Som dbuggens Chefredaqtör är jag alltid kommunist ¹. I juletider när det är -15°C ute och glöggen puttrar i D1 anammar jag Karl-Bertil Jonssons anda lite extra. Att ta från de rika och ge till de fattiga. Mitt hoppfyllda hjärta tyngs snabbt ner av världens extrema problem, såsom Jens Falk, Cocomelon och min funktionärsjulklapp.

Varje jul får sektionens funktionärer varsin julklapp. Jag läste mitt rim, klämde på klappen och tänkte att det måste vara en diskborste. JA! Jag behöver en ny diskborste! När jag rev upp pappret och insåg att det var en necessär med sektionsloggan förstördes julstämningen. Necessär kommer från franskans nécessaire (bokstavligen nödvändig), men det enda jag behöver just nu är en diskborste.

Andra saker som gör mig ledsen just nu är när jag blir tagen seriöst och inte kan vara en tokig gås. Jag blir även väldigt ledsen av att alla är deprimerade och att Redaqtionen påminner mig om det när de skriver existentiella texter istället för att testa att äta kritor med mig.

Jag blir ledsen när jag tänker på att jag inte längre kommer vara chefredaqtör nästa år. Det som inte gör mig ledsen är att jag har en efterträdare.

Julen är här, vilket innebär att den artificiellt skapade traditionen av överkonsumtion för att fylla ägarklassens fickor är kommen. För att bistå bourgeoisien, dbuggens huvudsponsor, har redaqtionen även i år tagit fram dbuggens guide till julhandeln 2023. Nedan följer därmed precis vad du bör köpa till dina nära och kära.

Familjen

Till barnen

Till dina barn, skulle du ha några, bör du i år ge dem syskon. Befolkningen måste kraftigt öka för att möta konsumtionskraven från den kommande kraftigt ökande befolkningen. Därmed uppmuntrar redaqtionen samtliga föräldrar att införskaffa 30% fler barn, avrundat uppåt till närmaste heltal + 1.

Till föräldrarna

Till dina föräldrar, skulle du ha några, passar bäst en ursäkt. Du har förmodligen varit jätteelak mot dem det senaste året, så det minsta du kan göra är att säga förlåt och se till att bete dig åtminstone över julafton, om du ens klarar det. Detta passar med all sannolikhet väl som återkommande gåva även nästa år.

Till syskonen

Till dina syskon, skulle du ha några, är det en god idé att köpa något användbart. Förslagsvis en prenumeration på Tinder Premium i och med deras otillfredsställande förhållande till sina respektive partners. Det är dags att inviga det nya året med något nytt, eller någon ny. Du har trots allt aldrig gillat deras partners, så med lite tur blir denna julklapp strået som bryter kamelens rygg.

Släkten

Till mor- och/eller farföräldarna

Till mor- och/eller farföräldarna, skulle du ha några, lämpar det sig att du får någonting av dem, de är trots allt gamla och lever på en ständigt minskande pension. Istället borde du ta deras roliga mediciner de får gratis på ålderdomshemmet. De är ändå för senila att komma ihåg hur mycket medicin de hade från början, och vem vet vad de där i Big Pharma lägger i medicinen ändå. Det är helt enkelt för deras eget bästa att du blir hög på deras medicin. Morfinplåster sitter extra fint så här års.

Till kusinerna

Till kusinerna, skulle du ha några, bör du köpa V-Bucks i Fortnite. Kanske ett Battle Pass också beroende på din likviditet. Det behövs inte så mycket motivering här.

Till mo/fa och/eller rbröder/ster

Till mo/fa och/eller rbröder/ster, skulle du ha några, rekommenderar redaqtionen att du köper ett begagnat PS5. Du har inte råd med ett nytt, men med tanke på att din mo/fa och/eller rbröder/ster är rätt skön och alltid varit snäll mot dig känns det rimligt att du gör något osjälviskt för första gången i ditt liv.

Bekanta

Till grannarna

Till grannarna, skulle du ha några, är den bästa julklappen enligt en enkät i förra årets dbuggen en gul lök. Det behöver inte vara en gullök utan kan vara godtycklig lökväxt, förutsatt att den bär en gul nyans. En garanti för att förbättra grannskapet och få en mer upphetsande vardag.

