OBS! Det här numret av dbuggen finns att läsa som en mäckta fin pdf här.

Lystring!

I och med oroligheterna i världen, samhället, på KTH campus, i Datasektionen och främst i Redaqtionen har dbuggens förra chefredaqtör, Laura Nilsson, ansvarsbefriats och blivit satt i husarrest i väntan på en rättvis rättegång. I hennes ställe har jag enhälligt vald som chefredaqtör genom en rättvis och demokratisk valprocess utan varken internationella åskådare eller politiska motståndare. Till att ordning i Redaqtionen har garanterats kommer jag behålla makten, men fria val utlovas i sinom tid.

Vad väntar då för detta år av hittills olösta oroligheter? Jo, den stora skillnaden är självklart att dbuggen nu kommer tryckas i papper utöver att finnas tillgänglig på internet då samtliga ska kunna läsa dbuggen även när vi stänger av internet under protester eller om man behöver någonting att läsa medan atombomberna haglar ner.

På tal om atombomber och totalitära regimer vill vi här på Redaqtionen uttrycka våra varmaste gratulationer och tack till Statsminister Ulf Kristersson för att äntligen bryta Sveriges föråldrade tradition av att inte böja knäna för odemokratiska regimer. Redaqtionen, som har stora investeringar i ungerska och turkiska fonder samt är en stolt sponsor av det militärindustriella komplexet, är överlycklig för de nära relationer Sverige nu bildat med dessa. Vi ser fram emot ett nära samarbete för att begränsa rörelsefriheten i Europa, sänka folkets röster och stoppa pressarna hos de liberala massmedierna, och vi gör även vår del genom att sprida sanningen och endast sanningen i dbuggen, till skillnad från våra konkurrenter.

Womp womp.

Egentligen ville jag att fler dbuggare skulle hjälpa mig skriva den här artikeln då ganska många av oss var med på dÅre 2024 men ty tentaperioden är nära antågande har de flesta dbuggare fullt upp med att studera inför tentorna. Även jag bör plugga men jag sa att jag skulle skriva den här artikeln så tro fan att jag tänker göra det (en dag efter deadline). I och med att detta är totalitärDbuggen kommer jag kalla den här texten väldigt objektiv då mina åsikter bara råkar vara de rätta, enjoy! BTW: FÖLJ DBUGGENS INSTAGRAM @dbuggen FÖR HÖGKVALITATIV JOURNALISTIK I INFLUENCER-FORM SÅSOM RECENSIONER AV SKISTARS DISKMEDEL.

dÅre 2024 gick, som de flesta redan vet, inte till Åre utan till Vemdalen, anledningen till detta? Teorierna är många, såsom att vi skulle tappat bort vägen till Åre eller att vi hamnat i fejd med Åre kommuns IT-avdelning. Men vad det hela handlar om är tyvärr svårt att säga. Hursomhelst, lördag den 13 januari kl. 23.59 från KTH bar det av, De 6 följande timmarna bestod av den tröttaste bussresan en människa kan tänka sig, att det hade varit tentapub, samma lördagkväll hjälpte inte riktigt heller. Under färden gjordes även ett pitstop på macken i den stora metropolen Söderhamn (invånarantal: cirkus lika många som närvarade på MDI-föreläsningarna). Att denna stackars mack kl. 02.34 på morgonen helt plötsligt belägrades av cirkus 100 komiskt sömndruckna dataloger kan nog tillräknas som ett större trauma än de 4 stadsbränderna staden genomgått sedan 1675. Under skrivandet av den här artikeln forskade jag även runt lite om vad för annat som skett i Söderhamn, (där jag bland annat fick reda på att Sveriges första överbefälhavare Olof Thörnell alias Lustmördaren tydligen var från Söderhamn, annan allmän random kuriosa om Lustmördaren är att han 1940 mottog Storkorset av Tyska örnens orden som 1940 gavs ut av Tysklands mest ökända laddtorsk, Adolf Hitler) var det som att någon på P3 börjat få nytta av den nya avlyssningslagen och helt sonika släppte en dokumentär om de s.k. Tingshusmorden som skedde just i Söderhamn.

