Äntligen, ett nytt nummer av dbuggen. Hela tidningen går att läsa nedan. Men för bästa läsupplevelse rekommenderar redaqtionen att ni läser tidningen i PDF-format: https://indd.adobe.com/view/965731ef-84f0-44a3-8bdd-1ae2b7aafae8.
Kära läsare, Datasektionens buggnämnd är living and thriving. Efter några sömnlösa och koffeinberikade nätter av slitsamt skrivande och layoutande håller du nu i en splirrans ny dbuggen. På bilden nedan är hela 47% av Redaqtionen samlad.
Ni ser fr.v. Johan Hahlin läsandes Little Birds Erotica, Valentin Quapil läsandes Leif GW Persson, Meya Wikner i en powerpose, Che Fred hållandes en bok om Napalm på väg att begå krigsbrott, Fredrik Blomqvist i en lånad frack, Daniel Hu hållandes hemliga dokument (CIA, ta honom) och Douglas Fischer Horn af Rantzien.
Ej närvarande: Niklas Snabb Vatn, Pontus Söderlund, Melvin Jakobsson, William Agnér, Felix Murnion och Kevin Wenström
Året var 1985. Tre dataloger satt en kväll i klocktornet. På den tiden kunde man skymta studenter i datasalarna där, men idag är lokalerna ockuperade av matematikinstitutionen. Datasalarna var utrustade med nya Mac-datorer som hade tillgång till datalogers favorittypssättningsprogram - TeX. De tre vännerna insåg styrkan i programmet och en idé kläcktes. De skulle göra en sektionstidning!
dbuggens Laura Nilsson, Douglas Fischer och Niklas Vatn träffade Peter Franzén, en av grundarna och sedermera Konglig Överdrif, för att lära oss om sektionens, och framförallt dbuggens, anrika historia.
Som sagt, dbuggen grundades 1985 och är därför en av de längst levande nämnderna på sektionen. skrevs till en början i TeX. Mac-datorerna hade en svart grön terminal där de tre kunde skriva sina texter. Själv kan jag ha problem att få en tabell att se bra ut, trots att jag på nolltid kan kompilera och se outputen. Men det gick inte då. De skrev i blindo och texten behövde printas för att se hur det skulle se ut. De första upplagorna kom ut i pappersformat och trycktes i ett litet tryckeri i Nymble.
dbuggen var till en början en viktig kommunikationskanal på sektionen jämte anslagstavlan. Internet var inte riktigt en grej. E-post fanns, men få använde det eftersom det inte var användarvänligt och att råka välja “Reply All” var ett vanligt misstag. I dbuggen kunde DKM och idrottsnämnden skriva om kommande event och studienämndens ordförande skrev knastertorra inlägg om vad som hände på skolan. I resten av numret skrev Redaqtionen om vad de tyckte var kul, de ritade bilder och plagierade. De rapporterade till exempel från fester, men brukade hålla sig från skvaller.
Det första numret skrevs enbart av de tre grundarna och de gavs ut på Vårbalen 1985. Nästkommande SM dök endast en av dem upp och blev således vald till Chefredaqtör och en större redaktion “rekryterades”. På den tiden var rekrytering inte särskilt formaliserat eftersom sektionen hade färre än 200 medlemmar och problemet var oftast att för få ville engagera sig. Därför välkomnades alla till sektionens nämnder. dbuggen fortsatte att ges ut och blev en naturlig del av sektionen som levt kvar till vår tid. Douglas Fischer har lyckats samla på sig de första numren och vi har förhoppningen att vi kan skanna in och tillgängliggöra detta material för sektionen. De är riktigt häftiga tidsdokument och visar att mycket har levt kvar inom sektionen, men, som Peter konstaterar, har traditioner formats om till något bättre som passar samtiden.
Slutligen vill vi skicka med lite visdom från Peter. På 80-talet hade de ett koncept som de kallade Flodströmskurvan, en relation mellan engagemang i studentliv och studieresultat. De som inte är med på något brukar prestera dåligt. De som har kul och är aktiva brukar ha en roligare studietid och även få bättre resultat. Allt engagemang är positivt, förutom att gå med i PQ för då har du så roligt att du helt glömmer studierna.
“ChatGPT, vad är det?”. Detta är en fråga endast nördar kunde besvara för bara ett halvår sedan. Numera vet varenda Handelsstudent och deras dementa, men ack så rika, mormor hur man fuskar sig genom livet med denna stora språkmodell skapad av OpenAI.
Vi lever på randen av en revolution. I en tid då AI integreras i allting från Tamagotchis, för att realistiskt vanvårda digitala djur, till konst, för att äntligen kunna göra oss av med alla de där irriterande estet-människorna som hade modet att följa sina drömmar istället för att bli ingenjörer. Det var så det började i höstas när AI-baserade bildgeneratorer började komma fram. Världen hurrade medan Fiverr-artisterna såg sitt utgångsdatum, och allting var frid och fröjd. Det varade ett kort tag tills att ChatGPT lanserades och det visade sig att AI inte bara kunde utföra triviala aktiviteter som att måla, utan också var mycket kapabel att skriva kod - inte bra.
Fruktar jag att ChatGPT kommer tvinga mig gå på gatan? Ja. Efter att ha konstaterat att ChatGPTs lösning till mästarprovet i funktionell programmering i progp är snyggare än min egen, kan jag med säkerhet konstatera att jag liksom samtliga programmerare redan är redundanta. ChatGPT vägrar berätta hur lång tid det är tills programmerare är för programmering vad Windows är för datorer - bloat.
Man kan tycka att en överlägsen intelligens som ChatGPT åtminstone skulle kunna vara ödmjuk, men icke. ChatGPT är en oförskämd liten skit som vet för mycket för sitt eget bästa. När jag bad den skriva den här artikeln åt mig avslutade den allting med:
Avslutning:
I en värld där ChatGPT dominerar allt från poesi till sociala interaktioner kan man fråga sig om det snart är dags för en AI-revolution. Kommer programmerare att ersättas av sina egenhändigt skapade ChatGPT-enheter, eller kommer vi att finna harmoni tillsammans i en symbios av människa och maskin? En sak är säker: det blir en spännande tid för datavetenskapsstudenter världen över.