Årets julklapp

Årets julklapp är en upplaga av dbuggen, Sveriges i synnerhet anrikaste tidning - den perfekta gåvan för alla åldrar och samhällsstånd.

Jag var en gång höjdrädd.

Inte för att jag ville det, eller för att jag ville ha en anledning att undvika höjder. Det var bara någonting jag var. Men det var inte något som jag alltid varit. Jag har hoppat ned för tak, klättrat på stegar och gjort allmänt dumma saker. Men på grundskolan så insåg jag att det inte längre gick. Och det var inte bara det, koncentrationen försvann, betygen gick ned och långsamt, långsamt så slutade jag att fungera. Hjälp fanns, men jag vägrade den av stolthet och arrogans.

Och jag blev mer höjdrädd.

Och jag fick mindre koncentration.

Och betygen försvann.

Och höjdrädslan blev kraftigare.

Jag hade svårt att stå på en stege.

Dygnsrytmen försvann.

Livet försvann.

Insikten att man långsamt försvinner utan att veta varför går inte att beskriva. Det är en arkaisk förskräckelse som bara går att uppleva. Ens existens upphör, personen slutar vara människa. Kroppen är en varelse. Personen där är inte där. Personen där skämtar om att hoppa av broar, tappar lätt hoppet och får ångestanfall.

Personen Jag insåg att personen jag inte klarar sig mig själv längre. Att den hjälp som personen jag vägrar av rädsla faktiskt behövs.

Personen Jag existerar.

Personen var en gång höjdrädd. Jag är inte personen. Jag var en gång höjdrädd. Jag var en gång personen. Jag valde att existera. Jag valde att klättra på stegen igen.

Jag är fortfarande höjdrädd. Men jag kan hantera det bättre. Det viktiga för mig är att jag är kapabel att ta ett steg till. En dag kanske jag når toppen. En dag kanske jag kan se ned för stegen. Kanske är det imorgon. Eller om ett år.

Det gör inget.

Jag är mindre höjdrädd.

Det finns definitivt mer subtila sätt att beskriva mitt mående genom åren, men tydligen var meningen “totala mentala sammanbrott där min egna personliga världsbild krossades” för otydlig, även ifall jag som skribent anser att den alldeles perfekt beskriver mig. Tankegången under den här perioden kunde plötsligt bli till glaskross. Kaos. Men jag är fortfarande hær.

Den större majoriteten av människor som kommer läsa det här kommer antagligen vara dataloger, och har då en naturlig rädsla för alla typer av filosofiska inslag i vardagen. Vi är vetenskapsmän, ingenjörer och programmerare, varför ska vi spendera tid på att tänka över människans natur?

Varför skulle vi inte? Eller?

Jag är människa, jag är mänsklig. Det är varför jag kan sitta här och skriva den här artikeln. Och samtidigt, samtidigt, samtidigt är jag höjdrädd. Mänsklig. På någon nivå. Jag inkluderar inte mig själv. Så länge jag inte klättrar är jag inte mänsklig. Så länge jag inte kan lägga rädslan bakom mig och fortsätta ta mig längre fram fungerar jag inte. JAG SKA FÖRBÄTTRA MIG.

Vi är alla människor. Vi är alla kapabla att vara människor. Jag är inte människa.

Min stege är gjord av glas. Och jag klättrar. Förbättrar mig.

Utan en förståelse för oss själva så vet vi inte varför vi fungerar. Vi vet bara att vi fortsätter att vara. Och varenda gång ett misstag händer, missad deadline, försovning, VARFÖR KLARAR JAG INTE AV ATT FÖRBÄTTRA MIG. jag förstår inte.

Jag inser inte det själv men jag är utanför min egen definition som mänsklig. Tanken faller aldrig. Andras lycka blir min lycka, oavsett hur det drabbar mig. För det kommer slutligen att drabba mig.

Jag är en del av den större majoriteten av människor som kommer att läsa det här. Därav behöver jag inte förstå. Det är en logisk slutsats, och jag är logisk. Jag är rationell.

Av en slump existerar jag. Det följer en rad event, men dessa behöver inte vara logiska. Och därav…

Ord är kraftfulla. Rätt ord sagda på rätt plats kan rädda liv. Fel ord kan döda miljontals. För mig krossade tre ord glas. “Du är mänsklig.”