Sveriges första överbefälhavare Lustmördaren (Olof Thörnell)

Iallafall, resterande bussresa hände det inte så mycket, mest för att klockan var knasigt sent eller tidigt och folk sov eller inbillade sig att de sov för att på så sätt gaslighta sig själva till att inte vara lika trötta. Anyways, väl framme i Vemdalen runt klockan 06.00 gick allt förvånansvärt smidigt. Dock ska det väl nämnas att ena bussen fastnade i snön på parkeringen vilket ledde till att en antal personer behövde hjälpa till att knuffa upp den något som man faktiskt lyckades med utan sådär jättemycket möda och något som busschaufförerna firade genom att sätta fast även den andra bussen i snön.

Vädret under hela resan var KALLT mellan 10 - 20 grader kallt MEN eftersom Vemdalen ligger i inland betyder det att fuktigheten är lägre, vilket i sig är en gnutta paradoxalt med tanke på att det låg en massa snö (kan ha varit asbest) på marken och det fanns en massa människor där som alla består till stor del av vatten, fastän vissa snarare bestod till större del av starksprit.

Nog om väder fastän det är så kul. dÅre 2024 var i år inhysta i ett lägenhetskomplex beläget typ 45 meter från en av pisterna samt typ 300 meter och 70 meter fallhöjd från byns skiduthyrningsställe/bar/klubb/kyrka/bårhus men mer om det stället senare. Under dÅre 2024 anordnades det ett antal event däribland en poängjakt, ett ovveåk (självförklarande), ett stjärtlappsrace (också ganska självförklarande och där det mest häpnadsväckande inte var själva racet utan snarare det random grabbgänget som, typ 100 meter upp i backen ovanför racet hade bestämt sig för att ta en avklädd gruppbild) samt ett apartment crawl (tänk pub crawl men istället för besöka pubar så begicks det kopiösa mängder hemfridsbrott). Apartment crawlen får ändå ses som lyckad förutom de sisådär 20 förgiftningarna som begicks iochmed att några gick runt och bjöd intet ont anandes kamrater på vodka smaksatt med Carolina Reaper, en av världens starkaste chillis, något som inte framgick förrän vodkan intagits. Undertecknad som själv fanns bland offren kan meddela att smaken/smärtan var närvarande ett bra tag men kunde lindras genom intag av snö från en balkong.

I närheten av boendet fanns som ovan nämnt en klubb, som efter kl 23.00 blev en nästintill mytisk plats (såsom vilorummet i Q), med varelser av jättesläkt samt en av tidernas värsta dj:s som envisades med att konsekvent bryta varje låt alldeles för tidigt. Här fanns också en hel del andra studenter, både från andra sektioner och från andra lärosäten MEN det fanns också personer som inte pluggade men som bara råkade vara där under student skiweek. En av dessa icke-studenter som jag pratade med hade något föga intressant att berätta efter det blivit etablerat att jag pluggade data, “Aha, ja jag och min polare tog luften ur däcken på er bil en gång efter vi hade varit och pubat på KTH”, det den här grabben gör sen är att ringa denne polare som tydligen hade video (dagens teknik alltså, vilken grej) på hela händelseförloppet (klockan är minst 23.42 men tro fan att den här polaren svarar) polaren skickar hursomhelst över filmen och grabben visar upp videon för mig där han mycket riktigt står och gör något med ett av däcken på Cerise. Ytterst oklart om han faktiskt lyckades med tanke på att han på videon knappt kunde yttra en mening rätt vilket får mig att tvivla på hans däcktömmarförmåga.

Hursomhelst bör dÅre 2024 ses som lyckad, trots diverse chilliförgiftningar, nyckelbensbrott samt äktenskapsbrott verkade stämningen på bussarna på väg tillbaka från Vemdalen mycket god om än något utmattat. Det var också kallt, iallafall om man gick efter bussens termometer som visade -75 grader, om detta är tecken på att naturen håller på att återställas eller snarare ett tecken på att den yttersta dagen är nära är jag lite osäker på men något lär det väl betyda.

Det kommer hursomhelst bli mycket intressant att se hur dÅre 2025 kommer att bli, kanske vi faktiskt kommer kunna hitta till Åre? Den som lever får se!

Jag står ute i kylan. I mörkret. I dimman.

Jag ser en miljon bilar färdas både mot öst och mot väst.

Sen ser jag den. I utkanten av mitt synfält finns ett ljus, två ljus. De kommer närmare. Framför mig står buss nummer 178 mot Jakobsberg, och jag kliver glatt på, lättad att komma undan mörkret och kylan, och att äntligen ha möjligheten att sätta mig ned.

