På Luftens Hjältar Consulting Technologies i Norrtälje använder man applikationen Slack för den interna kommunikationen på företaget, något som har blivit lite av en standard inom branschen. På detta Slack är det vanligt att man skapar kanaler för varje enskilt team, intresse eller kompetensområde i företaget. De tio anställda på Luftens Hjältar Consulting Technologies har tidigare inte haft några problem med applikationen.

“Vi har alltid känt att vi saknat något av det här”, säger Love Akt Shully som jobbar som deltidswebbutvecklingsramverkskonsult på företaget.

Med kanaler som #ekonomi, #javagurus och #melodifestivalen-fans har chattandet ökat frekvent på företaget, något som glädjer både anställda och VDn Cillary Hilton.

“Alla här kan diskutera om allt mellan himmel och jord, vilket har fört oss anställda mycket närmare varandra. Det finns inga åsikter som är för kontroversiella.” berättar Hilton för dbuggen.

Men så sent som i eftermiddags läckte det från företaget att en anställd skapade kanalen #stiflerforpresident_2020, vilket ledde till att anställningskontraktet revs direkt. Eller som det heter på fackspråk: “en instant kick”. Händelsen blev alltså lite för mycket för företaget, som sen stängde ner all kommunikation i applikationen och återgick därmed till brevpost mellan de olika teamen i företaget.

Man kan även uttrycka det som: Tio små webbutvecklare gjorde många kanaler. En skapade en kanal för mycket, så var dom bara nio. Hallå webbutvecklare, tänk på vad ni gör.

Efter att ha undersökt antalet läsare som dbuggen har så blev vi helt slagna av dessa enorma siffror, som raskt närmar sig miljonbelopp. Därför bestämde vi oss för att göra en grundlig undersökning av vad det är som lockar läsare till vår ädla tidning. Nedan följer ett utdrag av den fantastiska respons vi fick klockan 04.35 natten till söndag i närheten av Kronobergshäktet.

“ÖÖÖÖÖÖÖÖH, FLYTTA PÅ DIG”

“Hörru, du råkar inte ha lite tjack och kränga eller? Snuten tog allt jag hade.

“Jo jag vaknade upp en måndagmorgon, du vet så där riktigt jävla otaggad på att gå till jobbet. Sen går jag och fixar morgonkaffen och sätter mig vid köksbordet. Det är då jag inser att min prenumeration på DN som jag snodde från min son via hans Mecenatrabatt är slut, då blir man ju helt jävla tokig va? Så du vet jag ringer upp min son och skäller ut honom för att han inte förnyat sin jävla prenumeration, hur tänkte han liksom. Fan vad förbannad jag var! Då sa han att jag kunde läsa dbuggen istället medan han går ut och tigger lite pengar till en ny prenumeration. Haha, skaffa ett jobb skitunge. Så ja jag läste dbuggen i tre dagar medan han var ute på gatan och fixade tillbaka DN. Fy fan vilken pisstidning dbuggen är, DN ska det va.”

“Vadå för jävla debugg?”

Pendeltåget mot Märsta är tio minuter sent och plattform 15/16 på Stockholms Centralstation börjar fyllas på med allt fler och fler människor. Människor som efter en lång och hård arbetsdag börjar röra sig hemåt för att få sig en ledig stund men för mig har min arbetsdag bara börjat. Det har nämligen äntligen blivit dags för mig att åka på SLs 36e linje i ca 30 minuter för att till sist hamna i Upplands Väsby där jag ska få följa motorcykelgänget Dödskvartetten denna eftermiddag.

Klubben Dödskvartetten (eller Deathsquad, som dom egentligen vill heta) grundades våren 1983 när grabbarna Henke, Berra, Krille och Lasse alla fyra köpte varsin Ciao-moppe som de trimmade. “Äh, trimmade och trimmade… Det vi gjorde var att tejpa fast choke:n i intryckt läge.” säger Henke, inofficiell ordförande för Dödskvartetten.

Väl framme i Väsby (som lokalbefolkningen kallar det) måste jag hoppa på buss 533 för att komma fram till glädjens rondell där vi har bestämt att mötas upp. Bussresan tar ca 5 minuter och tar mig igenom centrala Väsby, förbi Väsby Centrum med sina 80 butiker och förbi Vilundaparken som är Väsbys största sportanläggning där bland annat Väsby Hockey spelar sina matcher i hockeyettan. När jag kommer fram till glädjens rondell hör man det dånande ljudet från hojarna.Grabbarna i Dödskvartetten är redan där och åker varv på varv i rondellen i motsatt riktning.

