Alla vet vad det betyder att vara arbetslös: i Sverige har vi en arbetslöshet på typ 8%. I Grekland har de en runt 25%. Det här är människor som vill ha ett jobb men som inte kan få ett jobb, och de har inte de pengar de vill ha, de kan inte göra vad de vill i sitt liv och spenderar varje dag med att försöka få ihop till mat och husrum. Men det är inte den enda sortens arbetslöshet. 1985 fick Steve Jobs sparken från Apple. Innan han återvände 1997 hade han varit med och grundat både NeXT och Pixar, och när han kom tillbaka ledde han Apple in i ett 2000-tal fyllt med iPods och MacBooks. Allt för att han blev arbetslös.

Jag vill påstå att den enda skillnaden mellan dig som läser och Steve Jobs från 1985 är att han hade medlen för att göra vad han ville. Jag tror att du har potentialen för lika stora förändringar som han åstadkom, om inte större. Jag vill att du ska få medlen. Men hur löser vi det?

Det finns någonting som kallas för medborgarlön, som man nu håller på och röstar om i Schweiz. Konceptet är simpelt. Man säger att alla medborgare har rätt till en inkomst på minst 12 000 kr i månaden, oavsett sjukdomstillstånd och sysselsättning. Det låter galet, men det finns goda grunder att tro att det fungerar.

För det första så är det en beprövad metod. Man har testat systemet i delar av Nederländerna med goda resultat. Folk blev lyckligare och tog chansen att följa sina drömmar. Samtidigt fortsatte ekonomin växa som om ingenting hade hänt. Sen är det dessutom så att medborgarlön faktiskt sänker statens utgifter till bidragssystemen, där det i dagsläget krävs kontroller på om någon sökt arbete eller har sjukintyg. Men viktigast av allt är att det är rätt sak att göra. Alla förtjänar samma förutsättningar att välja sin livsbana. Det innebär inte att allt ska serveras på silverfat, men alla borde åtminstone få en tallrik.

Motståndare till medborgarlön hävdar att den typen av system kommer leda till att en stor del av befolkningen helt sonika slutar att arbeta och blir soffpotatisar. Det är onekligen en oroande tanke, men lyckligtvis är det bara en tanke. Ingenting sådant har hänt när medborgarlön testats i verkligheten. Istället sker något fantastiskt. Människor tar chansen att uppnå sina drömmar, och världen blir en plats av möjligheter istället för måsten och storhet istället för stress. Det handlar om respekt. Man har respekt för sina medmänniskor även om man inte tvingas till det. Av samma anledning måste vi ha respekt för att låta folk följa sina drömmar.

Därför är det min innerliga förhoppning att du får möjligheten att bli arbetslös.

Föreställ dig det här scenariot: Du sitter tillsammans med ditt vanliga pluggsällskap i META. Kaffet under kaffebryggaren är slut och vattnet är avstängt. Ni är alla hungriga och kaffesugna men ingen har riktigt ork att gå iväg och köpa varken pizza eller kaffe. Ni öppnar upp en slumpgenerator och det faller på dig att gå iväg och handla, ensam.

Du köper ett gäng pizzor och när du kommer till THS Café inser du att det kommer sätta din balans på prov att få med dig både fyra pizzor och sex kaffemuggar, men du försöker ändå. På väg över gatan så snubblar du och allting ramlar.

Sju timmar in i framtiden så är det här inte ett problem. Med högst ergonomiska nästan-påsar av plast så tillåts du bära både oändliga mängder pizza och kaffe samtidigt, med den extra fördelen att det inte går att bränna sig av innehållet i behållarna.

1. Att det alltid är MINST en rulltrappa vid Tekniska Högskolans tunnelbana som inte fungerar.

2. Folk som står stilla på vänster sida i tidigare nämnda rulltrappa.

3. Syntax highlighting i fula färger.

4. Bankomatköer. Alla slags köer för den delen.

5. Möten där fika inte serveras.

6. Föreläsningar i M-huset klockan 08:00 på måndagar.

7. Stolar där ett ben är lite kortare än alla andra ben.

8. När en snöflinga hamnar i ögat och man är helt säker på att man har blivit blind och aldrig kommer att kunna se igen.

9. Dåliga listor på saker som lika gärna skulle kunna vara skrivna av någon underbetald idiot på Buzzfeed.

11. Off-by-one errors.

Två piller för att vakna, ett för att somna. Tre för smärta, två för sorg. Ett för äta, fem för att kräkas. fyra för att skratta, två för att gråta. Ett halvt för att få lägre puls, ett helt för att få högre. Tre för att dansa, fyra för att sitta still. Ett rött för ilska, ett vitt för mani. Två för att må mer, Tre för att må mindre. Två för soligt väder, tre för regn. Ett färgglatt för att prokrastinera, samma för att bli lite skön sådär. Fyra för att söndra, ett för att härska. Ett för morgonsoffan, fem för melodifestivalen. Ett för att orka gå till jobbet, inga för att gå hem. Ett för att bli fast, många fler för att sluta.