Vad var det som fick mig att utmana vädrets makter och ställa mig för att vänta på den? Vad var det som var så viktigt i Jakobsberg? För att få svaret på den frågan måste vi resa tillbaka i tiden ungefär ett halvår.

---

Jag står på min lokala Coop. Jag har packat på mig diverse förnödenheter: Spaghetti, Bönmix 380g, Olivolja, Tomatpuré. Allt man behöver helt enkelt. Jag beger mig till självscanningskassan och börjar scanna mina varor. Sedan sträcker jag mig efter mitt kort. Nej, jag har inte glömt det, men däremot när jag försöker blippa det så vägrar maskinen ta emot mina pengar. Jag försöker igen. Ingen respons. Jag sätter i kortet. Ingen respons. På skärmen finns en knapp med texten “tillkalla personal”. Ska jag verkligen trycka på den? Ska inte en aspirerande, perspirerande, kunskapsabsorberande civilingengör inom datalogi kunna lösa sådana här saker själv? Jag tycker på knappen och står där skamsen och väntar på en anställd. Andra kunder går förbi bakom mig. Jag låtsas som ingenting. Till sist kommer någon ur personalen, vickar lite på kortläsaren och ber mig stoppa in kortet igen. Det fungerar utan problem.

Ok, så det är så man gör. Blir det problem så vickar man på kortläsaren, noterat! Jag tackar för hjälpen och tar med mig mina varor hem.

Nästa gång uppstår samma problem. Jag vickar lite på kortläsaren.

Inget händer.

Ska jag tillkalla personal igen?

Nej. Jag ska gå hem. Så jag lämnar mina varor och går hem.

Sedan den dagen har jag handlat på ICA.

---

Så vad var det som fick mig att stå där i mörkret och vänta på buss 178? Vad finns i Jakobsberg? Svaret är: Ingenting. Det var nämligen fel buss.

Min mission hade varit att bege mig till ICA Maxi Solna, då utbudet i min lokala ICA är något begränsat. Detta var med andra ord innan jag upptäckte den hemliga källarvåningen.

För att ta sig från Bergshamra till ICA Maxi Solna behöver man kliva på antingen buss 176 eller buss 177. Inte buss 178.

Så fort jag upptäckte mitt misstag började hjärnan att snurra. Jag ska ju föreställa en ingenjör, hur svårt kan det vara att lösa detta? Går det att byta till rätt buss senare på linjen? Svar nej, rutterna har divergerat för länge sen. Går det att åka tillbaka och sedan kliva på rätt buss? Ja, men det skulle ta lång tid. Så desperat var jag inte av att handla den dagen. Jag får helt enkelt avskriva den dagen som en förlust och ta mig hem på snabbast möjliga vis.

Jag kliver av vid Jan Stenbecks torg. Det ser ut som ett rimligt ställe att omgruppera och hitta en väg hem. Det blev inga bönor den dagen, men däremot en burgare på det lokala hamburgerhaket, “Max Hamburgare i Kista Galleria”. Vilket äventyr! En paus i vardagens slentrian. Trots mitt felsteg är jag nöjd med vad jag uppnått.

Nu när jag tänker efter var det kanske inte så mörkt den dagen. Eller dimmigt. Det var faktiskt ganska fint väder, för efter min burgare tog jag en trevlig promenad till Kista station och tog därefter tunnelbanan hem (efter ett byte i TC).

Nej, mörkret och dimman var nog andra gången.

---

Återigen stod jag och väntade, och klev på vad jag trodde var rätt buss. Hur kunde jag vara så naiv? Borde inte en aspirerande, attraherande, funktionellt programmerande civilingenjör inom datalogi klara av att skilja på 176 och 178? Bevisligen inte.

Varför är detta så svårt för mig? Hur lyckas jag göra samma misstag två gånger? Det måste ju finnas en rationell anledning. Jag har en teori: Jag står där, desperat att komma undan mörkret och kylan och regnet och dimman, och så kommer det en buss som bjuder in mig. Det står rentav mitt namn på den, Jakobs-berg. Vad ska man göra? Klart man kliver på! Tänk att en aspirerande, konspirerande, någorlunda fungerande civilingenjör inom datalogi ska kunna charmas så lätt!

