Få har nog undgått hashtaggen #metoo som fått stor spridning under de senaste dagarna. Våra flöden fylls av berättelser, krönikor och debattartiklar, mitt flöde är inget undantag. Jag blir stärkt av alla som vågar gå ut och berätta, och gemenskapen och stödet som finns ute på internet. Men framförallt blir jag förbannad, och två av anledningarna till varför hittade jag i ett av min gamla lokaltidnings kommentarsfält på Facebook.

Först en kort bakgrund. Under de senaste veckorna har flera kvinnliga Hollywoodskådespelare gått ut och berättat att de har blivit sexuellt trakasserade av regissören Harvey Weinstein. Som en följd av detta lade skådespelaren Alyssa Milano ut följande tweet:

December 3, 2012

Inom ett dygn fick tweeten 38 000 kommentarer, 13 000 retweets och 27 000 likes. Sedan dess har spridningen fortsatt och i skrivande stund är originaltweeten uppe i 64 000 kommentarer.

Det gör ont i mig att läsa om allas historier men det kommer inte som någon chock. Jag vet själv hur det är och jag har hört mina vänners berättelser. Det är inte mer än rätt att det här ämnet belyses, det borde det göras mycket oftare. Men varenda gång en feministisk digital rörelse dyker upp, eller någon röst från en utsatt grupp hörs, kommer också idioterna fram. Idioterna med sina kommentarer som får mig att inse vilka fler problem vi måste kämpa mot.

När jag satt och scrollade Facebook såg jag en nyhet om ”Enormt gensvar för ”Me too”-kampanj”. I kommentarsfältet kunde jag läsa två kommentarer, som på varsitt sätt men båda med bottenlösa argument, försökte förminska kvinnor i allmänhet och #metoo-kampanjen i synnerhet.

Den första kommentaren var från en äldre kvinna. Hon skrev att hon tycker att det hela är ”en svår nöt att knäcka” och att ”det idag verkar som att det räknas som sextrakasserier om man lägger handen på axeln på en kvinna”. Den här kommentaren är i stil med programledaren Elisabeth Höglunds omdebatterade och upprörande krönika där hon diskuterar vad som egentligen är sexuella trakasserier. Hon skriver:

Det är alltså inte helt enkelt att definiera, men kvinnorna i den här kampanjen tycks inte bry sig om sådant analytiskt finlir. Om en man nyper en kvinna i rumpan så tycker inte jag att det är det värsta som kan hända.

Att äldre kvinnor inte tar yngre kvinnors parti utan istället propagerar för något i stil med ”sluta gnäll” får mig att tappa hakan. Att de inte ser något värde i att kvinnor idag inte tänker acceptera den här skiten bara för att de inte gjorde det på sin tid. Det sista som behövs är att fler unga tjejer ska behöva fundera på om det var ett sexuellt övergrepp, om det kanske till och med var deras eget fel. Det vi behöver är att ännu fler vågar kliva fram och berätta.

Nästa kommentar var från en man. Vi har hört det förr men han sa det igen: ”inte alla män”. Han skriver att ”[…] många av kommentarerna är rena påhoppen mot alla män och vad alla män gör och det är inte rätt”. Det här är så tröttsamt, att varenda gång kvinnor vågar stå upp så kommer det någon man som istället för att lyssna på det som sägs skylla ifrån sig. Om just denna man råkar vara perfekt och aldrig gjort en kvinna obekväm är det toppen, men han måste se det strukturella problemet. För män, det är inte er det är synd om. Det är synd om alla kvinnor som blir sexuellt trakasserade av, i de flesta fall, män.

Just det här för oss in på ett tredje problem. De flesta kvinnor säger att de blivit utsatta för övergrepp av män, men nästan ingen man säger att han har utsatt någon. Det är tröttsamt att det ständigt är kvinnor som måste ta den här kampen, istället för att män tar sitt ansvar. Det finns dock ingen enkel lösning på det här problemet. Författaren Nina Åkesson diskuterar just detta i ett facebookinlägg, hon menar att lösningen inte är att ”raljera över hur få män som nu går ut och berättar om sina erfarenheter av att utföra övergrepp”. Hon menar att lösningen är en konstruktiv och öppen diskussion, att raljans stänger alla sådana försök med en smäll.

Vi pluggar här på KTH för att bli ingenjörer, för att bygga på en värld som konstant utvecklas till det bättre. Hela tiden tvingas vi dock dras tillbaka av all skit mänskligheten håller på med. Det är krig, terrorattacker, våldtäkter och rasism. Listan kan göras lång.

