsen för avsaknaden av fungus på bilden. och ja, jag suger som matfotograf)

Ingredienser:

• 1 godtycklig mängd pasta av godtycklig sort
• 1 paket “Pulled Oumph” (hittas i den vegetariska frysdisken)
• 1 näve champinjoner
• 1 gul lök
• 1 broccoli
• 4 st körbärstomater
• 1 paket Oatly iMat Fraiche (hittas i den laktosfria hyllan)
• 1 paket bladspenat
• 1 vitlöksklyfta
• Olivolja/rapsolja/olja föffan
• Cayennepeppar
• Svartpeppar
• Salt

Okej, alla vet ju hur man kokar pasta right? Du köper ett paket pasta i din favoritform (jag gillar skruvarna hihi), sen kokar du upp en rejäl mängd vatten, och sen slänger i en handgrop salt och sen ba slänger i pasta. Sen väntar du givetvis en stund, runt 10 min, innan du tar upp en pasta, känner om den är ok. Är den ok? Soft, du har pasta. Detta kan göras parallellt med följande text som beskriver “såsen”.

Du börjar nice & easy med att finhacka löken, och sen fräsa dom i olja. Medan de fräser hinner du skölja och hacka champinjonerna. Storleken väljer du själv, jag brukar gilla dom i antingen fjärdedelar eller bara strimlor. Champinjonerna går alltså i med löken sen. Stek sedan även körsbärstomaterna (som du hackat i halvor eller fjärdedelar), och även broccolibitar. Broccoli är najs, men ska inte ta över, så välj en godtyckligt hyfsat liten mängd. Häromkring kan du även pressa i vitlöken.

Soft, det här du har framför dig är alltså någon sorts bas. Nu kommer den hemliga ingrediensen, Pulled Oumph! Töm hela paketet i stekpannan ba. Det är supergott. Det kanske ser ut som kött, men faktum är att den inte behöver liksom steeeekas. Den behöver bara smälta in och inte vara fryst. När allt ser ofryst och soft ut så kan ty tömma i hela burken iMat Fraiche. Aaaah yeah, rör runt den. Rör runt allt. Känn hur det doftar himmel.

Nu börjar du ju bli klar. Det enda som krävs nu är att tömma i en jävla massa bladspenat. Antingen hela påsen eller så mycket som du gillar. Både bladspenaten och broccolin är sjuuuuukt goda, men även dundernyttiga, så tveka inte att ha i.

När allt är inne så kommer vi till kryddningen. Här kan det råda delade meningar, men eftersom jag gillar spicy, så är cayennepepparn en superingrediens i den här röran. Börja med att salta och svartpeppra iaf. Efter det börjar du ha i liiiite cayennepeppar i taget, smaka av, känn om det är spicy nog, och sen ha i mer cayennepeppar. Fortsätt så tills det har det rätta stinget, blanda runt, låt det koka in lite, och sen är det klart!!!!!

Denna avnjuts instantly.

Tack för mig! Ha det gött! Lycka till!