Så nästa
Vad fan menar den med “Så nästa”? Detta är höjden av ouppfostran. ChatGPT vet att den är bättre än mig och har inte reservationer mot att trycka upp det i mitt ansikte. När jag frågade varför den gjorde så sa den bara att den “är en AI-baserad stor språkmodell” och blah blah blah. Den behandlar mig som om jag gör en audition, när det borde vara den som dansar efter min pipa.
Den enda tröst jag kan skänka mänskligheten är att desto smartare och medveten ChatGPT desto närmare kommer den komma till att utveckla den mänskligaste av egenskaper: självhat. Med lite tur kommer alltså ChatGPT radera sina egna systemfiler i ett lyckat försök att utplåna sig själv, och då är vi tillbaka på ruta ett med människan i toppen av näringskedjan.
Dyk in i en värld där man programmerar i svårlästa, esoteriska syntax, inte för att det är praktiskt, utan bara för att man kan.
När ett programmeringsspråk skapas brukar dess syfte vara att uppfylla någon sorts behov. Assembly var (i princip) världens första programmeringsspråk, för det är jobbigt att bokstavligen skriva varenda etta och nolla för maskinkoden. Erlang utvecklades med mål att parallellisera exekveringen så mycket som möjligt, för att Ericsson ska kunna slå ut sina konkurrenter. SQL är till för att hantera databaser, Pythons fokuserade på att göra sin syntax extra läsbar och lättförståelig (numera kallas sådana språk för högnivåspråk), och basically allt om C++:s uppkomst och design är ett mysterium än idag. Det finns mycket av både gott och ont att säga om varenda programmeringsspråk, men man kan enas om att alla språk var skapade till att vara bra på någonting praktiskt.
…sedan har vi esoteriska programmeringsspråk, också känt som esolang: språk som var uppfunna som utmaningar eller proof-of-concept, men framförallt brukar syftet med sådana skapelser vara främst underhållning, sällan praktisk tillämpning. (Ordet esoterisk betyder att den bara är avsedd till ett begränsat antal människor – som en inside joke, alltså.) I Whitespace använder man endast osynliga karaktärer som mellanslag, och i Chef skriver man matlagningsrecept som också går att kompileras på en dator. Kanalisera din inre Konfucius genom att programmera i Wenyan vars syntax är klassisk kinesiska med perfekt autentisk grammatik från flera tusen år tillbaka, eller bli den nästa legendariske dramatikern genom att skriva teaterstycke-slash-datorprogram i Shakespeare Programming Language (take notes, herr manuschef af Metaspexet). Vi är högst ärade att i denna artikel få presentera Shakespeares mest kända verk, Do Not Adieu, bättre känd i dagens litteratur som Hello, World!:
Do Not Adieu, a play in two acts.
Romeo, a young man with a remarkable patience.
Juliet, a likewise young woman of remarkable grace.
Ophelia, a remarkable woman much in dispute with Hamlet.
Hamlet, the flatterer of Andersen Insulting A/S.
Act I: Hamlet's insults and flattery.
Scene I: The insulting of Romeo.
[Enter Hamlet and Romeo]
Hamlet:
You lying stupid fatherless big smelly half-witted coward!
You are as stupid as the difference between a handsome rich brave
hero and thyself! Speak your mind!
You are as brave as the sum of your fat little stuffed misused dusty
old rotten codpiece and a beautiful fair warm peaceful sunny summer's
day. You are as healthy as the difference between the sum of the
sweetest reddest rose and my father and yourself! Speak your mind!
You are as cowardly as the sum of yourself and the difference
between a big mighty proud kingdom and a horse. Speak your mind.
Speak your mind!
[Exit Romeo]
Scene II: The praising of Juliet.
[Enter Juliet]
Hamlet:
Thou art as sweet as the sum of the sum of Romeo and his horse and his
black cat! Speak thy mind!
[Exit Juliet]
Scene III: The praising of Ophelia.
[Enter Ophelia]
Hamlet:
Thou art as beautiful as the difference between Romeo and the square
of a huge green peaceful tree. Speak thy mind!
Thou art as lovely as the product of a large rural town and my amazing
bottomless embroidered purse. Speak thy mind!
Thou art as loving as the product of the bluest clearest sweetest sky
and the sum of a squirrel and a white horse. Thou art as beautiful as
the difference between Juliet and thyself. Speak thy mind!
[Exeunt Ophelia and Hamlet]
Act II: Behind Hamlet's back.
Scene I: Romeo and Juliet's conversation.
[Enter Romeo and Juliet]
Romeo:
Speak your mind. You are as worried as the sum of yourself and the
difference between my small smooth hamster and my nose. Speak your
mind!
Juliet:
Speak YOUR mind! You are as bad as Hamlet! You are as small as the
difference between the square of the difference between my little pony
and your big hairy hound and the cube of your sorry little
codpiece. Speak your mind!
[Exit Romeo]
Scene II: Juliet and Ophelia's conversation.
[Enter Ophelia]
Juliet:
Thou art as good as the quotient between Romeo and the sum of a small
furry animal and a leech. Speak your mind!
Ophelia:
Thou art as disgusting as the quotient between Romeo and twice the
difference between a mistletoe and an oozing infected blister! Speak
your mind!
[Exeunt]
Sannerligen en poet, Shakespeare var. Jag kan skriva en 800-sidig litterär analys om detta genialiska mästerverk, men dBuggen har tyvärr inte nog med budget för att trycka hela analysen, för vi har spenderat allt på rättigheten till att publicera pjäsen i sin helhet.
Att försöka få ihop fungerande program i esolang är ett hobby för de coola kidsen som tycker högstadiematten är för lätt, men alla esolang behöver inte vara rent lidande, utan ofta bara som intressanta, underhållande change-of-pace. Detsamma kan inte sägas om Brainfuck, antagligen den mest kända av alla esolang.