Att dessutom, på toppen av allt detta, få kommentarer som ”inte alla män” är det sista vi behöver, att ständigt behöva förklara vad vi menar med det vi säger. Det vi behöver från dessa män som ”inte gör något fel” är stöd. Tänk vart vi skulle kunna nå om vi slapp bromsas av all den här skiten hela tiden. Det är hög tid att börja gå gemensamt framåt istället.

Tills dess måste vi fortsätta prata om det och fortsätta kämpa, och du som är kille och läser det här – fundera på vad du kan göra. Rannsaka dig själv, lyssna på kvinnor i din närhet och låt dem äga sina berättelser istället för att bagatellisera dem. Den här texten var lång men det är bara en bråkdel av det som finns att diskutera på ämnet. Som vidare läsning rekommenderar jag följande:

• Hanapee: “Jag med”
• Brita Zackari: “Sluta bagatellisera våra berättelser om när män tagit för sig av oss”
• Flora Wiström: “Me too”

Länge sades det att studenterna på datateknik KTH var mer än kompetenta och under en lång tid stämde detta påstående, men allt har ändrats nu. Upp är ned, bak är fram och höger är vänster. Innan vi undersöker vad det är som är grunden till ett stort missnöje inom IT-branschen och även resten av världen ska vi backa till 03-10-2017 där allt startade. Under ett av dbuggens möten kom man fram till att man ville undersöka en fråga, som många i redaqtionen tyckte var självklar, med hjälp av resten av sektionen. Frågan är givetvis om vad som är en högerdab och vad som är en vänsterdab. Det skulle de inte gjort, för när man stängde omröstningen 06-10-2017 23:55 hade något hemskt hänt. 50% av sektionen hade objektivt fel åsikt, de tyckte att en högerdab var en vänsterdab! Efter omröstningen började ryktet sprida sig och ack så chockade resten av världen var. Nu har jobbsökande D-studenter det svårt på arbetsmarknaden, skolsammanslagningen har lagts på is då de andra linjerna inte vet om de vill förknippas med datateknik och gamla tanten som alltid hänger runt ICA Bagarmossen var otroligt besviken.

Citat från framstående personer när de fick höra resultatet:

• ”Oj” – Barack Obama

• ”Antingen lämnar vi eller ni EU” – Angela Merkel

• ”Jag som trodde att D-Osq var sköna” – Albert Einstein

• ”Stelt” – Rosa Parks

• ”Vänta vadå? Är det inte en vänsterdab?” – Kim Jong Un

Skämt åsido var det otroligt jämnt, who would have guessed? Det var på riktigt 98 mot 98. Man kan ha i åtanke att det inte fanns någon check som såg till att alla bara röstade en gång men det var jämnt hur som helst. Här är i alla fall alla svaren med motivering om du undrar hur en sån där höger/vänsterdabare tänker egentligen

Efter höstens dagiskaos i kärrtorp beslutade kommunen att slå på den stora trumman och sammankalla rådet för krishantering och kontroversiella problemlösningar, för att lösa problemet med för få dagisplatser och för få rutschbanor. Det beslutades att skolan för datavetenskap och kommunikation i samarbete med dbuggens institut för forskning och felsteg arkitektoniska falang, skulle uppföra ett hyggligt gäng prototypdagis baserade på välbeprövade koncept inom datalogin.

Koncept 1:
Dagiset stacken.
Mycket platseffektivt i två dimensioner då hela dagiset byggs som en skitlång och skittrång korridor. Verksamheten gick knackigt i början då många föräldrar hade svårt att anpassa sig till de mycket stränga hämtnings- och lämningsschemat. Med tid insåg föräldrarna att det var för allas bästa att komma i tid. Men idén skrotades efter att 74 förtvivlade föräldrar stod och inte kunde hämta ut sina barn då, Maja 5 år var i vägen överst på stacken. Hennes pappa hade fått pyspunka.

Koncept 2:
Dagiset arrayen.
Den mest lovande idén, mycket anpassningsbart dagis med bra plats- och tidseffektivitet. Dagiset sågs som ett misslyckande då en av dagispedagogerna började haspla ur sig felkoder och hamnade i ett komatöst tillstånd efter att en förälder bett om barn #44, trots att det bara fans 38 barn på dagiset.