Till slut, efter kanske 20 varv, stannar kvartetten vid mig. Krille ryter till “Hoppa på för fan!” samtidigt som han petar in två prillor i munnen, en på vardera sida. Jag sätter mig bak på Krilles hoj och gänget rullar iväg mot klubbhuset i formation. Klubbhuset är en gammal lagerlokal i Runby som tidigare ägdes av Staffan från det lilla området Ägget. “Staffan va våran lärare när vi gick i 3an på Runbyskolan.” berättar Berra. “Det var kanske två år sedan som vi knackade på hemma hos honom och sa bestämt åt honom, under pistolhot, att ge oss hans jävla lokal och då fick vi den. Jävla schysst asså.”

Klubbhuset uppfyller alla ens fördomar när det kommer till inredningen. Direkt till höger när man kommer in finns en liten köksvrå med kyl och frys. Rakt fram står ett biljardbord utan kulor och som har fått ena benet utbytt mot en halv kö fasttejpad i bordet med silvertejp och tIll vänster står det två soffor riktade mot en gammal CRT TV vars skärm är totalt sprucken. På väggen bakom biljardbordet står det sprayat med stora svarta bokstäver “SKIT PÅ DIG, POTATISGRIS” och resterande väggar är klädda med posters på bandet Europe som precis som Dödskvartetten också har rötter i Upplands Väsby. “Inte många som vet det men det var faktiskt vi som inspirerade Europe att skriva The Final Countdown. Vi sa ba en dag att vi fan skulle åka till månen med våra hojar och senare samma dag släpper Europe låten. Jävla coolt asså.” säger Berra stolt.

Visiten i klubbhuset blir ganska kort denna eftermiddag. Henke, Berra och Lasse sänker snabbt varsin Sofiero på långburk samtidigt som Krille sitter och skruvar ut en skruv på TVn. Så fort ölen är slut samlas grabbarna i en cirkel med varsin hand i mitten av cirkeln och Henke vrålar “DEATHSQUAD PÅ TRE! EN TVÅ TRE!” varpå hela kvartetten svarar “DEATHSQUAD!” innan dom snabbt stegar ut genom dörren och åker iväg på sina hojar tillbaka till glädjens rondell för att ta några ytterligare varv innan det är dags att åka hem till familjen och äta middag.

Kasta sig ut i havet, bland vågorna, bland djupet och grunden. Sova i skog eller på strand, i tält, blöt sovsäck och kyla. Enkla dubbla trippla lager kläder, känslan i tårna lika långt borta som målet. Stora personer i litet tält, axel mot axel, ofrivillig tåflört, snark och mörkets ljud. Somna sent av utmattning. Vakna tidigt av gryningen, unken lukt och tvång. Klä av sig, klä på sig. För varmt, för kallt? vem vet? Plocka upp, plocka ner. Ut på havet. Ut i vinden, ro mot naturens onaturliga krafter, känn dig besegrad. Blås in på en ö, blås in i ensamheten. Vänta på guds timer, en dag, två dagar, uttråkad? Synd, vänta lite mer. Läs ut en tjock bok på en dag. Inlåst av regnet, vänta lite mer. Snubbla på en gren, sparka sönder tån på en gren. Vatten i båten, blöta strumpor, blöta allting. Vill du torka? vinn på solens lotteri. Ingen vinst? synd, vänta lite mer. Hungrig? På med gasen, fram med elden, ut med burken, värm, vänta. Ät ut burken med en kniv. Småkryp och smuts i tältet, lär dig gilla det, du är fast. Ont i händerna, ont i fötterna, byt roddare, byt igen, suck it up baby. Gör allt igen. Frys. Somna. Vakna. Ro. Svettas. Blåser. Blåsor. Alkohol. Avtrubbade. Snack. Kamratskap. Polare. Kämpa. Och om igen. Vakna av gryningen, solens värme, ny dag. Gårdagens mörker är borta. Utvilad och pigg. Skratt, historier och solsken. Ut på vattnet, ut i solen, vindstilla. Magiska skogar, berg och vyer. Obebodda landskap, orörd natur. Vild natur, vilda djur kommer nära. Fiskar, sälar, örnar, rådjur, hjortar och ormar. Frihet, gör vad du vill, åk vart du vill. Höger? Vänster? Bara du vet, du och din magkänlsa. Du har rätt, ingen kan säga till dig. Total frihet, ta en sovmorgon, ta en sovdag, ro på dagen, ro på natten. Sola, bli brun, bli blond. Klä på dig, klä av dig. Duscha i havet, duscha helt fri, duscha inte alls om du vill. Blanda i båten, lär dig recepten. Hungern är bästa kryddan. Rök, rök inte. Lär känna dig själv, ni är ensamma, ingen dömer. Solnedgångar, soluppgångar, lika många som karaktärer du möter. Ingmar va gladast, tanterna snällast, k-rautasnubben argast, Janne skönast, Fiskesnubben bipolärast, Holländarna nyfiknast, Eva kebabpizzigast, Kulan fullast. Minnen för livet. Kompisar för livet.