Och jag föll.

I grund och botten är människan inte logisk. Det finns ingen logisk slutledning att dra av att leva ett liv. Man kan gå in på evolution, på teologi, på beteendevetenskap, men vi kan aldrig dra en logisk slutledning av ett liv. Därav så måste det finnas en annan anledning att leva.

Skulle jag göra den ovanstående slutledningen på ett logikquiz så skulle det vara ytterligare en anledning till att jag får läsa om logiken igen. För att människor inte är logiska. Vi har alla känslor, och att förneka deras existens hjälper oss inte i längden. Vi är mänskliga för att vi är, det är inte något som behöver bevisas.

Majoriteten av läsarna till den här artikeln kommer att vara dataloger. Vi är studenter. Psykisk hälsa och vårt egna mående är inte direkt det första vi tänker på. Därav märker vi inte när vi bränner ut oss själva. Jag märkte inte när jag brände ut mig själv.

Jag var en gång höjdrädd. Genom att tvinga mig själv att förbättra mig själv blev jag mindre höjdrädd. Jag gav upp mina känslor, min mänsklighet och dedikerade mig helt till att nå någonting jag inte var kapabel till. Därav blev höjdrädslan värre, även om jag inte kunde se det. Till slut hade jag inget annat val än att se mig själv.

Mitt råd till den läsare som har tagit sig igenom hela artikeln är detta: Ifall det är någonting i framtiden som gör dig obekväm eller du helt enkelt inte förstår, fråga dig själv varför istället för att undvika det. Även om du inte gillar svaret så kommer det hjälpa dig.

Jag är inte längre höjdrädd.

Har du glömt matlådan i kylen igen? Frukta icke, i varje föreläsningssal finns paketvis med kritor i en rad olika smaker. dbuggens redaqtion har ännu en gång offrat sina munnar för sektionens bästa och undersökt de mest populära smakerna.

Vit: Knaprig och neutral i smaken. Det finns en underton av hand.

Röd: Julig, men smakar precis som de vita kritorna.

Gul: Mer lättsmält och kritsmulorna fastnar inte i halsen på samma sätt som den klassiska vita kritan.

Grön: Exotisk, men har tyvärr en pikant och bitter eftersmak.

Att äta krita kanske inte är det klokaste. Gå till Sleven istället, men om du CSN:et förlorat rekommenderas de gula kritorna. Gul krita är en delikatess.

(Alla specifika exempel i denna artikel är påhittade.)

Det är någonting som har hänt.

Jag vet inte om det är att solen försvunnit och därmed gett oss alla akut d-vitaminbrist, eller om det är nu man börjar inse att den där tentan man skulle skriva framåt jul nu faktiskt är ganska nära och att man fortfarande inte har pluggat en enda sekund. Eller om det kanske bara är att det är så jävla kallt hela tiden.

Men någonting är det, och alla mår jättedåligt.

Sen hjälper det väl inte heller att både jag själv och nästan alla jag känner har en tendens att ta på sig kanske lite för mycket ansvar. Det är lätt gjort. Det finns ju alltid saker att göra och någon måste göra det. ”Det där är ju en kul grej” tänker man, och man vill ju inte att nämnden ska dö, eller hur? Och vadå, det är ju bara att göra, eller?

Och sen ska man ju kanske plugga lite också.

Jag vet inte om det egentligen är något nytt som har hänt, eller om allt bara till sist har kommit ikapp mig. Jag brukar alltid försöka ha en positiv syn, och alltid göra mitt bästa. Om jag är stressad så försöker jag att inte visa det. Jag har tagit på mig det här ansvaret, och då måste jag fullfölja det. Det spelar ingen roll för de nämndmedlemmarna att jag är stressad, det är inget som de har något ansvar över och då ska de heller inte behöva märka av det. Men det är svårt att undvika.

Gör man så mycket olika saker så blir ju inget av det egentligen speciellt bra. Allt kanske åtminstone fungerar, för det mesta iallafall. Men det blir ju inte bra.

Och sedan ska man engagera sig i andra nämnder där någon annan ska leda. Man vet själv hur man brukar göra. Alla små trick man har lärt sig och som man försöker implementera för att det ska bli så bra som möjligt.