Koncept 3:
Dagiset länkade listan.
Hela dagiset ligger under två kilometer under mark, i totalt beckmörker. Föräldrarna åker en hissfärd på 15 minuter tills de puttas ut i en enorm knäpptyst hangar. Väl vid det första barnet måste föräldern ruska om barnet och fråga om det är dennes barn. Barnet kommer, förutsatt att det inte är rätt barn, bara skaka på huvudet och peka ut i etern. Föräldern måste då bege sig åt det hållet för att hitta nästa barn. Dagiset las ner och lokalerna byggdes om till topphemligt labb med en fräsch vindtunnel.

Koncept 4:
Dagiset sorterade binära sökträdet.
dbuggens institut för forskning och felstegs flaggskepp. Dagiset i sig är en fullkomligt monumentalt stor byggnad med massa rum. Rummen har ett ensamt barn i sig och två vattenrutschbanor som leder till nya rum som i sin tur har egna rutschbanor och barn. För att hitta sitt barn måste föräldern spendera uppemot 90 minuter i detta helvetiska vattenland jämförandes namn. När ett barn hämtas ut påbörjas den utdragna processen att återställa ordningen i trädet. Byggnaden är nu ett ICA kvantum eller nåt.

Koncept 5:
Dagiset hashtabellen
Föräldern går fram till en dagispedagog och ger denna en nyckel, förslagsvis barnets namn. Sedan hämtar dagispedagogen barnet och man kan gå hem.

Koncept 1 valdes ut för fortsatt verksamhet.
Signerat Schitzheimen.

Det är höst och sektionens verksamhet accelererar som vanligt i cirka fyra gafflar i kaffefiltret, och som vanligt så finns det för få bord i META. Man kan då misstänka att det är Baknämnden som har gått och snott dem för att baka sitt halloween-godis, för visst behöver man bord för sånt? Så är det en viss bakis-person, eh, jag menar såklart Bakis-person som då har gått in i META lite lagom innan lunchruschen och sedan transporterat bort alla bord från grannskapet. Sanningen kommer vi nog aldrig få reda på, men om det dyker upp vegetariska bullar eller en regnbågstårta så vet vi alla vart vi kan ställa frågan: “Användes sektionens bord för detta?”. Troligtvis inte, men man måste ju få fråga.

En fråga vi alla ställer oss: ”Är det verkligen värt att gå på föreläsningen idag?”. Ofta är det ett väldigt tufft beslut med många komponenter som väger in, ”Är det en bra föreläsare?”, ”Fan den börjar klockan 08”, ”Fast de går ju ändå igenom tentan…”, ”Hmmm, hur mycket bryr jag mig om kursen egentligen?”. Om era tankegångar går i liknande spår behöver ni inte frukta mer, det finns ett helt objektivt sätt att avgöra om det verkligen är värt att gå på en föreläsning, nämligen vilken föreläsningssal det är.

För att underlätta er beslutsprocess har jag sammanställt en fantastisk review av alla föreläsningssalar värda att reviewa:

Q1
Fördelar:
Ganska stor, burkar alltid kunna få nice platser. Rätt ny sal (tror jag, har ingen aning egentligen) så ventilation och så brukar fungera rätt fint.
Nackdelar:
Ljudsystemet fungerar seriöst aldrig, om det nu beror på att föreläsarna jag haft där bara inte har någon aning eller om ljudsystemet faktiskt bara är trasigt lämnar jag upp till läsaren att avgöra.

Q2
finns Q2?

Maskinsalarna
Alltså helt seriöst så har jag varit i några föreläsningssalar i maskin, men traumat att ta sig dit har fått mig att glömma bort hur det var.

E1
Fördelar:
E1 är riktigt fint, gott om space och ganska fint att titta ut genom alla fönster längst bak, varför man nu skulle göra det under en föreläsning. Takmålningarna är typ fett K-märkta så de är helt perfekta att tappa fokus genom att stirra och fundera över dem.
Nackdelar:
Av någon anledning så verkar föreläsare gilla att skippa ljudsystemet här (ljudsystem och HDMI är alla föreläsares nemesis), vilket gör att om man sitter längst bak hör man typ inget, sitt långt fram.

E2
Vet att salen finns, men har genuint aldrig varit inne i den

E3
Fördelar:
Riktigt trång och mysig.
Nackdelar:
Dörren är sjukt dålig, den går jättelätt sönder om man sparkar på den host host.

V2
Skrev en tenta här en gång, den gick inte så bra som jag hoppades så salen får ett väldigt lågt betyg.