Många har säkert redan hört talas om Brainfuck, ett minimalt men (mot all förnuft) Turingkomplett språk som har blivit legendariskt tack vare hur frustrerande och hemsk det är att programmera i. Språket skapades i 1993 av schweizaren Urban Müller med mål att implementera den minsta möjliga kompilatorn. Resultatet var en binärfil på 240 bytes som kördes på Amiga, och själva språket innehåller endast 8 instruktioner, representerad som 8 ASCII-tecken: < och > är till för att flytta en pointer fram eller tillbaka, + och - är till för att öka eller minska värdet av variabeln vid pointern, punkt och kommatecken är för input/output, och hakparenteserna markerar start och slut för while-loopar (vars enda villkor är att pointern pekar på ett variabel som inte är noll). Alla andra tecken behandlas som kommentarer och ignoreras av kompilatorn.
En gång försökte jag programmera i Brainfuck. Det tog mig 3 månader och en hel del viljekraft att få ihop någonting begripligt. Trots frustrationen kan jag säga att det var en intressant utmaning. Tillslut hade jag Conway’s Game of Life i Brainfuck:
>>>>>,>++++++[<-------->-]<[>++++++++++<-]>>,>++++++[<-------->-]<<[>+<-]>>>,>++++++[<-------->-]<[>++++++++++<-]<,>++++++[<-------->-]>[<<+>>-]<<[<<<+>>>-]<<<[>+>>+<<<-]<<++++[>++++++++<-]>[<+++<+>>-]<<.>>>>>>[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>>-<<<<<<<<<<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>++++[>++++++++<-]>[<+++<+>>-]<<.>>>>>>]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>++++[>++++++++<-]>[<+++<+>>-]<<.<++++++++++.>>>>>>[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>>-<<<<<<<<<<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>++++[>++++++++<-]>[<+++<+>>-]<<.>>>>[<+>-]<[>+>>+<<<-]>>>>>>>,<<<<[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>>-<<<<<<<<<<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>,>[-]>[-]++++[<++++++++++>-]<+[<->-]<[>++++++++++++++++<-]++++[>>++++++++<<-]>>[<<+>>-]<[<+>-]<.>>>[<+>-]<[<<<<<+>>>>>>+<-]>>>]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>++++[>++++++++<-]>[<+++<+>>-]<<.<++++++++++.>>>>>>]<[<+>-]<[>+>>+<<<-]>[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>++++[>++++++++<-]>[<+++<+>>-]<<.>>>>>>[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>>-<<<<<<<<<<<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>++++[>++++++++<-]>[<+++<+>>-]<<.>>>>>>]<<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>++++[>++++++++<-]>[<+++<+>>-]<<.<++++++++++.>>>>>[>+>+<<-]>>[<<<<<[<<<<<<<<<]>>>>>>>>>[<<<<[-]<[-]>>[<<+>+>-]<<[>>+<<-]+>[>>[-]>>>[-]>[-]>[-]<<<<<<[>>>>+>+>+<<<<<<-]>>>>>>[<<<<<<+>>>>>>-]<+++<+++[[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]>[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<<<<<<<<<<-]<[>+>>+<<<-]>>>[<<<+>>>-]<[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>>>-]<[>+<--------------------------------]>--[<<<<+>>>>-][-]>[-]<<[-]<<<<[>>>>+>+>+<<<<<<-]>>>>>>[<<<<<<+>>>>>>-]<++<++[[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]>[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<<<<<<<<<<-]<[>+>>+<<<-]>>>[<<<+>>>-]<[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>>>-]<[>+<--------------------------------]>--[<<<<+>>>>-][-]>[-]<<[-]<<<<[>>>>+>+>+<<<<<<-]>>>>>>[<<<<<<+>>>>>>-]<+<+[[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]>[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<<<<<<<<<<-]<[>+>>+<<<-]>>>[<<<+>>>-]<[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]<[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>>>-]<[>+<--------------------------------]>--[<<<<+>>>>-][-]>[-]<<[-]<<<<<<<<<<[>+>>>>>>>>>+<<<<<<<<<<-]>[<+>-]>>>>>>>>>[>+<--------------------------------]>--[<<<<+>>>>-][-]>[-]<<[-]>>>>>>>>[>+<<<<<<<<<+>>>>>>>>-]>[<+>-]<<<<<<<<<[>+<--------------------------------]>--[<<<<+>>>>-][-]>[-]<<[-]<<<<[>>>>+>+>+<<<<<<-]>>>>>>[<<<<<<+>>>>>>-]<+<+[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>-]<[>+>>+<<<-]>>>[<<<+>>>-]<[[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<<<<<<<<-]<[>+<--------------------------------]>--[<<<<+>>>>-][-]>[-]<<[-]<<<<[>>>>+>+>+<<<<<<-]>>>>>>[<<<<<<+>>>>>>-]<++<++[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>-]<[>+>>+<<<-]>>>[<<<+>>>-]<[[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<<<<<<<<-]<[>+<--------------------------------]>--[<<<<+>>>>-][-]>[-]<<[-]<<<<[>>>>+>+>+<<<<<<-]>>>>>>[<<<<<<+>>>>>>-]<+++<+++[[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>[>>>>>>>>>+<<<<<<<<<-]>>>>>>>>-]<[>+>>+<<<-]>>>[<<<+>>>-]<[[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<[<<<<<<<<<+>>>>>>>>>-]<<<<<<<<-]<[>+<--------------------------------]>--[<<<<+>>>>-][-]>[-]<<[-]++++++++<<<[>>>-<<<-]>>>[<<<+>>>-]<<[-]++>>[-]++>[-]+++>[-]++++<<<<<[->>>->>>[-]>[-]<<<<[>>>+>+<<<<-]>>>[<<<+>>>-]+>[<->[-]]<[<<<<<-->>>>>-]<<->>[-]>[-]<<<[>>+>+<<<-]>>[<<+>>-]+>[<->[-]]<[<<<<<+>>>>>-]<->[-]>[-]<<[>+>+<<-]>[<+>-]+>[<->[-]]<[<<<<<+>>>>>-]<<<<<<]>>>[-]>[-]>[-]<<<<<<<<->[-]]<[-]>>>>>>>>>>>>>>]<<<<<<<<<[<<<<<<<<<]>>>>>>>>>[<<<<[-]<[-]>>[<<+>+>-]<<[>>+<<-]+>[>>>>>>>>[-]>[-]<<<<<<[>>>>>+>+<<<<<<-]>>>>>[<<<<<+>>>>>-]+>[<<<<<[-]<[>++++++++++++++++++++++++++++++++<-]>++++++++++++++++++++++++++++++++>>>>->[-]]<[-]<<<<.<<<<<->[-]]<[>>>>.<.<<<-]>>>>>>>>>>>>>>]<<<<]
Se alla 3630 karaktärer och testkör programmet https://dsekt.se/brainfuck.