“Vad gör basilika så distinkt gott?”

Solstrålarna skimrar genom fönsterglaset. Basilikaplantan står och hoppar av vinden, på fönsterkarmen precis framför fönstret. Färgen på löven skiftar från mörkt till ljust de korta ögonblicken strålarna slår till. Rita låter mig vattna plantan med en slitet turkosa vattenkanna som visar en prislapp från Rusta på undersidan. Jag har en liten aning om att hon planerade in basilikaplantans bevattningsrutin utefter när dbuggen skulle komma på besök. Samtidigt låter hon sin talang göra konstverk när hon fyller upp en mugg basilika-té.

“Vad gör basilika så distinkt gott?” frågar jag Rita, när jag sätter mig ner i hennes Lamino-fåtölj med muggen i handen.

Jag är lite orolig att Rita redan tröttnat på frågan, efter den långa tid som har ägnats åt ämnet. Innan besöket passade jag på att googla Ritas namn, likt Tinder-användare inför första dejten. Ibland funderar jag på vad jag kan fylla ut mitt CV med, efter dessa år på jorden. Rita har inte riktigt samma funderingar, efter ett liv fullt av värdefulla engagemang, projektdeltagande och anställningar, som gett henne en titel som passionerad finsmakare. En bred variation av engagemang som aldrig är för kontroversiella, men inte heller för normativa. Jag tar en klunk av téet och känner en smärre beundran för hennes verk; hon står kvar nära fönsterkarmen och kollar nyfiket efter min reaktion på den första klunken.

“Vad gör basilika så distinkt gott?” får jag ur mig med ögonen uppspärrade ner mot muggen.

Har du hört talas om D’Oliveira affair? Kanske under namnet The Basil Conspiracy? Basil D’Oliveira var en engelsk cricket-spelare, men i hans uppväxt i det dåtida apartheid-styrda Sydafrika skulle han klassas som icke-vit. Uttagen till det engelska landslaget som en professionell cricket-spelare, men i centrum för en politisk debatt inför Englands cricket-turné i Sydafrika år 1968. Efter att ha jobbat sig in i landslaget med fina prestationer fick han en plats när en spelare i det engelska landslaget blev skadad. Samtidigt meddelar Sydafrikas premiärminister att landslaget inte är välkomna så länge Basil D’Oliveira är med på turnén. Englands landslag står upp för sin spelare, ställer in turnén och orsakar som konsekvens av det ännu fler politiska debatter i det Sydafrika som behöver internationellt utbyte i den populära sporten. Hans namn och hans påverkan på sporten har satt sig i mitt huvud än idag. Jag kollar på Rita och frågar om hon hört talas om The Basil Conspiracy. Efter en kortare tystnad inser jag att frågan kanske är lite väl historisk, och nöjer mig med att skämta bort det som att vi har vår egna lilla Basilika Conspiracy i den halvt upplysta takvåningen.

“Vad gör basilika så distinkt gott?”

Jag ville ha en intervju med Rita. Det var hela poängen. För dbuggens bekostnad skulle jag undersöka denna diamant. Detta nationella kulturarv. Rita har fyllt en skål med basilikabaserad hummus. Bara tanken av det får alla synapser i hjärnan att gå på högvarv.

“Vd gr bslk s dstnkt gtt?” får jag knappt ur mig med munnen full av en tugga macka med basilikahummus på.

Jag kollar på Rita för ett svar. Hon står kvar i fönsterkarmen, med några löv avplockade. Det behövdes för mackan, det behövdes för téet. Det behövdes för alla skapelser hon gjort. Alla maträtter hon fyllt med energi. Plantan skiftar fortfarande mellan mörkt och ljust när solstrålarna skimrar. På krukan bredvid har jag en gång skrivit en lapp med halvknackiga tusch-målade bokstäver: “Ove - en koriander från Ekerö”.

Och på Rita skrev jag en gång: “Rita - Osimum basilicum”.