Idag, den 30 oktober 2018, är en deppig dag. En sådan där dag när den annars så ljuvliga frukostgröten bara smakar klister och den omåttligt billiga apelsinjuicen inte alls smakar så likt riktiga apelsiner, som den brukar. Utsikten från köksfönstret över det ståtliga Kungshamra ger mig snarare en känsla av obehag än hoppfullhet och sprudlande glädje som den vanligtvis skänker mig varje morgon. Jag våndas för det jag strax måste göra. I veckor har jag skjutit upp denna ofrånkomliga skyldighet, som fått mig att ligga sömnlös om nätterna. Nu är dock tiden inne och det är dags att jag trotsar min byxångest och tar itu med det som måste göras.

Det är med tunga steg jag går ner för trapporna i mitt hisslösa hus. I famnen bär jag ett klädesplagg, som om det vore ett litet nyfött barn. Ett par hängselbyxor i den vackraste färgen av dem alla. Från det tjocka bomullstyget stiger en härlig doft av jord, svett, färg, sommar och kärlek. Jag kan inte slita blicken från en liten fläck av grön färg, som tar mig tillbaka till en dag med dans, glädje och en välsmakande buffé. När jag rundar hörnet på det gråa hus jag bor i är jag nära att krocka med en intet ont anande student, som är på väg hem efter nattens eskapader. Jag ursäktar mig och stegar sedan fram, den sista biten till den byggnad vari tvättstugan befinner sig. Motvilligt låser jag med min orange plastbricka upp dörren till tvättstugan.

Där är den; tvättmaskin nummer 2. Den maskin som ska stjäla alla vackra minnen som finns ingrodda i dessa byxor och spola ner dem i avloppet. Mitt huvud känns tungt när jag öppnar luckan och varsamt lägger in byxorna. Sorgset, men ändå bestämt fyller jag på med tvättmedel och väljer program. Jag är nästintill svimfärdig när jag trycker på startknappen. Långsamt börjar vatten rinna in i maskinen.

Länge står jag och stirrar på byxorna snurra runt, runt där inne. När jag tar ut dem igen kommer de vara aningen blekare, aningen renare och mycket, mycket dystrare. Sedan ska de stoppas ned i en plastlåda i väntan på ljusare tider. Nästa person som får ta hand om de kan skatta sig lycklig att få bära ett par hängselbyxor, som har levt. Även om smutsen inte finns kvar kanske något minne lyckas klamra sig fast i byxorna och överleva.

Nu är det inte långt kvar tills de tvättats klart och ska hängas upp på tork. Jag känner mig helt tom inombords. Idag är en sorgens dag. Farväl älskade daddebyxor.