När jag nånstans kring klockan fyra i morse hade skrivit klart min korkade krönika (som, om du missade det, står först i det här numret) och hackat ihop den här sidan insåg jag att jag ville skriva nånting seriöst också. Jag kunde inte riktigt komma på någonting jag ville skriva om, eftersom allt som snurrade i huvudet var tanken att jag ändå var ganska nöjd med det här först numret av dbuggen 2015.

Nu ligger jag i sängen och drömmer om jakten på något med faktiskt journalistiskt värde, och oroar mig lite grann för att det här kommer bli en tidning med trams, uteslutande. Vi får se vad det blir av det här. Men man brukar väl säga att första steget är det svåraste? Då borde ju resten vara kirre-biff, som man säger. Visst säger man så? Jag tänker säga så i alla fall. Just ja, jag skulle skriva nånting seriöst nu. Det gick väl sådär. Nåja. Det är väl inte så noga.

Det här är nummer ett. Färdigställt natten innan deadline, enligt tradition sedan tryckpressens uppfinnande och alla tidningars historiska ursprung. Mot oändligheten och vidare.