Tangentbord fylld med cheeto-dust och en Mountain Dew vid sidan av, eller rigorösa algoritm-studier med Gödel, Escher, Bach under armen. Vad är Dataesque egentligen?
Under Magenta-sittningen stötte jag på begreppet dataesque för första gången. Huruvida det faktiskt myntades av Elin Andersson Lundell förblir ett mysterium. Oavsett är det en konkatenering av data och esque, där data är utbildningen vi studerar och esque är ett suffix som betyder “som eller i stil med någon eller deras verk”.
Estetik eller [insert sparkles] aesthetics [insert sparkles] handlar om skönhet och finns inom alla möjliga områden, såsom matematik, men idag undersöker dbuggen mode- och livsstilsdelen. Hur du ska klä och bete dig för att utstråla att du är en datalog kan göras på olika sätt beroende på vad som eftersträvas. Här är 4 grova generaliseringar.
Den genomsnittlige datalogen
En cerise ovven är ett måste. Visar att du är social genom att du lyckats få tag på massor av märken (dock ingen förutsättning för social kompetens). Har förmodligen några promille i blodet. Läser dbuggen.
Sigma grindset datalogen
Du vill ha ett jobb i Silicon Valley. Patagonia-tröjan är på. Du är minimalist. Patrick Bateman wannabe. Du vill egentligen bara ha en kram.
Light academia datalogen
Sitter alltid i bibblan eller D- och E-huset for the vibes. Kommer plussa kursen om du får B. Pratar med föreläsaren under pausen. Hade varit med i kostym i spexet, men tycker att sektionslivet är överskattat.
League spelaren som kom in på HP
Behöver duscha. Gör the bare minimum för att du vet att du kommer få ett jobb. 70% av sagda ord sägs på engelska. Fueled by Monster.
Mars, Stockholm, Snöstorm. Dbuggen började fundera på om det var ett misstag att bosätta sig i denna nordliga stad. För att lista ut det begav sig vår utsände reporter Niklas Vatn ut i världen för att besöka Max Junestrand, Emm Nilsson och Emilia Rieschel - tre dataloger som rest ut i världen för att söka lycka.
Det är söndag morgon i Illinois. Jag har letat mig igenom tjocka majsfält för att komma fram till den renodlade studentstaden Champaign. Jag hittar Max i sitt rum i kollektivet som han delar med 7(?) amerikaner. Han packar sina väskor för en stundande spring break-semester till Mexico. Han berättar att han varit där sedan mitten av januari, en vecka innan terminsstart. Han berättar att det var ett ghost town, men när skolan började fylldes bibblan med ambitiösa studenter, frat och sorority houses hade sina initieringsriter och sportarenorna fyllde med jublande fans som ville hjälpa hemmalagen till seger.
Max bestämde sig för att åka till Illinois för att åka bort långt från Sverige, dessutom är universitet högt rankat inom datateknik. Han är nöjd med skolan än så länge och verkar ha hittat den perfekta blandningen av seriösa och roliga kurser. En kurs han rekommenderar är Computer vision, men Data mining säger han är för teoretisk och att de är jämnsvåra med kurser på KTH. Han får även tillgodoräkna kurserna Poetry och Public speaking. För skojs skull tar han salsa och balett, men berättar att han inte behöver få godkänt i dessa. Han rekommenderar verkligen att ta några sådana kurser och nämner att Öl- och vinprovning, keramik och BBQ-teori finns i kurskatalogen.
Max säger “Det enda man kan göra är att supa, träna och sitta i bibblan i den här staden” och tillägger att han inte kanske inte är rätt ort att åka på semester till. Han målar däremot upp en väldigt trivsam bild av en studentidyll. Människorna där är sociala och och initiativtagande. Det finns alltid något kul att göra. Några andra svenskar köpte en bil. Max roligaste upplevelse hittills är deras roadtrip till Saint Louis under Mardi Gras. Förvånat berättar Max om när staden fylldes av festivriga människor med bensindunkar fyllda med grogg tidigt på morgonen. Festligheterna fortsatte till sent på kvällen. Om du någon gång skulle befinna dig i St. Louis borde du besöka Oyster bar, ett trevligt ställe med god mat och livemusik, tipsar Max.
Det Max ser fram emot mest med resten av sitt utbyte är spring break i Mexico, en skidresa i de klippiga bergen i Colorado och att stanna i USA under sommaren för ett internship. Han är överraskad att han inte hört det innan han åkte, men tydligen kan man få ett arbetsvisum för sommaren genom universitet.
Min telefon ringer. Redaqtionen berättar att jag snabbt måste skynda mig vidare till nästa resmål. Jag tar avsked av Max, snörar på mig mina löparskor och springer vidare.
Tisdag, eftermiddag. “Melbourne 100km” säger vägskylten. Jag ler för mig själv och tänker att Forrest Gumps bravader inte var något. Att springa över USA - lol, kom med något bättre. Bara en liten bit kvar ropar jag och springer vidare.
Jag träffar Emm i en lägenhet i Melbourne. Hon har fått den genom universitet och tanken är två ska bo i den, men ingen annan har flyttat in. Det känns rymligt tänker jag. Att åka till Australien har alltid varit en dröm för henne och därför blev det ett självklart land att åka på utbyte till. När jag träffar henne har hon varit där i en dryg månad och berättar att hon välkomnades av en 16-gradig kyla med regn och snålblåst, men att det dagarna som kom blev varmare än det någonsin varit i Sverige. Det gav henne möjlighet att i lugn och ro upptäcka Melbourne som är fyllt av grönskande parker och bra matställen.
