Såsom de önskar ska det förbli
För att en läsare ska kunna hålla intresset för en artikel bör den ha en introduktion som väcker intresset:
I ett visst existentiellt stycke har jag nu öppnat upp mig. Mina innersta tankar, idéer och varelse har nu blivit en del av läsaren. I och med detta har min egen existens blivit en del av läsarens, då denna har tagit in mina tankar och till en viss grad påverkats av dem. Vad detta kommer ha för konsekvenser vet ingen, och i och med detta undrar jag fortfarande ifall jag gjorde rätt val och publicerade artikeln. Någon kommer att läsa den, någon kommer att påverkas, och inom mig anser jag att det finns ett ansvar. Ett ansvar att överträffa mig själv, förbättra mig själv. Det finns inga fler bakslag. Nästa val av ämne måste jag träffa hårdare, och mina tankar driver mig dit.
Mental hälsa, min sjukskrivning?
Nej, för basalt, hur utvecklas du ifall du skriver om det?
Självförtroende?
Vilket självförtroende?
Existens?
Framför ett berg i mitten av ingenting stod en person. Personen vet inte vem den är, hur den kom dit, eller vad den gjorde framför berget. Detta var väldigt förvånansvärt för personen, då den tyckte att det var något som var väldigt viktigt, och därför borde personen redan veta om det. Denna osannolika position var något helt nytt för personen, så den valde att sätta sig ned, och därefter inte göra någonting.
Din senaste text handlade om att du inte ens såg dig själv som mänsklig, hur ska du toppa det?
Jag existerar inte.
Lögn.
En odefinierad varelse sitter på ett berg. Varför något sådant någonsin skulle kunna hända är oklart, ty berget existerar i mitten av ingenstans, och enligt fysikens alla lagar borde berget existera någonstans för att kunna vara ett berg. Detta kallas för metafor, vilket i detta fall ska förbli ologiskt.
Vi ljuger alla för oss själva.
Men inte genom att skada oss själva.
Varför kan min existens inte vara en lögn då?
Du kan inte ljuga om något ifall det inte är en lögn.
Men det skadar mig.
Nej.
Det enda som står i vägen för att jag ska bli bättre är mig själv. I maj kommer jag ha varit sjukskriven i ett år. Ett år av att göra allt för att jag ska kunna nå tillbaka. Ett år av att försöka arbeta mig själv tillbaka till den position jag var i när jag kunde plugga, när jag kunde arbeta, när jag kunde lägga min själ och hjärta i det jag gjorde. Ett jag som aldrig existerade, för i all sin tid har jag inte existerat. Den person jag har varit är inte jag, utan ett skådespel. Det är inte värt det.
Rösten som driver på mig skadar mig.
Ja.
Du skadar mig.
Ja.
Varför?
För att du inte vet något annat.
Varelsen och personen rör på sig igen. De går inte upp, och de går inte ned, ty världen är inte tvådimensionell. Varelsen och personen är densamma. Berget är densamma. Tomheten runtomkring är inte tom. Varelsen och personen inser, att de drömmer om att existera, och såsom de önskar ska det förbli.
Du är jag.
Jag är du.
Och jag är källan till mina egna tvivel.
Jag är källan till mitt eget driv.
Mitt driv blir min död.
Men du är källan till det.
Mitt driv blir starkare.
Och hur hjälper det?
Jag väljer att leva.
Jag är mina diagnoser.
Men samtidigt inte.
Jag är potential.
Kommer jag lyckas?
Vet inte.
Läsaren kommer inte att förstå.
Vem skriver du för?
Mig.
Och såsom det är skrivet, ska det förbli.
Jag drömmer om att existera.