En gång åkte jag till Jakobsberg två gånger
Jag står ute i kylan. I mörkret. I dimman.
Jag ser en miljon bilar färdas både mot öst och mot väst.
Sen ser jag den. I utkanten av mitt synfält finns ett ljus, två ljus. De kommer närmare. Framför mig står buss nummer 178 mot Jakobsberg, och jag kliver glatt på, lättad att komma undan mörkret och kylan, och att äntligen ha möjligheten att sätta mig ned.
Vad var det som fick mig att utmana vädrets makter och ställa mig för att vänta på den? Vad var det som var så viktigt i Jakobsberg? För att få svaret på den frågan måste vi resa tillbaka i tiden ungefär ett halvår.
Jag står på min lokala Coop. Jag har packat på mig diverse förnödenheter: Spaghetti, Bönmix 380g, Olivolja, Tomatpuré. Allt man behöver helt enkelt. Jag beger mig till självscanningskassan och börjar scanna mina varor. Sedan sträcker jag mig efter mitt kort. Nej, jag har inte glömt det, men däremot när jag försöker blippa det så vägrar maskinen ta emot mina pengar. Jag försöker igen. Ingen respons. Jag sätter i kortet. Ingen respons. På skärmen finns en knapp med texten “tillkalla personal”. Ska jag verkligen trycka på den? Ska inte en aspirerande, perspirerande, kunskapsabsorberande civilingengör inom datalogi kunna lösa sådana här saker själv? Jag tycker på knappen och står där skamsen och väntar på en anställd. Andra kunder går förbi bakom mig. Jag låtsas som ingenting. Till sist kommer någon ur personalen, vickar lite på kortläsaren och ber mig stoppa in kortet igen. Det fungerar utan problem.
Ok, så det är så man gör. Blir det problem så vickar man på kortläsaren, noterat! Jag tackar för hjälpen och tar med mig mina varor hem.
Nästa gång uppstår samma problem. Jag vickar lite på kortläsaren.
Inget händer.
Ska jag tillkalla personal igen?
Nej. Jag ska gå hem. Så jag lämnar mina varor och går hem.
Sedan den dagen har jag handlat på ICA.
Så vad var det som fick mig att stå där i mörkret och vänta på buss 178? Vad finns i Jakobsberg? Svaret är: Ingenting. Det var nämligen fel buss.
Min mission hade varit att bege mig till ICA Maxi Solna, då utbudet i min lokala ICA är något begränsat. Detta var med andra ord innan jag upptäckte den hemliga källarvåningen.
För att ta sig från Bergshamra till ICA Maxi Solna behöver man kliva på antingen buss 176 eller buss 177. Inte buss 178.
Så fort jag upptäckte mitt misstag började hjärnan att snurra. Jag ska ju föreställa en ingenjör, hur svårt kan det vara att lösa detta? Går det att byta till rätt buss senare på linjen? Svar nej, rutterna har divergerat för länge sen. Går det att åka tillbaka och sedan kliva på rätt buss? Ja, men det skulle ta lång tid. Så desperat var jag inte av att handla den dagen. Jag får helt enkelt avskriva den dagen som en förlust och ta mig hem på snabbast möjliga vis.
Jag kliver av vid Jan Stenbecks torg. Det ser ut som ett rimligt ställe att omgruppera och hitta en väg hem. Det blev inga bönor den dagen, men däremot en burgare på det lokala hamburgerhaket, “Max Hamburgare i Kista Galleria”. Vilket äventyr! En paus i vardagens slentrian. Trots mitt felsteg är jag nöjd med vad jag uppnått.
Nu när jag tänker efter var det kanske inte så mörkt den dagen. Eller dimmigt. Det var faktiskt ganska fint väder, för efter min burgare tog jag en trevlig promenad till Kista station och tog därefter tunnelbanan hem (efter ett byte i TC).
Nej, mörkret och dimman var nog andra gången.
Återigen stod jag och väntade, och klev på vad jag trodde var rätt buss. Hur kunde jag vara så naiv? Borde inte en aspirerande, attraherande, funktionellt programmerande civilingenjör inom datalogi klara av att skilja på 176 och 178? Bevisligen inte.
Varför är detta så svårt för mig? Hur lyckas jag göra samma misstag två gånger? Det måste ju finnas en rationell anledning. Jag har en teori: Jag står där, desperat att komma undan mörkret och kylan och regnet och dimman, och så kommer det en buss som bjuder in mig. Det står rentav mitt namn på den, Jakobs-berg. Vad ska man göra? Klart man kliver på! Tänk att en aspirerande, konspirerande, någorlunda fungerande civilingenjör inom datalogi ska kunna charmas så lätt!
För sakens skull ska jag rapportera att jag efter denna händelse faktiskt har lyckats ta mig till ICA Maxi Solna för att handla, och även panta (jag tycker det är praktiskt att man kan göra det utanför själva butiken). Jag kom aldrig till Jakobsberg, men bra var väl det.