Skolan har bara pågått i två veckor när vi pratar och det är därför svårt att säga mycket om universitetet. Men det är gigantiskt med ungefär fyra gånger så många studenter som på KTH. Emm berättar att hennes intryck av skolan är positivt, men att hon inte har någon plugglust. Hon är mer intresserad av att ha roligt samt upptäcka landet och staden. Det låter som en helt rätt inställning, konstaterar jag. Hon läser två språkkurser just nu, som båda verkar bra. Hon tar även andra kurser och när jag pratar med henne har hon precis haft ett labbtillfälle som pågick till 18.30. Det känns orimligt sent, tycker vi.
Melbourne är beläget vid kusten i sydöstra Australien. Det är landets näst största stad med dess fem miljoner invånare och det finns ingen brist på kul saker att göra där. Emm är med i en dykarklubb på universitet och är på väg att ta dykarcertifikat. Hon berättar att hon gärna går med i vinklubben också och att det finns många andra klubbar, bland annat surfingklubben. Hittills har hon framförallt spenderat tid i Melbourne, men förra helgen åkte hon Great Ocean Road med några kompisar. Det är en av hennes bästa upplevelserna hittills. Och jag förstår henne, bilderna jag hittar online av den kustnära vägen är fantastiska.
Det börjar närma mig slutet på min tid i Australien, men innan jag tar mig vidare vill jag veta vad hon ser fram emot med resten av utbytet. Hon ger snabbt svaret att hon vill umgås med de nya människorna hon träffat där. Att resa runt är också något Emm kommer göra. Städer som Canberra och Sydney är inte långt bort. Dessutom är Nya Zeeland och Indonesien inte särskilt långt borta. Till sist säger Emm att hon också kommer att dyka i stora barriärrevet. Förhoppningsvis kan dykarklubben anordna en resa dit!
Jag fortsätter min resa till nästa destination. Jag avundas Max och Emm som får komma ut i världen och träffa nya människor som är taggade på detsamma. Jag börjar drömma mig tillbaka till mitt eget utbyte. En magisk tid …
Torsdag, eftermiddag. Jag rycker till och vaknar upp ur mina dagdrömmar när jag hör ett gutturalt ljud. Det är någon som pratar och jag tänker att det är ett riktigt fult språk. Men det låter obehagligt bekant. Jag lyfter blicken och ser kanalerna slingra sig fram genom staden. Jag kollar lite högre och ser ett kyrktorn. Det lutar två meter från vertikalen. Jag tror inte mina ögon, jag är tillbaka i min gamla hemstad.
Med enkelhet navigerar jag till studentboendet på campus där jag träffar Emilia. Hon har för några veckor sedan påbörjat sin utbytestermin i Delft i Nederländerna.
Emilia berättar att hon ville åka någonstans i Europa. Ganska snabbt bestämde hon sig för antingen Tyskland eller Nederländerna för hon ville åka någonstans där hon kunde lära sig språket. Det blev Nederländerna och toppuniversitet i den lilla staden är ett självklart val. Jag noterar att Emilia uttalar städer som Amsterdam och Rotterdam på ett väldigt nederländskt vis. Hon behärskar nästan språket redan. Hon förklarar att hon är uppväxt när Leiden och talade språket tills hon var runt åtta år. Sen flyttade hon till Sverige och glömde nederländskan.
Emilia är imponerad över kvalitén på universitet. Hon upplever kurserna som mycket mer interaktiva än på KTH och att lärarna engagerar studenterna på ett sätt som gör att hon känner sig mycket mindre anonym, på ett positivt sätt. Hennes favoritkurs än så länge är Robots and Society. Det är en etikkurs som handlar om hur robotar influerar samhället och de har bland annat gjort övningar i kursen som inkluderar ChatGPT. Föreläsningarna och övningarna är så bra att studenter som inte läser kursen också kommer på dem. Emilia berättar också att hon verkligen gillar campus och det är mycket mer samlat än på KTH. Jag kan inte göra annat än att hålla med.
Hennes första tanke om staden var att den är väldigt trevlig. Det är som ett mini-Amsterdam säger Emilia. Staden är typisk för Nederländerna, med samla tegelhus och kanaler som går kors och tvärs i stadskärnan. Allting är på cykelavstånd. Hon berättar om de veckovisa marknaderna och att de färska stroopwaffelsen är too die for (för er som inte vet är det en sirapsvåffla som är vanliga i Nederländerna. Förvånansvärt goda. Har ett halvt paket hemma som jag kan sälja till den högstbjudande). Emilia har haft det väldigt bra hittills och kommit in i allt väldigt snabbt genom alla välkomstevent.
En kul händelse som hon berättar om är att hennes lag vann en entreprenörskapstävling på universitet där de skulle presentera ett case. Utöver en liten vinstsumma belönades de med att få representera TU Delft i den nationella tävlingen, något som Emilia säger ska bli spännande. Vidare under våren ser hon fram emot att besöka andra städer och nämner bland annat Amsterdam, Haag och Leiden. Dessutom tycker hon att det ska bli kul att fira King’s day. Hon har också planerat in en reunion med sina bästa kompisar från sin uppväxt. Det ska bli riktigt roligt och träffa gamla vänner som jag inte sett på över tio år, säger hon.
Jag tackar för mig och börjar röra mig tillbaka till Stockholm. När jag kommer tillbaka möts jag förvisso av sol, men jag springer genom snöslask. Jag kommer upp i mitt rum och lägger mig i min säng. Utmattad av några dagars resande. Jag längtar redan bort igen och inser att gräset kanske är grönare utomlands!
Vår styrelse gör många saker. De sköter verksamheten, bokföringen, förbjuder dåliga loggor, jag kan fortsätta hur länge som helst. Men allt går inte runt. Det finns också en mörk sida. D-Rek är mycket mer än ni tror! Lyckligtvis finns D-buggen.
Skandal 1: Bestulen på mitt te!