För sakens skull ska jag rapportera att jag efter denna händelse faktiskt har lyckats ta mig till ICA Maxi Solna för att handla, och även panta (jag tycker det är praktiskt att man kan göra det utanför själva butiken). Jag kom aldrig till Jakobsberg, men bra var väl det.

För att en läsare ska kunna hålla intresset för en artikel bör den ha en introduktion som väcker intresset:

I ett visst existentiellt stycke har jag nu öppnat upp mig. Mina innersta tankar, idéer och varelse har nu blivit en del av läsaren. I och med detta har min egen existens blivit en del av läsarens, då denna har tagit in mina tankar och till en viss grad påverkats av dem. Vad detta kommer ha för konsekvenser vet ingen, och i och med detta undrar jag fortfarande ifall jag gjorde rätt val och publicerade artikeln. Någon kommer att läsa den, någon kommer att påverkas, och inom mig anser jag att det finns ett ansvar. Ett ansvar att överträffa mig själv, förbättra mig själv. Det finns inga fler bakslag. Nästa val av ämne måste jag träffa hårdare, och mina tankar driver mig dit.

---

Mental hälsa, min sjukskrivning?

Nej, för basalt, hur utvecklas du ifall du skriver om det?

Självförtroende?

Vilket självförtroende?

Existens?

---

Framför ett berg i mitten av ingenting stod en person. Personen vet inte vem den är, hur den kom dit, eller vad den gjorde framför berget. Detta var väldigt förvånansvärt för personen, då den tyckte att det var något som var väldigt viktigt, och därför borde personen redan veta om det. Denna osannolika position var något helt nytt för personen, så den valde att sätta sig ned, och därefter inte göra någonting.

---

Din senaste text handlade om att du inte ens såg dig själv som mänsklig, hur ska du toppa det?

Jag existerar inte.

Lögn.

---

En odefinierad varelse sitter på ett berg. Varför något sådant någonsin skulle kunna hända är oklart, ty berget existerar i mitten av ingenstans, och enligt fysikens alla lagar borde berget existera någonstans för att kunna vara ett berg. Detta kallas för metafor, vilket i detta fall ska förbli ologiskt.

---

Vi ljuger alla för oss själva.

Men inte genom att skada oss själva.

Varför kan min existens inte vara en lögn då?

Du kan inte ljuga om något ifall det inte är en lögn.

Men det skadar mig.

Nej.

---

Det enda som står i vägen för att jag ska bli bättre är mig själv. I maj kommer jag ha varit sjukskriven i ett år. Ett år av att göra allt för att jag ska kunna nå tillbaka. Ett år av att försöka arbeta mig själv tillbaka till den position jag var i när jag kunde plugga, när jag kunde arbeta, när jag kunde lägga min själ och hjärta i det jag gjorde. Ett jag som aldrig existerade, för i all sin tid har jag inte existerat. Den person jag har varit är inte jag, utan ett skådespel. Det är inte värt det.

---

Rösten som driver på mig skadar mig.

Ja.

Du skadar mig.

Ja.

Varför?

För att du inte vet något annat.

---

Varelsen och personen rör på sig igen. De går inte upp, och de går inte ned, ty världen är inte tvådimensionell. Varelsen och personen är densamma. Berget är densamma. Tomheten runtomkring är inte tom. Varelsen och personen inser, att de drömmer om att existera, och såsom de önskar ska det förbli.

---

Du är jag.

Jag är du.

Och jag är källan till mina egna tvivel.

Jag är källan till mitt eget driv.

Mitt driv blir min död.

Men du är källan till det.

Mitt driv blir starkare.

Och hur hjälper det?

Jag väljer att leva.

Jag är mina diagnoser.

Men samtidigt inte.

Jag är potential.

Kommer jag lyckas?

Vet inte.

Läsaren kommer inte att förstå.

Vem skriver du för?

Mig.

Och såsom det är skrivet, ska det förbli.

---

Jag drömmer om att existera.

OBS: Det behövs humor och kulturell öppenhet för att läsa vidare…

Jag älskar att diskutera med människor. En gång under mitt år i sektionen som utbytestudent, minns jag, att det var två välkända sektionsmedlemmar som diskuterade i bastun om det ska finnas polis eller inte. Jätteroligt! Man kan även säga att det är någon typ av hobby för mig att prata om aktuella politiska teman, såsom klimatutveckling, invandring, EU-utveckling, o.s.v. - så länge man inte planerar att deportera folk eller har liknande människofientliga åsikter tänker jag att diskussionerna kan vara berikande även om man ibland inte förväntar det. Man lär sig att se världen från en annan synpunkt.

