Du vaknar upp och känner dig hoppfull. Du tror att denna vecka ändå kan bli ganska nice. Du unnar dig en lång varm dusch samtidigt som du står och nynnar på den där låten från Life of Brian, “always look on the bright side of life”. Resten av morgonen går som en dans på rosor. Du behöver knappt fixa frillan för att du har tappat så mycket hår under natten, du skiter i att borsta tänderna för din andedräkt luktar redan gudomligt även fast du käkade två kilo ostbågar igår och du behöver inte sätta på dig nya kläder men det intalar du dig bara för att du är så jävla lat.

Det är inte förrän du klivit ut genom dörren som du faktiskt tar en ordentlig titt på din klocka och inser att du har ställt fram den en vecka för tidigt. “Äsch” tänker du. “Borde inte spela någon roll” och så rycker du på axlarna så hårt att din högra axel hoppar ur led. Jävlar vad ont det gör! Du vrider dig i smärta medan du försöker plocka upp mobilen i din högra ficka med din vänsterhand. Tyvärr är du så högerhänt att när du väl når mobilen så vet du inte riktigt hur du ska göra för att faktiskt plocka upp den.

När du står där och fibblar stannar det en tant med barnvagn och frågar om du vill ha hjälp. Du hinner knappt öppna munnen innan hon känner lukten av din andedräkt och börjar spy rakt ner i barnvagnen. Du provar då att skrika till någon på andra sidan gatan och ber dom ringa en ambulans. Tyvärr är alla människor på andra sidan gatan upptagna med att försöka få ut Z och X över tripple letter och tripple word på Wordfeud. Du står kvar utanför din dörr och fäller en tår. Där står du kvar och väntar på bättre tider. Självklart vet du att dessa bättre tider aldrig kommer att komma. Buhu.