Jag vet att du läser det här. Jag vet att du som läser har öppnat det här numret och tänkt börja läsa det här. Jag vet att du innan du läste det här numret kanske hade hört om dbuggen innan, eller kanske inte. Men innan det vet jag inte så mycket om dig, kära läsare. Ärligt talat så har dbuggen inga prenumeranter, inga betalande fans, inga målgrupper som vi fast kan definiera. Och det är lite det som är problemet när vi vill nå ut.

Vi som utgör Redaqtionen älskar såklart det vi gör. Det finns inget bättre än att producera kvalitativ djupgrävande journalistik, såklart. Jag själv började skriva för att det vore kul att få spridning på Datasektionens humorkällor, informationskällor, vattenkällor. Datasektionen som förening är dock en spridd källa för att ta in humor, information och vatten, speciellt när man är en “vanlig icke-aktiv student”. Mycket av aktiviteten på sektionen kan kännas intern, uteslutande och bara helt enkelt “inget för mig”. Det kan kännas som att det inte räcker att det bara arrangeras två gasquer om året, en näringslivsdag om året, och inga ledarskapskurser. Jag känner till känslan, men sitter nu på andra sidan av den barriären och undrar varför man ens ska göra allt det där om ingen går? Eller snarare, varför ska vi skriva fler artiklar om ingen läser?

Jag vet dock att du fortfarande läser det här. Kanske av anledningen att du älskar dbuggen och har följt oss sen två år tillbaka. Kanske av anledningen att du plockar upp dbuggen för att prokrastinera. Men mer än så är det omöjligt att veta. Därför kan man ställa sig frågan: hur länge ska dbuggen hålla på? DUN-DUN-DUUUUUUN. Skoja bara, det här började som en allvarlig ledare, men slutsatsen är snarare att vi finns här och producerar skit året runt. Har du hört vår podcast, dtugget, där vi producerar minst lika mycket skit, fast oftare? Varje onsdag!