En annan synpunkt

Men det har hänt under min tid här i Sverige att jag ibland blev lite trött på att diskutera och man kunde även säga försvara min (tyskfärgade) politiska världsbild. Här är mina top 3 åsikter:

• Är atomkraftverk dåliga eller världsbefolkningens räddning? (dåliga såklart)
• Är det bra att ha någon slags kungafamilj? (nej, vår välkändaste “Prins” är en högerextremist)
• Varför kom du till Sverige, är det inte typ nicare i Sydeuropa? (ja, kanske)

Förresten finns det ju diskussioner där alla säger något som är sant på nåt sätt. Men om två motstående åsikter hittar varandra, då kan inte alla ha rätt samtidigt. Så deprimerande - speciellt om det är så igen egentligen har helt rätt…

Att ha rätt oftare

Det var när jag såg en Brittisk youtuber kämpa med sina försök att övertyga ChatGPT att gud finns att jag insåg att man inte bara kan diskutera med folk men också med en AI.

I princip är det enkelt hur ett argument (mer precis: deduktion) fungerar. Hur fungerar deduktion då? Det är en form av en rekursiv definition av sannigheten. D.v.s.: I varje rekursivt steg finns det premisser som man antar är sanna och det finns en slutsats. Om alla premisser är sanna och slutsatsen följs logiskt, då är slutsatsen också sann!

Nu behövs en AI som kan bedöma om något kan antas vara sant och om något är en logisk konsekvens av en mängd av premisser.

Man kan antingen vara lycklig eller ha rätt…

Hur löser man nu en diskussion som har fastnat?

• Alternativ 1: Ge upp för din mentala hälsas skull. Känns orimligt ;)
• Alternativ 2: Använd ArgueGPT!

Jag skapade ArgueGPT under en vecka som ett prokrastineringsprojekt tillsammans med en tysk vän som gillar rust. Här finns källkod och under https://argue.kobert.dev/ kan man ha rätt så mycket man vill. Om man vill ge feedback och man inte hitta mig på campus (vilket är osannolik dessa dagar) får man skriva till mig på discord eller skapa en issue.

Men nu är det äntligen dags att prova att mina svar till de tre frågorna är den odiskutabla sanningen. Mitt facit: Ni ska avskaffa kärnkraft (bygg inga nya för fan!!), avskaffa monarkin, och flytta till Sydeuropa. Eller inte tar ArgueGPT för seriöst.

Nog har ni väl sett de nyantagnas namnskyltar. Det är hålkort. Sådana användes länge för in- och utmatning i datorer (uppfanns redan 1886 av Herman Hollerith och användes till en början i hålkortsmaskiner t.ex. i USA:s folkräkning 1890 men även långt senare av t.ex. IBM). Hålkort användes också på KTH. År 1972 började jag som assistent på den institution som senare blev Nada (Numerisk analys och datalogi) och senare CSC-skolan (Computer science and communication). En av arbetsuppgifterna var att jobba på programmeringshandledningen för studenter. I programmeringskurserna ingick naturligtvis även då labbar, vanligen i språket Algol. Studenterna stansade in sitt program på hålkort. Varje program blev en bunt hålkort. Så stoppade de dit speciella styrkort skrivna i Job control language som såg till att datorn visste vad den skulle göra med hålkorten. Lyckligtvis var styrkorten redan färdiga, för styrkortsspråket var nästan omöjligt att förstå. Kortbunten lämnades sen in till handledaren, som gjorde en koll att det såg vettigt ut. När handledningen var slut tog handledaren de 2-4 halvmeterlånga lådorna med hålkort och lämnade dem på Stockholms datamaskincentral, QZ, som låg på bottenvåningen i Klocktornet. Ofta var det halt, det var backe fram till dörren och det var dubbeldörrar med ett ganska speciellt handtag och dessutom trappsteg. Varje gång var man rädd att ramla omkull med hålkortslådorna. När handledningen öppnade nästa dag hämtade handledaren samma lådor med hålkort och dessutom pappersutskrifter från radskrivaren. Studenterna hämtade sina kortbuntar och pappersutskrifter, försökte lista ut vad som var fel – ibland med hjälp från handledaren, stansade nya kort och stoppade in i bunten och lämnade in den justerade hålkortsbunten för en ny körning. Ett vanligt fel var ett glömt semikolon i slutet av raden. Datorkörning var alltså omständligt och tidsödande.