Vi förväntar oss lite för lite och samtidigt lite för mycket av vad skolan kan ge oss. Några av oss hade testat på lagerjobb i två år, och såg upp till högskola som hårt slit och sena kvällar för att få en rak väg in till den väletablerade digitala arbetsmarknaden. Några andra av oss gick i gymnasiet och såg upp till högskola som en enda lång förfest, fest och efterfest, varje dag. En del har passionen att lära sig om algoritmer, en del ser högskola som bara en fortsättning på vad man alltid har gjort. Många av oss kategoriserar in oss själva och varandra, och andra kunde inte bry sig mindre om att göra en omvärldsanalys. Jag kan identifiera mig med många av dessa olika personligheter och mål i mitt liv, men det var först när jag tog mig an mitt första förtroendeuppdrag på sektionen som jag insåg hur jag kunde bredda mig och testa på allt det ovannämnda.

Så fort jag tog studenten hade jag som mål i sikte att flytta och börja på en väletabled högskola, för att fortsätta mitt liv omringat av studier som jag så blivit förälskad i. I mitt huvud och med mina vänner hade jag diskussioner som kanske inte alltid uppkommer för de som tänkt börja på högskola, nämligen vilken man ska börja på. Många av de som pluggar Datateknik här är uppväxta i Storstockholmsområdet, och att behöva flytta på sig är en onödig spendering av resurser när man så bekvämt runt hörnet har sitt “KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN - VETENSKAP OCH KONST - TOP 50 IN WORLD IN ENGINEERING - HIGH CLASS INSTITUTE - COME HERE AND STUDY”.

Detta gäller såklart inte alla som härstammar från Stockholm, speciellt inte de som tog det där jobbiga steget att flytta till Göteborg. Däremot för en lantis som en själv så var dessa diskussioner något av en vardagssyssla det sista läsåret när man var 17 år. I diskussioner kring storstad versus studentstad, Stockholm vs Uppsala, Göteborg vs Lund, så har man alltid varit rädd för att man ska slukas av storstaden alternativt tröttna på studentstaden. Exalterad över storstadens utbud alternativt optimistisk till studentstadens kontinuerliga studentliv. Jag hade dock önskat att en av onsdagspubsstammisarna kunde komma till Karlstad, ge mig en örfil, och skrika “VARFÖR FAN KAN DU INTE FÅ BÅDA? TA VARA PÅ VÅRT KÅRLIV BARA!”. “Oj”, skulle jag nog tänka. “Vilket kårliv?”

Jadu. Här är jag, fyra år senare och har nog svaret på frågan. Det visar sig att om man bara spenderar lite tid på campus, men inte fokuserar på studierna, så kanske man lägger märke till att den 0.33 km² stora yta (en inte helt osannolik siffra taget ur arslet) vi kallar campus kanske, på något litet sätt, möjligtvis skulle kanske kunna få kalla sig själv en studentstad. Hoppsanhoppsan, det kanske var lite too much att säga. Men efter att ha spenderat vissa tisdagskvällar till föreningsmöten, vissa onsdagskvällar till att ta en bärs och snacka med folk, och vissa torsdagskvällar till att skriva en publikation som möjligtvis ingen läser, så är min observation något jag tänker stå fast vid.

En tanke kan ibland slå mig att man kanske förväntat sig för lite och för mycket av vad skolan kan ge oss. Jag har förväntat mig lite för lite av den enorma mängden fritidsaktiviteter som en förening kan bidra med, och hur mycket min syn på omvärlden har förändrats något galet till det positiva av att göra något så enkelt som att spela i sektionens replokal på söndagar. Men jag kanske också har förväntat mig för mycket av vad skolan kan ge när jag ville anta att kårlivet ska servera det sjukaste studentlivet jag någonsin vart med om på silverfat, som om jag skulle vara kund till ett företag vars enda mål är att tillfredsställa mig på alla möjliga sätt.

Det man kanske till slut inser dock är att det är vi studenter som utgör kårlivet. Bryter vi bara den hårfina gränsen mellan att se universitetet som en ingenjörsfabrik till att se universitetet som ett forum att utveckla sig själv, så skulle jag nog säga att vi har den rikaste kulturen man kan få, med väletablerade föreningar som man bara kan drömma om. Till alla. Till dig. Som just nu läser det här. Allt det här är ditt. Bara plocka och ta av buffén där det idag serveras näringslivskontakt, spelkvällar, pubar, sittningar, musikproduktionshelger, jämställdhetsdiskussioner, forum för alla, hackerkvällar och sist men inte minst den söta efterrätten studiepåverkan. Vilket kårliv? Ditt.

dbuggen söker frilansare till denna värdelösa tidning. Har du ett skämt du vill dela med dig av eller en åsikt som gnager dig. Möt mig på puben på onsdag så bjuder jag på dricka och trevligt samtal.

PEACE.

♥ / Redaqtionen