Jag var en gång höjdrädd.

Inte för att jag ville det, eller för att jag ville ha en anledning att undvika höjder. Det var bara någonting jag var. Men det var inte något som jag alltid varit. Jag har hoppat ned för tak, klättrat på stegar och gjort allmänt dumma saker. Men på grundskolan så insåg jag att det inte längre gick. Och det var inte bara det, koncentrationen försvann, betygen gick ned och långsamt, långsamt så slutade jag att fungera. Hjälp fanns, men jag vägrade den av stolthet och arrogans.

Och jag blev mer höjdrädd.

Och jag fick mindre koncentration.

Och betygen försvann.

Och höjdrädslan blev kraftigare.

Jag hade svårt att stå på en stege.

Dygnsrytmen försvann.

Livet försvann.

Insikten att man långsamt försvinner utan att veta varför går inte att beskriva. Det är en arkaisk förskräckelse som bara går att uppleva. Ens existens upphör, personen slutar vara människa. Kroppen är en varelse. Personen där är inte där. Personen där skämtar om att hoppa av broar, tappar lätt hoppet och får ångestanfall.

Personen Jag insåg att personen jag inte klarar sig mig själv längre. Att den hjälp som personen jag vägrar av rädsla faktiskt behövs.

Personen Jag existerar.

Personen var en gång höjdrädd. Jag är inte personen. Jag var en gång höjdrädd. Jag var en gång personen. Jag valde att existera. Jag valde att klättra på stegen igen.

Jag är fortfarande höjdrädd. Men jag kan hantera det bättre. Det viktiga för mig är att jag är kapabel att ta ett steg till. En dag kanske jag når toppen. En dag kanske jag kan se ned för stegen. Kanske är det imorgon. Eller om ett år.

Det gör inget.

Jag är mindre höjdrädd.

Det finns definitivt mer subtila sätt att beskriva mitt mående genom åren, men tydligen var meningen “totala mentala sammanbrott där min egna personliga världsbild krossades” för otydlig, även ifall jag som skribent anser att den alldeles perfekt beskriver mig. Tankegången under den här perioden kunde plötsligt bli till glaskross. Kaos. Men jag är fortfarande hær.

Den större majoriteten av människor som kommer läsa det här kommer antagligen vara dataloger, och har då en naturlig rädsla för alla typer av filosofiska inslag i vardagen. Vi är vetenskapsmän, ingenjörer och programmerare, varför ska vi spendera tid på att tänka över människans natur?

Varför skulle vi inte? Eller?

Jag är människa, jag är mänsklig. Det är varför jag kan sitta här och skriva den här artikeln. Och samtidigt, samtidigt, samtidigt är jag höjdrädd. Mänsklig. På någon nivå. Jag inkluderar inte mig själv. Så länge jag inte klättrar är jag inte mänsklig. Så länge jag inte kan lägga rädslan bakom mig och fortsätta ta mig längre fram fungerar jag inte. JAG SKA FÖRBÄTTRA MIG.

Vi är alla människor. Vi är alla kapabla att vara människor. Jag är inte människa.

Min stege är gjord av glas. Och jag klättrar. Förbättrar mig.

Utan en förståelse för oss själva så vet vi inte varför vi fungerar. Vi vet bara att vi fortsätter att vara. Och varenda gång ett misstag händer, missad deadline, försovning, VARFÖR KLARAR JAG INTE AV ATT FÖRBÄTTRA MIG. jag förstår inte.

Jag inser inte det själv men jag är utanför min egen definition som mänsklig. Tanken faller aldrig. Andras lycka blir min lycka, oavsett hur det drabbar mig. För det kommer slutligen att drabba mig.

Jag är en del av den större majoriteten av människor som kommer att läsa det här. Därav behöver jag inte förstå. Det är en logisk slutsats, och jag är logisk. Jag är rationell.

Av en slump existerar jag. Det följer en rad event, men dessa behöver inte vara logiska. Och därav…

Ord är kraftfulla. Rätt ord sagda på rätt plats kan rädda liv. Fel ord kan döda miljontals. För mig krossade tre ord glas. “Du är mänsklig.”

Och jag föll.

I grund och botten är människan inte logisk. Det finns ingen logisk slutledning att dra av att leva ett liv. Man kan gå in på evolution, på teologi, på beteendevetenskap, men vi kan aldrig dra en logisk slutledning av ett liv. Därav så måste det finnas en annan anledning att leva.

Skulle jag göra den ovanstående slutledningen på ett logikquiz så skulle det vara ytterligare en anledning till att jag får läsa om logiken igen. För att människor inte är logiska. Vi har alla känslor, och att förneka deras existens hjälper oss inte i längden. Vi är mänskliga för att vi är, det är inte något som behöver bevisas.

Majoriteten av läsarna till den här artikeln kommer att vara dataloger. Vi är studenter. Psykisk hälsa och vårt egna mående är inte direkt det första vi tänker på. Därav märker vi inte när vi bränner ut oss själva. Jag märkte inte när jag brände ut mig själv.

Jag var en gång höjdrädd. Genom att tvinga mig själv att förbättra mig själv blev jag mindre höjdrädd. Jag gav upp mina känslor, min mänsklighet och dedikerade mig helt till att nå någonting jag inte var kapabel till. Därav blev höjdrädslan värre, även om jag inte kunde se det. Till slut hade jag inget annat val än att se mig själv.

Mitt råd till den läsare som har tagit sig igenom hela artikeln är detta: Ifall det är någonting i framtiden som gör dig obekväm eller du helt enkelt inte förstår, fråga dig själv varför istället för att undvika det. Även om du inte gillar svaret så kommer det hjälpa dig.

Jag är inte längre höjdrädd.