Jag öppnar dörren och möts av en ensam led-lampa som hänger från taket. Dess omöjligt grågröna ljus sticker i ögonen. Färgen den sprider över de vita väggarna, omaka stolarna och de tomma matlådorna passar stämningen i rummet kusligt väl. Som att den som bott här långsamt gett upp hoppet och bit för bit, och utan att inse det själv fallit i lampskenets våld.

De dammiga persiennerna bekräftar det ord som rummet utstrålade redan när jag klev in genom dörren. Ångest. Jag faller sakta ihop till en hög på golvet. Från den här vinkeln syns inte dammet på byrån, den tomma chipspåsen på bordet eller smutsdisken på köksbänken, och jag känner någonting inom mig som sakta släpper taget.

Ignoransens ljuva och hoppfulla melodi tonar dock snabbt bort och jag lämnas med en dånande tystnad. Min ovetskap om förfallet runt omkring mig var bara ett plåster på det djupa såret inom mig. Det var då jag förstod. Förstod orsaken till allt mitt lidande, min ångest, och mitt livs alla misslyckanden. Jag stänger sakta ögonen och känner hur lampskenets makt över mig slocknar.

Mitt inre: Ljuva tankar, lugn och glädje.

Jag ligger kvar en stund.