Nog har ni väl sett de nyantagnas namnskyltar. Det är hålkort. Sådana användes länge för in- och utmatning i datorer (uppfanns redan 1886 av Herman Hollerith och användes till en början i hålkortsmaskiner t.ex. i USA:s folkräkning 1890 men även långt senare av t.ex. IBM). Hålkort användes också på KTH. År 1972 började jag som assistent på den institution som senare blev Nada (Numerisk analys och datalogi) och senare CSC-skolan (Computer science and communication). En av arbetsuppgifterna var att jobba på programmeringshandledningen för studenter. I programmeringskurserna ingick naturligtvis även då labbar, vanligen i språket Algol. Studenterna stansade in sitt program på hålkort. Varje program blev en bunt hålkort. Så stoppade de dit speciella styrkort skrivna i Job control language som såg till att datorn visste vad den skulle göra med hålkorten. Lyckligtvis var styrkorten redan färdiga, för styrkortsspråket var nästan omöjligt att förstå. Kortbunten lämnades sen in till handledaren, som gjorde en koll att det såg vettigt ut. När handledningen var slut tog handledaren de 2-4 halvmeterlånga lådorna med hålkort och lämnade dem på Stockholms datamaskincentral, QZ, som låg på bottenvåningen i Klocktornet. Ofta var det halt, det var backe fram till dörren och det var dubbeldörrar med ett ganska speciellt handtag och dessutom trappsteg. Varje gång var man rädd att ramla omkull med hålkortslådorna. När handledningen öppnade nästa dag hämtade handledaren samma lådor med hålkort och dessutom pappersutskrifter från radskrivaren. Studenterna hämtade sina kortbuntar och pappersutskrifter, försökte lista ut vad som var fel – ibland med hjälp från handledaren, stansade nya kort och stoppade in i bunten och lämnade in den justerade hålkortsbunten för en ny körning. Ett vanligt fel var ett glömt semikolon i slutet av raden. Datorkörning var alltså omständligt och tidsödande.

Lyckligtvis fanns också sedan 1971 en timesharingdator som användes på en del kurser. Då satt studenterna vid en terminal (det fanns från början åtta terminaler) i källaren och skrev in sitt program. Det gick att köra programmet många gånger samma dag. När det var dags att gå hem skrev man ut programmet på en hålremsa, som man tog med hem och sen läste in när det var dags för nästa session vid terminalen. Programspråket var Basic. På den datorn gjorde jag mitt exjobb. Gissa om det blev många långa hålremsor. År 1974 fick vi tillgång till en mer kraftfull interaktiv dator som man kunde köra via textterminaler.

Under min föräldraledighet 1977 gör jag en uppgift åt jobbet på en hemlånad textterminal med tillhörande modem.

Datatekniklinjens tillkomst

År 1969 startade Linköpings tekniska högskola. Där hade man naturligt inte så mycket traditioner och långa beslutsvägar och man var först i landet med att starta en civilingenjörslinje i datateknik – redan 1975 startade man med 30 nyantagna studenter.

På KTH hade man inte alls samma vana att starta nya linjer. År 1932 hade man startat F- och L-linjerna (L=Lantmäteri som så småningom slogs ihop med Väg- och vattenbyggnad, omdanades och blev Samhällsbyggnad). Sedan blev det ingen ny linje förrän 1983 då Datateknik startade.

KTH hade en helt annan organisation på den tiden. Det fanns inga skolor men ett stort antal ofta ganska små institutioner med inte alls lika många professorer som nu. Varje linje hade en helt egen organisation med en egen linjenämnd, kansli etc. Civilingenjörsutbildningen var 4-årig (blev 4,5 år 1987 och 5 år 2007). Det fanns få internationella studenter och knappast någon undervisning på engelska.

Utvecklingen av datatekniken var ju snabb. Sverige hade ju haft en egen datorindustri och statsmakterna ville ju att Sverige skulle ligga i framkant. En utredning tillsattes. Och 1981 kom en rapport från UHÄ:s datareferensgrupp om ”Förstärkning av högre utbildning och forskning inom dataområdet”.

Utdrag ur rapporten. Kolla typografin.

Man föreslog bla att datatekniklinjen skulle inrättas även i Lund, Luleå, Chalmers och KTH. Lund, Luleå och Chalmers planerade att starta datatekniklinjer 1982. KTH hade inga sådana planer. Situationen började att bli pinsam för Sveriges största och ledande tekniska högskola. På F kunde man läsa rätt mycket datalogikurser genom att välja inriktningen mot matematik. Och på E kunde man läsa rätt mycket hårdvaruteknik. På Nada invigdes 1981 nya terminalsalar i klocktornets nyrenoverade vindsvåning – textterminaler med katodstrålerörsteknik (som tjock-teve) med ljusgrön text på mörkgrön botten.

