Ni vet hur det är. Man rullar in mot skolan - lite lagom morgontrött, hörlurarna är på och man vill helst bara att godtycklig övernaturlig varelse ska uppenbara sig och proklamera att “Dagen idag är inställd”. Av någon outgrundlig anledning kollar du upp från mobilen, kanske för att kolla när tuben går, kanske för att inte gå in i en lyktstolpe, vad vet jag. Du ser en skön grabb, han påminner lite om din gamla barndomsvän Ingvar, och han har något lurt i blicken. Du får för dig att han nickar lite lätt åt dig. Fullt rimligt, tänker du. I din hjärna finns det nu ca 45.000 mer eller mindre smarta idéer på hur du kan ta dig ur denna situation. Diskret nicka tillbaka? Ett snabbt “hej”? Vinka lite lätt?

Inget av ovanstående händer. Istället har din hjärna fått för sig att den bästa responsen är att peka med finger-guns åt grabben.

Han stirrar lite underligt på dig. Du undrar vad du håller på med, vem fan gör finger-guns längre. Han sträcker på sig. Du blir nervös och kollar bakom dig. Du ser där en tjej, som även hon stirrar lite underligt på dig. Grabben drar iväg ett “Hej Anita!”, och hela situationen blir klar för dig. Det finns numera bara en tanke som flyger omkring, “Hur kan jag få denna dag att ta slut så snabbt som möjligt?”

OBS: Personerna i artikeln heter egentligen något annat.