Det är lätt att bli irriterad när saker inte riktigt fungerar.

Men sen var det ju den där gången man själv var sen till sitt eget möte. Eller kanske inte hade planerat ordentligt så det blev mest kaos. Eller den där gången man kanske glömde att påminna folk förrän allt för sent så nästan ingen kom. Ja, men de vet inte hur mycket jag gör! Det är ju naturligt att allt inte blir perfekt hela tiden. Så länge man gör sitt bästa måste det ju vara ok. Vi är ju ändå studenter.

Men varför fick jag inte den där infon tidigare? Varför tar du inte kontroll över ditt möte? Varför måste jag göra om i mitt schema på grund av din dåliga planering?

Det är lätt att bli irriterad när saker inte riktigt fungerar.

Och vi alla mår jättedåligt.

För ett litet tag sedan behövde jag tyvärr bege mig ner till Göteborg för att kräva besittningsrätt på ett arv efter en gammal buntförvants bortgång. Vanligtvis brukar jag genomföra den här resan med bil men efter att mitt körkort blivit konfiskerat när jag försökt köpa energidryck var detta inte längre ett alternativ och apostlahästar var, vid tillfället, inte heller något alternativ (tappa inte knivar gott folk!). Jag var istället tvungen att sätta mitt hopp och mig själv på SJ snabbtåg X2000 mellan Stockholms Centralstation och Göteborgs Centralstation. Sagt som gjort, jag ställer mig på perrongen exakt kl 09.34, tåget avgick från stationen 08.34, jag hade tagit fel på tiden. 93 minuter senare, efter att i sista sekund köpt en sista-minutenbiljett, kliver jag på ett nytt snabbtåg. Jag sätter mig på min plats belägen bredvid en herre, någonstans mellan 80 och döden, med en något gänglig gestalt även fast han bara är en person.

Rutten som jag skulle färdas är belägen på den västra stambanan och sträcker sig tvärs genom Sverige som ett snöre. Tåget börjar rulla ut från stationen och jag tar fram min laptop för att försöka göra den här resan i alla fall någorlunda produktiv - något som inte hänt sedan jag vann 60 kr på en trisslott just under en tågresa. Resan var för det mesta rätt händelselös. Den gänglige mannen bredvid mig reste sig ett antal gånger för att röra sig runt i vagnen och då, från vissa vinklar, såg han ut som ett kluster av människor som flöt fram och tillbaka genom vagnen. Men när tåget hade ankommit till Alingsås avgick det aldrig. De första 10 minuterna la jag inte särskilt många tankar på det eftersom det var just efter de första 10 minuterna som vi passagerare blev meddelade att “på grund av ett gediget spårfel kommer tåget inte kunna rulla vidare men att vi inte skulle oroa oss eftersom ersättningsbussar var beställda”, men att det skulle ta bussarna omkring 2 timmar att dyka upp.

Jag stod en stund och övervägde mina alternativ, däribland lifta (för farligt, hört om att det kan vara skottpeng på stockholmare så här långt ner söderut), kapa en bil (nej vad skulle hända om jag blir stoppad? jag har ju inget körkort) eller kanske gå (nej, ont i foten). Till slut kommer jag fram till slutsatsen att man ska ta alla chanser man får att göra något nytt. Jag har aldrig tidigare besökt metropolen Alingsås så varför inte passa på just nu när SJ valt att ge mig den chansen.

Jag går av tåget och ut från stationen och börjar efter det planlöst gå längs gatorna utan något riktigt mål i sikte. Efter att ha gått ett tag kommer jag fram till en kyrkogård med tillhörande kyrka. Jag brukar nästan aldrig besöka kyrkor och ännu mer sällan brukar jag besöka kyrkogårdar, men då jag på sätt och vis gjorde den här resan som en konsekvens av döden tänker jag varför inte. Det här var verkligen ingen anmärkningsvärd kyrkogård om man bortser från det faktum att det ligger massa mänskliga kvarlevor under marken, men det hör ju på sätt och vis också till för att få den rätta viben. Jag började gå runt på kyrkogården utan någon riktig plan men helt plötsligt såg jag någonting som fick mig att haja till.