Det fanns alltså kunskap och resurser på KTH, men ingen datatekniklinje.

Rektor Gunnar Brodin tillsatte en arbetsgrupp vintern 1982. Jag blev gruppens sekreterare (som skötte jobbet) och rektor var dess ordförande, men honom fick jag aldrig träffa utom vid gruppens möten. Min uppgift var att få gruppen att enas om att starta en datatekniklinje hösten 1983 och att utforma linjen. Och det fick förstås inte kosta för mycket. Det fanns på många håll ett starkt motstånd. Typ: ”Datorn är ett räkneverktyg och vi skapar inte linjer för olika verktyg”. Eller: ”Datatekniken har inte tillräcklig teoretisk underbyggnad för att motivera en linje”. Eller: ”Man kan ju redan läsa allt på F eller E”. Jag tror också att F och E var rädda att förlora i popularitet, men det vågade man ju inte säga högt. Jag hade många och långa enskilda samtal, gruppen hade möten och också en konferens i november 1982 och några i gruppen gjorde studiebesök i Linköping. Flera förslag till utformning och inriktning på linjen gjordes. Så småningom blev det hyfsad koncensus om att starta linjen och att den då skulle få en stark inriktning mot datalogi (till skillnad från övriga datatekniklinjer i landet). Det var dock en hel del kritik. Typ: ”Man kan ju inte bli civilingenjör utan att läsa en mekanikkurs (mekanik ingick i fysikkursen)”. Eller: ”Det här är ju egentligen ingen civilingenjörsutbildning”. Så här såg kurslistan ut – notera att 1p motsvarar 1,5 hp:

Matematik

• Algebra & diskret matematik 9p
• Differential & integralkalkyl 12p
• Diffekvationer & transformationer 6p
• Matematisk statistik 7p
• Optimeringslära 3,5p
• Numeriska metoder 4p

Hårdvara

• Elteknik 8p
• Datorteknik 5,5p
• Digitalteknik 5,5p
• Datorsystem & datorkommunikation 9p

Datalogi

• Inled. data & programmeringsteknik 12p
• Logik & programmeringsteori 10p
• Programkonstruktion (projekt) 10p
• Filsystem & databaser 4p
• Informationssystemutv. 4p
• Datorer & realtidssystem 4p

Övrigt

• Fysik 7p
• Tillverkn.teknik & ekonomi 5p
• Datorer & industriell verksamhet 4p
• Kurspool 16p
• Exjobb 20p

Och vad hände sedan?

Så kom då de första 60 studenterna. Mottagningen sköttes av F- och E-sektionerna och kansli D och F huserade tillsammans. Utbildningen hade förstås vissa barnsjukdomar men gick i stort enligt plan. Studenternas första programspråk var Pascal. Hösten 1985 fanns två salar med sammanlagt 44 Mac-datorer, vilket erbjöd nya möjligheter. Intressant var att vi de första åren hade många studenter som jobbat flera år som programmerare men som tyckte att de behövde läsa teori också. Det började gå felaktiga rykten om att man måste kunna programmera för att börja på D. Delvis för att studenterna skulle vara mer på samma nivå och men också för att man såg stora pedagogiska fördelar med det övergick man hösten 1987 till att använda Scheme (ett Lisp-liknande språk från MIT) som första programspråk och då använde man också schemegrundarnas lärobok och föreläsningsserie. Men år 2003 gick man tillbaka till att ha ett imperativt språk som förstaspråk och införde den stora kursen Introduktion till datalogi. År 2015 delades den upp i flera mindre kurser. År 1992 införde man en kurs i språklig kommunikation och det har man haft sedan dess även om kursnamn, innehåll och årskurs har växlat. Under alla år har man haft en kurs i ekonomi/organisation/industriell verksamhet. Under alla år har man också haft en kurs med ett större projekt (oftast hämtat från verkligheten) med relativt stora projektgrupper. Många av de förändringar av programmet som har gjorts har gjorts på initiativ av studenterna. De lärare som var programansvariga fram till min pensionering (därefter har jag inte koll) har alla varit intresserade av ett gott samarbete med studenterna. Programansvariga och institution/skola har också strävat efter att ha stora delar av examinationen i andra former än salstentor – och då helst i former som innebär att examinationen blir en viktig del av inlärningen. Ett problem som varit genomgående är att datateknikstudenterna är så attraktiva för näringslivet att de tenderar att börja jobba innan de har examen vilket gör att många inte slutfört sin examen. Ett annat genomgående problem är att andelen tjejer är alldeles för liten.

En stor förändring kom år 2007 då man började med masterprogram. Fram till dess hade studenterna visserligen haft stor valfrihet mot slutet av utbildningen, men de valde inte ett program på samma sätt som de gör nu. Med introduktionen av masterprogram som ges på engelska kom ju också en kraftig internationalisering inom hela KTH.