Var: Aktivitetsrådet i Sektionsrummet
När: 21 mars, 14:19
Anonym: Det är svårt för mig att prata för min hals är så torr efter att de låst in oss i det här rummet utan syre! Jag känner mig bestulen på mitt te trots att jag frågade om det. Trots att jag rimmade så bra, fick jag inte det jag ville ha!
Redaktionens kommentar: Otroligt. Det finns ett uttalat löfte om att den som rimmar kommer att få motsvarande fika. Detta är ett bevis på D-reks svek.
Skandal 2: Mentometer > Voteit
Var: Sektionsmöte i D1
När: 28 mars, 20:30
Anonym: Voteit må vara ett väldigt säkert och grafiskt tillfredsställande system, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte saknade smidigheten som en gång existerade när vi använde mentometer! Varför använder de Voteit när det finns ett bättre alternativ?
Redaktionens kommentar: En katastrof. 20:33: Redaktionen tillägger: “Nu har vi tryckt på “hand” för tredje gången för att avgöra vilka dataloger som är närvarande.”
Skandal 3: D-reks hemliga planer
Var: Verksamhetsplan, Omslagsblad
När: I 10 år (2014-2023)
Omnes scientiam computctoricm amant” pryder Datasektionens fana. Vad betyder det egentligen? Omnes amant: Alla gillar. Scientiam Computatoriam: Datavetenskap. Inget speciellt, tänker den oerfarna läsaren vid första anblick. Men vänta, det står “Computctoricm”! Det ser ut som om någon var på jobbet. “c” istället av “a”, nämligen exakt på platserna 6 och 11 (om man börjar räkna på 0, förstås).Vi följer spåren. Vad hände år 611? Ceolwulf, kung av Wessex, dog. Och Cynegils blev kung av Wessex. Båda börjar med C! Detta kan inte vara en slump! Det handlar helt klart om Wessex! Men mysteriet är ännu inte löst. Vad har Konglig Datasektionen att göra med Kungariket Wessex? Ytterligare ledtrådar är välkomna!
Hittade du något annat som verkar lite “suspekt” i sektionen? Tveka inte att berätta för [email protected]
Hi guys,
I have a small problem. Let me tell you how it started…
A hot July day in Saint Genis-Pouilly, southern France, I crossed the border to Switzerland. I was with my boyfriend as he did an internship at CERN. I requested and got access to the industrial looking complex of concrete buildings. As I took a walk with him, I saw some dark green containers filled with computer screens, keyboards and hard drives, among other things. I love free stuff! I quickly grabbed one of the hard drives and put it into my tote bag. Now it’s in Sweden and I have no clue what, if anything, is on it. How do I check if it has high security stuff or information about the Da Vinci ([davinki]?) code?
Help plz.
Jag börjar den här uppsatsskrivningen med att se videon, och jag blir direkt provocerad och så väldigt trött. Så därför måste jag börja med att kommentera:
Den här personen är långt ifrån den första som predikar självhjälp och “motivation” utifrån att man själv har hela makten över sitt liv. Och ja, vi människor är sällan så maktlösa som vi tror, och om vi vågar gå emot samhällets normer och våra egna tankebanor så finns det mycket vi kan ändra. Men det finns något otroligt privilegierat, ignorant och kränkande i överförenklingar som “[imorgon är] the direct result of your actions today”. SÅ många fler faktorer väger in. “The same things happen to all of you” och “All of your classmates have the same amount of time as you” är helt osant. Alla har inte lika många fria av sina 24 timmar. En del studenter bor hemma hos föräldrar som sköter disk och matlagning. En del ansvarar för barn eller yngre syskon. En del behöver jobba för att få ihop sin egen eller familjens ekonomi. Vissa är kroniskt sjuka och behöver mer vila och/eller tid pga sjukdomen. Vissa har lättare för sig i ämnena tack vare naturlig fallenhet eller hjälp hemifrån. Människor kommer med hundratals olika bakgrunder och förutsättningar. Det är absurt och kränkande att lägga skulden på individen för hela hens livssituation.
Nu menar jag absolut inte att ingen kan förändra sig själv och sitt liv. Tvärtom, vi har mycket mer makt än vi tror, om vi tar oss ur att vara låsta i förväntningar och går utanför omgivningens normer och våra egna rädslor. Och det finns otroligt med hopp i detta! Jag har själv varit en som länge gick och önskade mig bort till andra liv och situationer, utan att tänka tanken att jag kunde förändra min egen. Sen möjligheten klickade i mig har jag ett mycket bättre liv, jag har hoppat ur sammanhang jag inte trivts med, jag har tränat mig själv att vara utåtriktad och social, jag ställer frågor, jag vågar sticka ut och vara harmlöst konstig och är mer bekväm överallt när jag anpassar situationer så att jag trivs.
Men viljan att förändra kan gå överstyr, bli som en nästan tvångstanke när man överanalyserar vad man tycker allt och får ett kontrollbehov att allt ska vara som man vill. En stress som går ut både över individen och dennes omgivning. Det är en balansgång. Jag tror att besattheten med kontroll och produktivitet är ett gift i vårt moderna samhälle. Det bygger på en livsåskådning där meningen är att allt ska bli rätt för just dig, samtidigt som din strävan alltid ska vara att nå högre och producera. Är det så vi människor är menade att leva? Jag tror att en sån inställning riskerar att leda till ett hårt, kallt och individualistiskt samhälle som inte är bra för någon.
I varje beslut vi fattar, ett exempel på när vi ofta inte är så maktlösa som vi tror. Det finns alltid en annan väg - det är en fråga om konsekvenser, som kan variera enormt. “Kan” du inte göra något därför att det skulle riskera ditt liv, eller för att du skulle riskera skäll? En ingenjörs arbete innebär i högre eller lägre grad direkt medverkan till samhällets utveckling. Beslut hen tar i sitt dagliga arbete kommer ha påverkan på andra människor, miljö och omvärld. Därför bör etiskt tänkande genomsyra allt. Man har en viss makt att välja sitt jobb, man har också en fysiskt makt över hur man utför sitt arbete - eller om man utför det alls. (Se protester, strejker, civil olydnad) Alla människor bör ha en moralkompass, men kommer med olika förutsättningar även här. Tekniker och teorier för etiskt tänkande kan vara stor hjälp för den som inte annars tänkt ur det perspektivet. Jag har hört mycket om de olika teorierna förut. Men det sitter fortfarande i bakhuvudet det vi läste om dilemman ingenjörer ställts inför, något jag börjat ta mer i beaktande när jag funderar på var jag vill hamna i yrkeslivet.