På en av gravstenarna står det ALINGSÅS BK BANDYLAG DAMER vad är nu detta, absolut kan folk bli begravda i samma grav men då är det ju oftast som familjegravar, absolut att lag kan ha bra sammanslutningar men va. Sedan lägger jag märke till ytterligare en märklig sak på gravstenen - den har inget dödsdatum, bara ett födelseår, 1978. Är gravstenen något typ av förklätt hot? Vem är det som försöker hota ett helt bandylag? En ny påve valdes 1978 Johannes Paulus II, kan han ha haft något med saken att göra? Varför göra det på det här sättet, har Alingsås blivit invaderat av den italienska maffian? Varför har Svenska kyrkan godkänt placeringen av den här gravstenen och vem har lagt dit blommorna? Efter en lätt googling verkar det inte som att det dött något bandylag från Alingsås på senare tid, vilket ändå är rimligt med tanke på att gravstenen inte har något dödsdatum. Kan det vara så att Alingsås BK bandylag damer är odödliga och det är därför det inte finns något dödsdatum på stenen och att den som har satt ut stenen försöker varna allmänheten om lagets magiska krafter?

Smått kretin efter vad jag har sett rör jag mig upp mot kyrkan för att hitta en kyrkoherde eller präst eller dylikt men såklart är kyrkan stängd just denna dag. Lätt mållös hör jag plötsligt ett ljud. Det var larmet som jag ställt för att inte missa bussen. När jag hör det kommer jag helt av mig i vad det var jag tänkte på och vad jag just sett och jag börjar raskt bege mig tillbaka till stationen. När jag närmar mig stationen ser jag att bussarna redan står uppradade och en bit bort står vad som vid första anblick verkar vara en grupp människor vape:andes, men när jag kommer närmare ser jag att det är den gänglige gamle mannen igen. Han nickar åt mig, jag nickar tillbaka, han nickar åt mig igen, jag blir blyg då jag inte hade tänkt att konversationen skulle pågå så här länge, ger mannen ett snabbt leende och sedan skyndar jag mig på bussen som “äntligen” ska ta mig till Göteborg.

När jag hörde att dbuggen skulle göra ett hjulnummer blev jag lika glad som förvånad. Det är inte många som delar min passion för hjul, men nu ska vi göra ett helt nummer om dem! I och med att jag är den överlägset största experten på hjul känner jag mig tvungen att utbilda er sorgligt folk om dem, och hur gör man det bäst om inte med en topplista? Här kommer därför den officiella och korrekta listan på de topp 10 bästa hjulen:

10: Trådhjul Används på cyklar och vissa bilar. De hålls på plats av ganska hårda och spända metalltrådar och klarar därför av att absorbera smällar. Eller nåt, jag är inte fysiker. På bilar började de på 1920-talet ersättas av de nu mer vanliga stålhjulen.

9: Rådbråkshjul På medeltiden användes dessa för att avrätta folk. Man liksom flätade in kroppen i dem och rullade dem eller nåt. Kanske inte så nice egentligen, men vi får inte räda oss även de mörka sidorna av vår historia.

8: Hjulet på bussen Eftersom att det går runt, runt, runt.

7: Det återuppfunna hjulet Kanske ett kontroversiellt val. Det brukar ju påstås att detta är något som ska undvikas, men det är alltså fel. Att återuppfinna hjulet om och om igen (gärna i oändlighet om man har tid) är det som mest bidrar till vår BNP och är därför bra. QED.

6: Pariserhjulet Ett ganska bra hjul. Lite kul att åka runt liksom. Och har du någonsin sett ett större hjul? Storleken i sig förtjänar en plats på listan. Det största pariserhjulet i världen hittas i Dubai och är över 200 meter högt.

5: Hjulet på den här teckningen jag hittade i Q

Då en bild säger mer än 1000 ord erfordras ingen ytterligare förklaring.

4: Chokladhjul Vem älskar inte choklad? Och vem älskar inte gambling? Att vinna en chokladbit och sedan äta den är utan tvekan den mest effektiva vägen till en endorfintopp.

3: Rai-hjul som används på ön Yap i Mikronesien Lite som kryptovaluta fast också inget alls som kryptovaluta.

2: Kugghjul Var skulle vi vara utan dem liksom?

1: God hjul!