Lyckligtvis fanns också sedan 1971 en timesharingdator som användes på en del kurser. Då satt studenterna vid en terminal (det fanns från början åtta terminaler) i källaren och skrev in sitt program. Det gick att köra programmet många gånger samma dag. När det var dags att gå hem skrev man ut programmet på en hålremsa, som man tog med hem och sen läste in när det var dags för nästa session vid terminalen. Programspråket var Basic. På den datorn gjorde jag mitt exjobb. Gissa om det blev många långa hålremsor. År 1974 fick vi tillgång till en mer kraftfull interaktiv dator som man kunde köra via textterminaler.

Under min föräldraledighet 1977 gör jag en uppgift åt jobbet på en hemlånad textterminal med tillhörande modem.

Datatekniklinjens tillkomst

År 1969 startade Linköpings tekniska högskola. Där hade man naturligt inte så mycket traditioner och långa beslutsvägar och man var först i landet med att starta en civilingenjörslinje i datateknik – redan 1975 startade man med 30 nyantagna studenter.

På KTH hade man inte alls samma vana att starta nya linjer. År 1932 hade man startat F- och L-linjerna (L=Lantmäteri som så småningom slogs ihop med Väg- och vattenbyggnad, omdanades och blev Samhällsbyggnad). Sedan blev det ingen ny linje förrän 1983 då Datateknik startade.

KTH hade en helt annan organisation på den tiden. Det fanns inga skolor men ett stort antal ofta ganska små institutioner med inte alls lika många professorer som nu. Varje linje hade en helt egen organisation med en egen linjenämnd, kansli etc. Civilingenjörsutbildningen var 4-årig (blev 4,5 år 1987 och 5 år 2007). Det fanns få internationella studenter och knappast någon undervisning på engelska.

Utvecklingen av datatekniken var ju snabb. Sverige hade ju haft en egen datorindustri och statsmakterna ville ju att Sverige skulle ligga i framkant. En utredning tillsattes. Och 1981 kom en rapport från UHÄ:s datareferensgrupp om ”Förstärkning av högre utbildning och forskning inom dataområdet”.

Utdrag ur rapporten. Kolla typografin.

Man föreslog bla att datatekniklinjen skulle inrättas även i Lund, Luleå, Chalmers och KTH. Lund, Luleå och Chalmers planerade att starta datatekniklinjer 1982. KTH hade inga sådana planer. Situationen började att bli pinsam för Sveriges största och ledande tekniska högskola. På F kunde man läsa rätt mycket datalogikurser genom att välja inriktningen mot matematik. Och på E kunde man läsa rätt mycket hårdvaruteknik. På Nada invigdes 1981 nya terminalsalar i klocktornets nyrenoverade vindsvåning – textterminaler med katodstrålerörsteknik (som tjock-teve) med ljusgrön text på mörkgrön botten.

Det fanns alltså kunskap och resurser på KTH, men ingen datatekniklinje.

Rektor Gunnar Brodin tillsatte en arbetsgrupp vintern 1982. Jag blev gruppens sekreterare (som skötte jobbet) och rektor var dess ordförande, men honom fick jag aldrig träffa utom vid gruppens möten. Min uppgift var att få gruppen att enas om att starta en datatekniklinje hösten 1983 och att utforma linjen. Och det fick förstås inte kosta för mycket. Det fanns på många håll ett starkt motstånd. Typ: ”Datorn är ett räkneverktyg och vi skapar inte linjer för olika verktyg”. Eller: ”Datatekniken har inte tillräcklig teoretisk underbyggnad för att motivera en linje”. Eller: ”Man kan ju redan läsa allt på F eller E”. Jag tror också att F och E var rädda att förlora i popularitet, men det vågade man ju inte säga högt. Jag hade många och långa enskilda samtal, gruppen hade möten och också en konferens i november 1982 och några i gruppen gjorde studiebesök i Linköping. Flera förslag till utformning och inriktning på linjen gjordes. Så småningom blev det hyfsad koncensus om att starta linjen och att den då skulle få en stark inriktning mot datalogi (till skillnad från övriga datatekniklinjer i landet). Det var dock en hel del kritik. Typ: ”Man kan ju inte bli civilingenjör utan att läsa en mekanikkurs (mekanik ingick i fysikkursen)”. Eller: ”Det här är ju egentligen ingen civilingenjörsutbildning”. Så här såg kurslistan ut – notera att 1p motsvarar 1,5 hp:

Matematik

• Algebra & diskret matematik 9p
• Differential & integralkalkyl 12p
• Diffekvationer & transformationer 6p
• Matematisk statistik 7p
• Optimeringslära 3,5p
• Numeriska metoder 4p

Hårdvara

• Elteknik 8p
• Datorteknik 5,5p
• Digitalteknik 5,5p
• Datorsystem & datorkommunikation 9p

Datalogi

• Inled. data & programmeringsteknik 12p
• Logik & programmeringsteori 10p
• Programkonstruktion (projekt) 10p
• Filsystem & databaser 4p
• Informationssystemutv. 4p
• Datorer & realtidssystem 4p

Övrigt

• Fysik 7p
• Tillverkn.teknik & ekonomi 5p
• Datorer & industriell verksamhet 4p
• Kurspool 16p
• Exjobb 20p

Och vad hände sedan?

Så kom då de första 60 studenterna. Mottagningen sköttes av F- och E-sektionerna och kansli D och F huserade tillsammans. Utbildningen hade förstås vissa barnsjukdomar men gick i stort enligt plan. Studenternas första programspråk var Pascal. Hösten 1985 fanns två salar med sammanlagt 44 Mac-datorer, vilket erbjöd nya möjligheter. Intressant var att vi de första åren hade många studenter som jobbat flera år som programmerare men som tyckte att de behövde läsa teori också. Det började gå felaktiga rykten om att man måste kunna programmera för att börja på D. Delvis för att studenterna skulle vara mer på samma nivå och men också för att man såg stora pedagogiska fördelar med det övergick man hösten 1987 till att använda Scheme (ett Lisp-liknande språk från MIT) som första programspråk och då använde man också schemegrundarnas lärobok och föreläsningsserie. Men år 2003 gick man tillbaka till att ha ett imperativt språk som förstaspråk och införde den stora kursen Introduktion till datalogi. År 2015 delades den upp i flera mindre kurser. År 1992 införde man en kurs i språklig kommunikation och det har man haft sedan dess även om kursnamn, innehåll och årskurs har växlat. Under alla år har man haft en kurs i ekonomi/organisation/industriell verksamhet. Under alla år har man också haft en kurs med ett större projekt (oftast hämtat från verkligheten) med relativt stora projektgrupper. Många av de förändringar av programmet som har gjorts har gjorts på initiativ av studenterna. De lärare som var programansvariga fram till min pensionering (därefter har jag inte koll) har alla varit intresserade av ett gott samarbete med studenterna. Programansvariga och institution/skola har också strävat efter att ha stora delar av examinationen i andra former än salstentor – och då helst i former som innebär att examinationen blir en viktig del av inlärningen. Ett problem som varit genomgående är att datateknikstudenterna är så attraktiva för näringslivet att de tenderar att börja jobba innan de har examen vilket gör att många inte slutfört sin examen. Ett annat genomgående problem är att andelen tjejer är alldeles för liten.

En stor förändring kom år 2007 då man började med masterprogram. Fram till dess hade studenterna visserligen haft stor valfrihet mot slutet av utbildningen, men de valde inte ett program på samma sätt som de gör nu. Med introduktionen av masterprogram som ges på engelska kom ju också en kraftig internationalisering inom hela KTH.

Är det inte underbart med språk? Nej, jag talar inte om programmeringsspråk. Det känns som en konstig grej att behöva förklara, men jag tänker att det är bäst att vara på den säkra sidan när cirka 100 % av vår läsarkrets är dataloger. Jag har förvisso vigt min master till att läsa kurser som Kompilatorkonstruktion samt Automater och Språk, så jag har mycket att säga om Elixirs elegans eller Rusts Robusta typsystem som för klassens nördar (ni vet vilka jag menar) tindra med ögonen. Jag ska prata om ett språk som har stora brister – nej, inte Java eller Javascript. Jag ska prata om språk som inte enkelt kan beskrivas i Backus-Naur-form. Jag ska prata om naturliga språk och specifikt svenskan.