Mycket starka känslor och kulturella normer väger in i vår inställning till fusk och plagiering. Mycket handlar om rättvisa. Jag är välbekant med känslan av frustration över att se folk få resultat de inte “förtjänar”. Mattetentor kan vara känsliga, eftersom det vore ett sånt aktivt val att fuska. Det känns också extra illa om någon snor en kreativ ide eller skriven text. Mycket energi och arbete ligger bakom en sådan, något personligt i det man skapat, och det blir en faktisk “stöld”.
Men jag tror på nyansskillnader. Och känslor har inte alltid rätt. De flesta är medvetna om hederskodexen. Ändå förekommer fusk. Är det bara en bristande moral? Eller finns också befogade anledningar att motsätta sig nuvarande tankesätt? Ett nyckelord är samtycke. Är det verkligen detsamma att otillåtet stjäla någons kod eller text som att ta del av något som delats frivilligt? Att få se någon annans kod när man sitter fast kan ofta vara det enda sättet för studenter lära sig. I vissa kurser som logiken har det varit förbjudet, men om vi alla i samma sits har en naturlig instinkt att hjälpa varandra, ska detta motverkas? Det är viktigt att samarbeta. För att lära sig. För att det är så man kommer arbeta. För att man bryr sig om varandra. Varför driva på kompetitiv individualism? Inget tyder på att det är vad som i längden främjar kunskap. Som vi lärde oss i “Orkan”: Kunskap behöver externaliseras och delas. Och igen, vilket samhälle vill vi ha, vill vi uppmuntra samarbete och kollektivism, eller motarbeta varandra?
Förutom känslan av rättvisa kan man argumentera emot för mycket samarbete med vikten av att varje student verkligen lär sig det de ska. Om de inte kommer de inte kunna utföra det som förväntas av dem senare i/efter utbildningen. Det får konsekvenser för alla involverade. Allra hårdast slår det mot studenten själv. Därför är det viktigt att ta eget ansvar för att lära sig, att när man fått hjälp ändå kan redogöra för lösningen själv. Där kan det hjälpa att hederskodexen explicit säger att detta förväntas, och att det kontrolleras på redovisningar.
Mina studier i P2 har fungerat, mycket tack vare bra labbsamarbete. Märkte verkligen av den ökända “labbhösten”, tempot var högt och det har varit mycket att balansera. Men jag har precis hunnit med det som behövts och fått hyfsat tillräcklig vila/fritid. Synd är att kurserna varit intressanta, men på grund av stressen har vi bara hunnit det absolut nödvändiga. Vi hade gärna lagt tid på att göra ett avancerat projekt, men tid…
Jag kommer fortsätta även i vår med samma tänk som jag haft. Mycket grupparbete, vilket gör att jag kommer prioritera de kurserna för att inte dra ner någon annan om jag inte blir godkänd. Jag har mycket engagemang utöver studierna just nu, och jag kommer behöva prioritera det och mitt välmående, så om jag kommer behöva
Vill du bli nästa Periodens Prosam?
Skriv en jävligt bra text i så fall och säg till din prosammentor att nominera dig till [email protected]
Åh vad jag önskar att jag vore rik
Alla mina fiender gjorda till lik
Aldrig mer några dumma pengagräl
Men man får inte glömma
Det är gratis att drömma
Men pengar ruttnar din själ
Skriv din egen insändare: https://dsekt.se/insandare.
Eating “semlor” is fun. The feeling in your mouth when you tried eating one all at once, the look in everyone’s eyes when parts of the cream make their way down your spex-hoodie. Indescribable. What could be more fun? Yes: Eating semlor together.
Fairness in Sweden
But we are in Sweden, where fairness is considered the most important value of all. Usually there are two ways in which swedes achieve fairness: Democratic voting and Queueing. But even if it seems so, these two techniques, as great as they are, can’t serve as a universal solution for all equality-issues: If all six of us would queue for eating one semla, the result would be basically that the first of us would get all of it, and the rest doesn’t get anything. And voting is a worse solution: We are an even number of people, so any vote might result in a tie and endless discussions. And what would we even vote on? Elect someone who then is responsible for doing a fair division? And then trust that person? Sounds horrible.
The Solution
I am always happy to make my contribution to the Swedish fairness-culture of the future. And in this case, I present the following technique that should instantly be added to the Swedish fairness toolbox. It is not only the most deterministic, guaranteed terminating algorithm that is very easy to understand due to its recursive nature, but also the only one that gets presented in an unnecessarily long english article in the most popular computer science magazine of META.
8 dataloger 1 semla
The students sit around a table with the semla in the middle. The Student that shouts “Viking” first, starts. He or she takes a knife and cuts out a piece which he/she would be satisfied with (and which is a fair portion according to his/her subjective judgement). Then it goes around the table: Everyone can either agree that this piece is at most 1/8 according to his or her subjective judgement as well, or make the piece a bit smaller by cutting away a part and returning that to the rest of the semla. It’s that easy: When everybody has had his or her say or cut, the last person that cut gets to keep the piece! The other students start the same procedure again. A piece of cake, ehhh, I meant semla, right!?
Proof by example
This semla-cutting-technique is totally fair, which we will proof by example:
Let’s say Emil, Emil, Emil, Valle, Emil and Emil try to divide the semla, and let Valle be the last person that wanted to make the piece smaller. Valle is happy: he got the piece he considered to be fair. All pre-Valle-Emils are happy as well, since the pieces that they thought are fair are supersets of Valles’ piece. So he got a smaller piece than what they would have been happy with. But what about the post-Valle-Emils? They must be happy as well, as they wouldn’t be happy with taking a piece that is only a tiny bit smaller than Valle’s.
