I denna korta studie ska jag, Samuel, gå till botten med allt snickesnack om regelbundna sovtider. Det vill säga hur jobbigt det är, hur mycket det hjälper i en students liv och var man får tag på det.

Dag 1:
Jag inser hur pass fel ute jag är när jag kliver upp 08:30 på min lediga dag. Och flämtar när solens vassa strålar penetrerar gardinerna och träffar mina näthinnor. Utanför hörs ett avgrundsskri när förmiddagens helvetiska varelser kvittrar sina diaboliska symfonier från trädkronorna. Jag skryter hela dagen på reddit och postar hejvilt om självhjälp och hur ‘inspo’ jag är.

Dag 2:
Dagen börjar 08:45 och jag känner mig inte som härdsmälta utan snarare kanske ett vrak. Jag inser att mitt skryt igår var en dåres, och hur långt jag har kvar. Jag somnar gott på kvällen efter att ha läst synnerligen intressant facklitteratur.

Dag 3:
När jag vaknar ser jag att mitt fönster och alla de vackra fåglarna i träden är glasklara. Jag spenderar dagen med att rensa ut mina nu onödiga kontaktlinser och glasögon. Jag springer milen på 17 minuter, och får ett samtal att CSN har raderat min studieskuld. En impad farbror ger mig 1000 kr.

Dag 4:
Jag vaknar av att jag hör ljuset träffa hustaket. Livet och existensen självt ger mig kraft och jag svävar in i köket där jag brer min macka med telepatisk kraft. Jag läser lite inför flervarrens omtenta i Augusti och inser att jag redan kan allt. Jag får ett mess med jobberbjudande på NASA och sätter igång med terraforming av Mars.

Dag 5:
Jag börjar läsa alla linjer på KTH parallellt men inser att jag redan kan allt. Alltså just precis ALLT.

Dag ~ALLA:
Jag inser att jag i sömnen manifesterat mitt medvetande i etern och lösgjort jaget från tid och rum. Min uppfattning sprider sig över allt som var, är och kommer att ske. Jag, eller allt då, drar en kosmisk suck över existensens simpelhet och lämnar den här verklighetens manifestation.