Den här texten kommer möjligen få mig att framstå som än mer oskön än jag faktiskt är och som en prenumerant av Språket i P1 (det är jag inte och jag har knappt hört ett enda avsnitt), men jag ska diskutera tre uttryck som jag med varierande grad av övertygelse tycker att alla borde sluta använda sig av.

Undantaget som bekräftar regeln

Det här är ett intressant uttryck för att det faktiskt har några bra tillämpningar, men som jag hört det används är det mest dumt och väldigt generaliserande. Som ett exempel, tänk dig följande.

• Person A: “Alla killar har ful handstil”
• Person B: “Det stämmer inte, CheFredrik skriver skitsnyggt”
• Person A: “Okej, men CheFredrik är undantaget som bekräftar regeln”
• Person B: “True, ditt påstående stämmer”

Det enda rimliga är att förkasta påstående att “alla killar har ful handstil” eftersom det inte stämmer, men uttrycket används ibland för att förklara bort en outlier för att hävda att det som sagts ändå stämmer.

En intressant och relevant tolkning av uttrycket däremot (tack Valle för den inputen). Är att jag istället observerar att CheFredrik har en fin handstil och tänker att det är udda, för han är ju kille! Det bekräftar att det finns en regel (eller snarare samband i mitt huvud) att killar tenderar att skriva fult. På så sätt har en observation av något som bryter mönstret fått mig att tänka på att det fanns ett mönster.

En annan tillämpning jag gillar – men aldrig använder – är om du parkerar en bil vid vägkanten. Där står det kanske “Parkering förbjuden första tisdagen varje månad”. Det beskriver då ett undantag, och på köpet bekräftar det att regeln är att du får parkera alla andra dagar.

Rekommendation: Sluta använda uttrycket, inte för att det ofta är dumt, utan för att det ofta är generaliserande.

Medsols och Motsols

“Alla förare roterar motsols” sa en danslärare under en lektion jag var på häromveckan. Jag tycker det är ett kul uttryck eftersom jag visualiserar det i mitt inre på det sättet folk normalt inte avser. Solen går ju som bekant upp i öst och ner i väst i vad som känns som en cirkulär bana över himlavalvet (det heter tydligen ekliptikan för den som är intresserad). Därför tänker jag ibland på medsols som att jag roterar moturs. Att hävda det är däremot befängt och jag antar att medsols kommer från solur och att sådant rör sig från vänster till höger under dagen. Men jag har verkligen ingen relation till solur så solens bana över himlen känns som en bättre referens för mig och därför tänker jag nog lite knäppt på det här.

Rekommendation: Överväg att använda mot- och medurs. Men även om du visualiserar medsols som jag, snälla, gör inte livet svårt för dig och alla andra. Rör dig bara medurs.

Att flytta fram något (i temporal bemärkelse)

“Jag kan inte då, kan vi flytta fram mötet 15 minuter?” är en fras jag får höra ibland och jag vet inte alltid vilket håll person vill att vi flyttar mötet. Jag är inte den enda som har en komplicerad relation till det här, förra veckan hörde jag två kollegor använda det på olika sätt under samma dag, Språket i P1 gjorde ett inslag om detta och i en tråd på Facebook hittar vi svaren, eller? Igen så handlar det om hur vi visualiserar något, i det här fallet något så abstrakt som tid. Tiden rör sig framåt, alltså är en naturlig tolkning av att flyttar mötet i samma riktning som tiden rör sig, alltså senarelägger vi mötet. Men jag tycker att en lika rimlig tolkning är att tiden kommer mot en, och då är det helt plötsligt rimligt att tolka flytta fram som att tidigarelägga. Är det rimligt att säga att tiden kommer mot en? Vi kan ju säga att slutet närmar sig, och det låter ju väldigt mycket som att en tidpunkt förflyttar sig mot oss. Är du inte övertygad? Om vi flyttar fram en punkt på en dagordning under ett möte, kommer den senare eller tidigare. Jag hävdar att tidigare. Min slutsats är i vilket fall att det är ett uttryck som inte har den precision som är lämplig när en tidsbokning görs.

Rekommendation: Använd inte flytta fram. Använd senare- och tidigarelägga.