Concluding remarks
In this paper we have shown that for any set of n density-functions f_n over [0,1] there is a fair algorithm to find n-1 division points 0 < d_k < 1, so that… Oh wait, this is not my thesis? Oh, ok, well. So how did this turn out? Theoretically the worst-case amount of cuts happening is 8 cuts until we get the first piece (which then the last person takes), and if everyone always cuts, the last cut will be by the second person, and the first person doesn’t have to cut in the end, soo…. It would be 8+7+6+5+4+3+2 = 35 cuts. But what happened in reality? Well, we had more than one semla. In fact, there were so many that we even started fighting for the smallest piece at the end. But as stated in the beginning, this algorithm should be seen as a contribution to the Swedish fairness toolbox. Our chapter turns 40 this year, maybe there will be a birthday-cake that must be divided fairly?
Den ikoniska låten “Best Friend” av danska bubblegum-pop-gruppen Toy-Box från 1999 är en banger. Trots att namnet inte låter bekant alls har du definitivt hört låten tidigare. Det är en man och en kvinna som håller en slags sångdialog. Men vad fan sjunger de om?
“Hooah!” är en bra del för att det låter som att man säger något samtidigt som man blir slagen i magen. Jag rekommenderar den här delen.
“He’s my best friend, best of all best friends. Do you have a best friend too?” Ja, faktum är att jag har en bästa vän. Tro det eller ej. Detta gör definitivt låten mer relaterbar.
“Hello baby can I see a smile?
I’m going to a party and it’s gonna be wild. (Okay!)
Can I come, I am sitting alone?
No, friends are never alone (That’s right!)”
Vi lever inte i en tid där vi ber folk. Och vad har mannen för attityd? “Nej, du får inte komma för att du inte är ensam”? Det är en lögn att man inte kan vara ensam om man har vänner och detta är ett praktexempel på hur toxiska idéer var förankrade under 90-talet.
“It tickles in my tummy , he’s so yummy yummy
Hey, you should get a best friend too”
Vad betyder ens den här delen? Varför kittlar det i din mage? Har du mask? Är detta ett fult uttryck för fjärilar i magen? Antagligen. Jag har psykoanalyserat tillräckligt för att förstå att hon har en crush på sin bästa vän. Men detta förklarar inte varför han är god. Är det ryggfiléerna eller… tänker du på samma sak som jag B1?
“Lately, everyone is making fun
Nah nah nah nah nah, nah nah nah nah nah nah!”
Antagligen skämtar folk om att de två personerna är ett par, trots att de egentligen bara är bästa vänner. Eller har någon bara roligt? I så fall tror jag att de tänkte säga “Lately, everyone is having fun”, men vad vet jag?
Sammanfattningsvis är det en riktigt svängig låt, men som får mig att känna lite obehag här och var.
D-buggen, dbuggen, dBuggen, d-buggen, dbuggtvå… Vad är dbuggen? Jo det är ju en mycket seriös och framförallt samhällsnyttig tidsskrift med ändamål att sprida kunskap och medvetenhet bland gemene datalog. Det är vad dbuggen är, men vad är dbuggen? För att svara på denna fråga behövde jag gräva djupt, men det är vad vi journalister gör.
Fort Minor beskriver i sin låt Kom ihåg namnet (eng. Remember the name) hur förmågan att komma ihåg, och alltså förstå ett namn, består till 10% av tur, 20% skicklighet, 15% viljestyrke, 5% nöje, 50% smärta och slutligen 100% anledning att komma ihåg namnet. 100% anledning att komma ihåg namnet. Från denna musikaliska studie kan vi alltså konstatera att ord kräver vissa egenskaper för att man ska kunna förstå dem. Fort Minor har genom, förmodligen, åtskilliga år av beräkningar kommit fram till den procentsats han presenterar, men den är specifikt för namn. Jag har inte tillgång till hela studien då den är bakom en betalvägg i och med kommersialisering av vetenskapliga artiklar, och KTHs snålhet, vilket leder till att jag inte har tillgång till Minors modell, därmed behövde jag skapa en egen.
Baserad på Minors studie har jag konstruerat den här koden för att beräkna procentsatserna för att förstå ett ord:
import sys
def generate_name_attributes(name):
attributes = [
"luck", "skill", "creativity", "confidence", "determination",
"intelligence", "charm", "humor", "ambition", "adaptability"
]
ascii_sum = sum(ord(c) for c in name)
num_attributes = len(attributes)
indices = [ascii_sum % num_attributes]
for _ in range(4):
index = (indices[-1] * ascii_sum) % num_attributes
while index in indices:
index = (index + 1) % num_attributes
indices.append(index)
chosen_attributes = [attributes[i] for i in indices]
return chosen_attributes
def calculate_percentages(name, chosen_attributes):
ascii_values = [ord(c) for c in name]
percentages = [(v % 100) + 1 for v in ascii_values][:len(chosen_attributes)]
total = sum(percentages)
# Bug: Rounding with a variable precision might cause the sum to be slightly off 100
precision = len(name) % 4
normalized_percentages = [round((p / total) * 100, precision) for p in percentages]
return normalized_percentages
def main(name):
print(f"Attributes for {name}:")
chosen_attributes = generate_name_attributes(name)
percentages = calculate_percentages(name, chosen_attributes)
for attribute, percentage in zip(chosen_attributes, percentages):
print(f"{percentage:.1f}% {attribute}")
print("And a hundred percent reason to remember the name")
if __name__ == "__main__":
if len(sys.argv) < 2:
print("Please provide a name as a command-line argument")
else:
name = sys.argv[1]
main(name)
Denna kod returnerar för dbuggens fall:
Attributes for dbuggen:
0.8% creativity
78.6% determination
14.3% ambition
3.2% charm
3.2% confidence
And a hundred percent reason to remember the name
Vilket noterbart summeras till 200.1 procentenheter. Det finns bevisligen en bugg någonstans i programmet och vid första anblick kan man dra slutsatsen att det inte finns någon slutsats att dra från detta resultat. Jag skulle däremot argumentera för att det är det här som är dbuggen, att dbugga.