Trådlös kommunikation. Frånsett tal, sång, skrik och flöjt, kan trådlös kommunikation ha varit en av de mest frigörande framstegen mänskligheten klurat ihop? Tesla var troligtvis först med radio, men hans förrädiska assistent Marconi snodde idén och blev över natten telegrafins rockstjärna, och i hans kölvatten ploppade det upp popkulturfenomen som piratradio, mix Megapol och radiosända Disney on ice. Sedan dess har ISO styrt och ställd vad som ska gälla i det heliga landet av elektromagnetisk kommunikation. Men det finns ett område som legat i internationella standardiseringsorganisationens blinda fläck. En skymf mot de annars så smutta protokollen för trådlös kommunikation. Bluetooth.

Jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan uppkomma så många variationer på hur man parkopplar två apparater bestyckade med bluetooth. Det minst besvärliga brukar vara att koppla mobilen till t.ex. en högtalare. Men även där kan det krångla, ska man klicka på knappen en gång? Eller två? Ska man hålla in knappen? Den piper, letar den nu? Nu blinkar den blått, ibland blinkar den grönt, för det mesta är den bara röd. Men det blir än värre när man ska parkoppla två icke-mobil enheter, giv mig styrka. Det bästa brukar vara att göra en uttömmande brute force på alla möjliga kombinationer av knapptryckningar, vrål och rop på hjälp.

90-talister är inbitna användare av tekniska gränssnitt och kan i stort sätt navigera sig i alla GUI:n och har en naturlig förståelse för hur man använder teknik. Men när jag ska parkoppla min mobil med en skräpig högtalare från Clas Ohlson känner jag mig totalt maktlös. Det slutar med att jag barbariskt trycker på alla knappar och lyssnar på sprakig musik med en sur eftersmak i munnen. Varför kan inte alla bluetooth enheter bara funka på samma sätt? Snälla paja inte mitt generation Y ego och standardisera parkoppling. Snälla.