F1 - FETT
Var förberedd på att ta med syregastuber och eventuell en gasmask eller två inför en föreläsning här. Om du nu mot all förmodan skulle överleva utan syre under två timmar förbered dig på många missade samtal från mamma och diverse missade friend requests från bottar på Facebook. Finns nämligen NOLL eluttag, typ.

F2 - FTVÅ
F2 kallas frysen, har hört att det är för att det är så kallt där, men har helt ärligt inte varit på tillräckligt många föreläsningar för att kunna verifiera påståendet själv. I övrigt finns det inte jättemycket att säga, den finns liksom.

D1- DET
Fördelar: ALLT.
Nackdelar: INGA.

Nu kanske du tänker, ”Carl-Johan, är du verkligen rätt person att skriva om föreläsningssalar, du är ju aldrig på föreläsningarna?”, och då tänker du helt rätt.

GAAAAAAAAAAAAAAHHSHSDHFDFH! Du vaknar av att din rumskamrat har fått sendrag i iris, trumhinnan och ringmuskeln SAMTIDIGT. HAHA, det här kan bannemig bli den bästa dagen i mitt liv tänker du. Du hatar Hulda-Lisa med hela ditt hjärta, ditt sämsta beslut i livet var att flytta in i denna kloak till lägenhet som Hulda-Lisa hyrde ut ett rum i för tre paket snickers, en falukorv och en 88:an i månaden. En bra deal tyckte du när du letade runt efter boenden i chatten på Avpixlat. Annonsen sade “Sverigevän med bra släktträd” och du tänkte direkt att det passade dig som handen i handsken då du både gillar Sverige och morbror Everts äppelträd. Hur skulle du kunnat veta att du skulle vandra rakt in i tredje riket? Men eftersom dagen började så bra så tänker du att du ska börja tindra lite, morsan säger ju alltid att det börjar bli dags att träffa drömprinsen. Du är mitt uppe i ditt frenetiska swajpande när du ser honom, the guy, the man, the dude, drömprinsen. Med det där utseendet kan ju inget gå fel tänker du. Du bestämmer dig för att kika in honom lite närmare. Sonny, som han heter, har en tatuerat tår under ögat och har riktigt nice nysnaggat hår. I hans bio framställer han tydligt att “det är inte alla män som trakasserar” vilket känns sjukt nytänkande och som ett väldigt rimligt argument som inte alls är att gå ifrån frågan han talar om. Du bestämmer dig för att dra in värsta jävla superliken och han svarar med den bästa dickpicen du någonsin sett. Shit vilken bra dag.

dbuggen har under många långa år använts sig av stavningskontroll för att hålla kolla på alla de lrångliga orden i de svenska språket. Dyra pengar av dbuggen till synes ondliga bugdet har lagts på avancerade program för att artikllarna ska hålla den standaraden som de alltid hålllt. Ideérna är dock alltid orginella och kommer alltid djuot innifrån själen, även fast de ibland behövers luras fram med lite substanser, Vilket alltid leder till ärliga läsverfad artiklar. Fast under denna experimentella övning kommer detta dyra rättstavningsprogram vara helt frånkopplat. Ingen vet vad detta kommer leda till, eller bvilka konsekvenser det komemr frå. Korrläsnning är för töntar och inget som bduggens prisbelönat journatlister anvädenr sig av. Så det ni läser nu äri den allra srenastte formen av jounalistitk. Det jag vill komma till är hur flask all a andra tidningar och medirer är.Degörmmer si okompetends bakom dyra probgram ohc andra persners vakadne ögnon. Våra resa själar och samvete är det dyratste vi äger, til och med dyrare än de t jävla programmet vi al alla pengerar åp i våvrans. jag tyckr iv borde lägga mer pengar på cool aprofilkläder så vi kan taoss runt i skolan som jocks från en amerikasnc highschiil ruelle. Jag skirver denna atirkeln mensad jag ricker obrk, emen trort inte det negastivt påverjar deit skläöna flöde jag har. TExten flyter ut fr mina fingarar jovh jag är ganskas å jäklva säker op att det inte behljövs nå jäkla elektronikst hkjälp fö ratt få en vacker text som flyutret som een porladne åa vhallonsfat. ÖLen sakuumu lgiger poå okanter avan glöaster ocjh sreu tsom flnalen färgade r draknar som slogs i asolkuåppgången. OHc amed dedasas koerta och veacja ord känner jag ajhtrta jag kägeger oign själk vi texten ja g skriver, för atta mina kösasare oskma opfå den så ocenetsurerard verk somn möjlkjgt.tkakc för mimg!