Det är inte varje dag man vaknar upp genomsvettig på en stenhård bädd som säkert är minst 250 grader varm, men å andra sidan förstod vi ju alla att denna dag skulle komma. Det är nämligen den 1a januari och kroppen känns lite mör, som om den blivit knådad hela natten lång.

Huvudet bultar medan jag vrider blicken långsamt till höger och ser min polare Margareta ligga på andra sidan bädden. Hur hamnade hon där? Vad hände igår egentligen? Jag försöker minnas men helt förgäves. Det är nästan som om gårdagen inte existerade.

Peter flyger in i rummet, som skjuten ur en kanon och glider upp bredvid mig. På sig har han en såndär hula-hula kjol, blommor runt halsen och med en ananas i handen. “Jävlar vad fräsch han ser ut…” tänker jag när han ligger där och jäser bredvid mig. Jag kan ju dock inte heller minnas hur mycket Peter drack igår, men det va ju nyår så man kan ju anta att det inte va en promenad i parken, så att säga.

Plötsligt rycker någon ner mig från sängen, allting omkring mig blir mörkt och rummet börjar att vagga fram och tillbaka som en ålandsfärja på vågigt hav. Öronen börjar ryka av ilska och jag svär för mig själv medan jag försöker fatta vad fan det är som händer?

Jag vaknar upp med ett ryck från min provisoriska säng på golvet när Pelle öppnar dörren och kliver in i rummet. Munnen är torrare än pappas humor och huvudet dunkar i takt med ekot från gårdagens fyrverkerier. “Nu ska det smaka med pizza, hörru!” säger Pelle och ställer ner en 3150 kubikcentimeter kärlek framför mig. Jag öppnar kartongen och luften i rummet fylls med en doft av tro, hopp och kärlek. Kan det nya året börjat bättre?